Sometimes I hate, the life I made. Everything is wrong every time.

Det snurrar i huvudet. I magen är det en knut som inte vill knytas upp. Jag känner mig äcklig, fruktansvärt äcklig. Jag gör saker som jag vet att jag inte ska göra. Jag mår extra dåligt just nu. Jag får ingen uppmärksamhet från dem jag behöver det mest, så jag söker den på annat håll. Vill ja ha den från annat håll? Nej. Verkligen inte. Men vadfan ska jag göra då? De som stod mig närmast har verkligen övergett mig. Jag kan inte prata med er längre. Jag känner inte er. Ni står så långt bort nu. Vad som en gång var 1 meter är nu 100 mil. Så den här gången vet jag exakt varför jag mår dåligt och varför jag gör som jag gör. Jag är ensam. Så fruktansvärt jävla ensam och jag känner mig så jävla sviken och bortglömd. Ni vet exakt vilka ni är så jag behöver inte säga något. För säger jag något så kommer jag få dåligt samvete. Jag har redan dåligt samvete över hur jag behandlar mig själv så jag tror att jag klarar mig rätt bra utan mer dåligt samvete. Jag vet att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag vet att jag inte jobbar på den. Jag vet att jag ljuger när jag säger att jag själv är bra. Jag vet att jag beter mig som ett svin mot de som bryr sig. Jag vet att jag är dum som gör alla såna saker mot mig själv som jag lyckats hålla borta i flera år. Tänk om jag bara hade någon som verkligen kunde hålla koll på mig. Som kunde säga åt mig varje gång att "Nej Angelica, det är inte okej!". Jag behöver min pusselbit i form av vem som helst. Jag vet också att jag har sumpat mina pusselbitar så många gånger. Om jag ens har haft någon pusselbit. Jag är kanske en ensam pusselbit som blev fel vid tillverkning och därför passar jag inte ihop med någon annan. Jag behöver någon annan än mina Orakel. Jag behöver massor. Som jag inte ens kan sätta ord på. Den 2a januari så träffar jag mitt ena Orakel igen. Kommer han orka lyssna? Jag hoppas det.

One of us will die inside these arms.

Julen är över. S-K-Ö-N-T! Det var en bra jul trotts dödsångest när fartyget gungade värre än vad Titanic gjorde när det var påväg att sjunka. Jag nästan såg hur Leonardo DiCaprio kom springandes och ropade efter Kate Winslet. Roooooose! Jag kunde se hur jag själv låg och höll i mig i en planka efter att vår båt hade gått ner mot sin död. Hur jag frös ihjäl, sakta. Ropade efter.. ja någon. HJÄLP! Men jag kom hem säkert. Jag lovar. Men det gungar fortfarande lite när jag lägger mig i sängen och blundar. Och när det gungar blir jag lätt illamående. Sådär så att det nästan kommer upp en liten kräka i munnen. Men bara nästan. Nu ska jag iväg på jakt. Jakt efter lust och ork. Tigerjakt kanske? Fast egentligen så ska jag ju bara lägga mig i sängen och kolla på film/någon serie. 

Mother, I made it up from the bruise on the floor of this prison.

Som liten fick jag alltid lära mig att resa mig upp när jag ramlat. Sätta händerna i backen och hjälpa till med all kraft jag hade i min lilla kropp. Jag fick lära mig att cykla, det var minsann inte farligt och när man tog bort stödhjulen så visste man att om man ramlade, så var det bara att resa sig upp igen, ännu en gång. Hela livet handlar om att resa sig upp så fort man faller. Men vad händer om man dimper ner i en grop med ett djup på fem meter? Antagligen, och vad som är rätt uppenbart, så gör du dig fruktansvärt illa. Dessutom så kommer du inte att kunna ta dig upp på egen hand hur mycket du än vill. Om du nu inte skulle vara McGyver. Du sitter alltså fast där nere och det känns hopplöst att ens försöka. Kanske får du panik i omgångar, kanske känner du dig likgiltig till situationen du hamnat i för att du vet att det är lönlöst? Kanske drömmer du dig bort, till en plats där du önskar så innerligt att du skulle befinna dig just nu. Eller så kanske du bara fantiserar om ett sött litet djur, som en koala, eller panda, och låter tiden passera. Förr eller senare så lär någon komma. Förr eller senare så hittar du ett sätt att ta dig ur gropen. Adrenalinet kickar in och du blir starkare och modigare än någonsin. Men innan allt det där kickar in, så känner du dig så otroligt värdelös och simpel. Du är blott en människa. Du kunde ta dig upp när du ramlat med cykeln. Men nu sitter du fem meter ner i marken, i ett hål, som är omöjligt att ta sig ur. Kanske är du på botten av ett hav? Eller bara längst ner, i en spiraltrappa där utkikstornets fönster högst upp med den vackra utsikten, väntar på dig. Jag är inte längst ner. Jag är i mitten någonstans. Men min ork tog slut, så jag stannar upp och vilar här. Låter motorn stå på tomgång. Max en minut! Jag väntar, på mycket, men just nu väntar jag på ork. På att börja lita på folk. På att ännu en gång, sätta händerna i backen och resa mig upp.

Who's gonna save the world tonight?

På lördag åker jag. Bort från julen i Sverige. Bort från stök och tråk. Jag åker med en vän och hennes familj. Det  känns bra. Jomen visst fan gör de det! Jag är påväg uppåt igen och det känns bra. Det är fortfarande nära botten, men jag sitter inte längre fast i dyn. Kanske är det min tur att skina nu? I alla fall för en liten stund. Några dagar sådär. Kanske veckor. Eller månader? Det märks och jag hoppas. Såg förövrigt en underbar film för en stund sen; Beastly. Så fruktansvärt vacker. Tänk om verkliga livet också kunde vara så vackert? Så svårt men så lätt. Att alla bara kunde vara så, fina. Jag vet självklart att huvudkaraktären inte är så vacker i början. Men han blir ju det. Han lär sig. Kanske är så att alla måste lära sig på det sättet? Jag försöker, verkligen hela tiden. Vissa stunder så kan jag, andra stunder så måste jag försöka mer, det vet jag. Ser ni hur hårt jag jobbar med det? Jag vet inte, om jag själv knappt kan se det, hur ska ni då kunna göra det? Det blir en ond cirkel. Såna där som jag ofta hamnar i. En dag så ska jag göra något vackert, något genuint vacker pratar jag om då. Jag ska visa att att jag kan. Visa att jag vill. Men inte nu, det tar jag sen. Allting har sin tid. Just nu borde jag egentligen sova. Så jag ska väl ta och göra det. Sen, snart. När? Kanske i morgon.

I wanna be the king of spain.

BOOM. Där kom slaget i magen igen. Jag fattar inte. Jag faller tillbaka hela tiden. Jag vet att jag borde skita i det, men det går inte. Jag lyssnar fast jag borde stänga av. Jag gör fel som bryr mig. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är sån. Och varför ska jag ändra på mig? Varför kan inte ni ändra på er? Du borde ändra dig. Förbannade jävla skit. Jag blir så arg. Mest på mig själv också. Alltid på mig själv. Ibland på andra, men fortfarande på mig själv. Jag orkar inte. Jag slutar nu. Säger upp mig själv. Nej, nu ljög jag. Jag tar bara semester. En brutal jävla semester. Det behövs något fruktansvärt. Mer än på länge.

Nu ska jag bajsa. Hörs.

I don't want to be that cityboy.

Nu är jag ensam, jätteensam. Inte ett dugg kul. Eller, jag har katten. Men det är också allt. Jag känner mig ensam både på insidan och på utsidan. Det märks nog att jag är rätt ensam. Om man såg mig så skulle det synas lika väl som en hårig vårta på näsan. Arg är jag också. På dumma fyllesamtal. Förnekelser. Usch. Det blir så dumt. Jag hatar dumt. Ikväll blir det inte mycket gjort. Inte mer än att jag strax ska bajsa. Bajsa är skönt.

I want to help a teenager say goodbye, to a boyfriend she never even liked.

Dag 13 av december. 11 dagar kvar till vad alla andra ser fram emot. 1 dag kvar tills jag flyr till en annan ort. Hemlig ort. Egentligen inte så hemlig. Ska mysa med en liten kisse. Gosa ner mig under filtar med massa té och bara vara. Sådär lagom. Lagomt är bra har jag hört. Lagom, precis som lite och mycket. Idag är jag lagom i det mesta. Men mest trött. Det där med sömn var väl inte min grej kanske, ännu mindre det där med tabletter för det. Jag blev lite rädd när jag tänkte på det jag kunde ha gjort med dem, och fortfarande kan göra med dem. Det är lockande, det kan jag lova. Men jag gör det inte. För jag har mer att ge. Mer att visa. Bygga på mig själv. Som om jag skulle lägga ett pussel. Vissa bitar saknas, och kommer aldrig återfås. Andra bitar kan man hitta under mattan där man byggde pusslet sist. Vissa bitar är bara svåra att placera. Men till slut, även om det saknas några bitar, så kan man se vad motivet ska föreställa. Man får ett helhetstryck. Jag är bara inte redo att lägga klart pusslet än. Det saknas så många bitar, jag ser vart jag ska lägga dem, men jag kan inte förmå mig själv att få dem på plats. Det vill sig inte. Det blir kantigt och fult fast man vet att det egentligen passar. Men sån är jag. Kantig och ful och passar riktigt inte in i mallen. Fast så kantig är jag nog ändå inte. Mest blobbig.

Underneath my sin there's an ego.

När man känner sig liten och bortglömd, fast man vet att man varken är liten eller helt bortglömd. 


Jag måste ju ha pajat något på vägen, men vad? Jag har inte tagit avstånd, det är ni. Jag förstår, det gör jag. Men det vore trevligt att komma tillbaka dit vi var först. Var jag verkligen bara ett förkläde? Det känns så. Jag behövdes innan, nu behövs jag inte alls längre. Eller? Jo, ibland, men väldigt sällan. Jag känner mig bortglömd. Ge mig en vink om att jag inte är det. Jag vill inte bara ha sms som frågar hur det egentligen är. Jag vill bli inbjuden, för jag vågar inte bjuda in mig själv. Jag vet ju inte om jag stör. Jag vet att jag inte kan vara med 24/7, men det begär jag inte heller. Jag vill bara att det ska vara som förut. Jag kanske saknar att vara förklädet, ett omedvetet förkläde. För det är precis så jag känner mig. Ni lovade. Ni höll inte vad ni lovade. Jag gick sönder. Trasig tjej. Ja, den här gången så är jag trasig. Men det ska tydligen vara okej att vara trasig. Cancern har definitivt kommit tillbaka, och den är här för att stanna. Men jag överlever. För jag vill överleva. Jag vill vara kvar. Jag har så mycket mer att åstadkomma. Jag vill visa vad jag går för. Det är inte mycket, men lite i alla fall, och lite är bättre än inget.

Haha, nu har jag gjort det igen. Jag har vart dum, mot mig själv. Jag är så bra sånt, eller hur?!

Trallala lilla molntuss. Trallala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss. 


I alla fall. Det var dumt. Jag vet att det var dumt. Men jag kunde inte hjälpa det. Det känns bättre nu. Som det alltid gör efteråt. Jag vet att jag borde agerat annorlunda. Jag vet att jag absolut borde stretat emot lite till. men fan. Ibland är det inte lätt. Inte lätt alls. Jag ångrar mig. Jag kommer inte kunna titta någon i ögonen på ett bra tag. Fan. Vad har jag gjort?! Att jag kunde vara så dum. Det hjälper ju inte. Det blir ju bara värre.. Hjälp.. Jag orkar inte ta tag i detta själv och jag orkar inte med att bli dömd för det heller. Kanske bara bäst att låta allt vara. Sova på saken kanske. Ja, det tror jag på. Godnatt.

Havet är djupt, havet är djupt. Nere på botten, här är det toppen.

Som ett hårt slag i magen. Det här var jag inte beredd på. Jag trodde verkligen inte att en sån liten sak skulle kunna spela någon roll. Det kan ju vara i faktum att du ljög för mig från start. Att du sen betett dig som en idiot för att på fyllan vara hur go som helst. Att du helt plötsligt blivit söt även som nykter och sen, utan förvarning. BOOM. Där kom slaget i magen. Vad hände? Jag hatar lögnare. Jag hatar att vara den naiva och blåögda. Jag hatar att jag bryr mig. Men det är okej. Som så jävla många gånger förut, så är det okej. Jag tar slaget i magen. Håller det inom mig, för vem ska jag prata med om det här? Jag har satt mig i båten själv. Jag valde att åka med, ut på sjön. Havet. Jag satt kvar när båten sjönk och jag valde att inte ha någon flytväst. Jag valde fel. Så fruktansvärt fel. Vem ska nu rädda mig? Jag orkar inte simma. Lika tung som en sten så flyter jag ner mot botten. Havets djup. Där ligger jag nu tillsammans med okända arter. Förlista skepp och piratskatter. Men jag är varken en okänd art, ett förlist skepp eller en skatt. Jag är bara en liten flicka som inte orkade simma upp mot ytan.

Lucky Lady Hotshot.

Det är måndag. Mm, minsann. Jag är kall. Jättekall. Hela tiden mest. Jag har fortfarande ångest inför julen. Den närmar sig. Den där julafton. Det är 19 dagar kvar, snart 18. Det är för nära. Men jag ser ändå ett litet ljus i slutet av tunneln, nyårsafton. Då är julen slut. För min del i alla fall. Alla andra tänker ju minsann fira jul och ha sitt jävla julpynt ända in i mitten av januari, minst. Jag har ont i kroppen också. Det ilar i skelettet. Jag har bulor i skelettet också. Som små bölder. Alldeles svullet. Men det är okej. Jag fick lite snö ikväll. Lite grann, men inte tillräckligt. Men lite är ju också bättre än inget? Ja, det tycker. Så är det när det gäller allt. Jag försöker så hårt men jag tror inte att någon ser det. Jag vill att ni ska se det. Jag försöker vara mer öppen med det, men det känns så påhittat då. Jag hittar ingen balans mellan att vara tyst om det och att tala öppet om det. Mina ångestattacker. De blir fler, större och värre. De kan komma när som helst. Jämt. På bussen. På ICA. På vägen någonstans. Hemma. Det är dags att ta tag i det här. Jag borde ha gjort det för längesedan. Men det är väl nu som jag kanske är påväg att växa upp. Verkligen ta hand om mig själv. För det vet jag att jag påstått förut att jag har gjort, men jag har även vetat att det varit en lögn. Jag kan även berätta nu på en gång att jag inte kommer ta tag i det. För jag har identifierat mig med att må på ett visst sätt. Är man lycklig så bryr sig ingen på samma sätt. Problemet är bara att jag aldrig säger till någon hur jag egentligen mår. Jag är som en ensam pirat på de sju haven. Alla andra blev dödade av den brutalt stora bläckfisken. Jag tappade min Rom i havet. Här står jag ensam kvar, på ett öde skepp. Jag vet att om jag bara tar mig i land så kommer det finnas människor som kan och vill bry sig. Men jag väljer att stanna här, för det är på mitt skepp som tryggheten finns. I morgon ska jag till mitt Orakel. Vi ska se om han lyckas knäcka koden ännu en gång. Han är bra på det där har jag märkt. Vi alla är bra på något. Och jag är bra på att ljuga. Jag är bra på att se glad ut. Jag är bra på många saker. Men det jag är bäst på är att vara jag. Ingen annan kan bättre vara mig än jag själv. Jag är rätt bra när jag tänker efter. Halvbra i alla fall.

Men om du ramlar så kommer jag ramla åt samma håll.

Jag vet att jag gjorde fel i morse som valde att stanna hemma. Men jag fucking pallar inte. Jag orkar inte skolan just nu. Jag orkar inte med mitt eget liv. Jag önskar att jag hade större vilja till att faktiskt orka med saker, för jag väljer ju bort att orka. Jag borde plugga. Jag försöker plugga. Men det blir inge bra. Det blir lika dåligt som en kladdkaka utan chokladsmak. Man glömde kakaon. Vadfan hände? Man glömde. Det är alltså där problemet ligger. Jag glömmer hur det är. Jag glömde bort. Allt. Hittade roligare saker att titta på. Kläder. Jag älskar kläder. Men jag är för fet för kläderna jag vill ha. Jag försöker ju tänka annorlunda, men tanken på fläsket kommer alltid tillbaka på något sätt. Får skuldkänslor så fort jag ätit något som jag vet inte är nyttigt någonstans. Försöker äta mindre mängder i hopp om att det ska ge resultat. Nej nu ljög jag. Jag slutar äta helt. Äter någon dag i veckan. Äter jag för mycket får jag kompensera med att inte äta något alls på ett tag. Kaffe. Kaffe är vad jag lever på just nu i princip. Kaffe är bra. Med lite mjölk för att få i mig kalcium. Se. Jag vet hur man överlever. Men jag vet också att det är fel. Det är bättre att äta regelbundet. Få i sig all näring man behöver. Men ändå så gör jag inte det, för jag orkar inte ta kampen mot ångesten som kommer efteråt. Det sticker i kroppen nu. Ungefär som om jag hade nålar lite överallt. Det kliar i munnen. Vad har jag ätit som jag inte tål? Min nässpray är snart slut. Det är bra. Jag ska sluta med sånt där. Jag ska sluta med lite alla möjliga grejer. Jag ska även sluta upp med att inte respektera mig själv. Jag ska lära mig att sätta mig före alla andra. Jag faller och mitt alterego följer med ner.

Egentligen så vet jag att jag kan. Jag vet att andra också vet att jag kan. Men jag behöver bekräftelsen för att orka fortsätta. Jag är bra. Jag är inte rädd. Jag kan flyga. Eller? 

I'm a hypocrite, a hungry hungry hippocrite.

Alltså. Det känns ju som att jag inte gör annat än att plugga. Jag tycker om känslan att bli klar med grejer och visa att jag visst kan leverera, misstolka mig inte. Men samtidigt så känner jag att orken börjar ta slut. Varför har jag samlat ihop allt till en enda stor klump?! Dumt gjort, mycket dumt gjort. Men så är jag ju inte så jävla bright hela tiden heller. Men, visst. Jag är bra. Jag klara det här. Hoppas jag. Käft Angie, klart du klarar det! Jaaaa, nu jävlar ska jag klara det. Fast det är ändå lite jobbigt med allt just nu. Har hamnat längre ner på spiralen igen, så jag var alltså inte bara påväg ner, utan jag föll långt. Känns som att jag hamnade i läget där jag känner mig lite likgiltig till allt. Kan vi kalla det juldepression? Ja. Vet ni varför? Jo, för att jag hatar julen och allt som hör till. Den/det ger mig ångest. Det ska handlas julklappar eftersom att om man inte köper sånt så blir folk arga. Det ska julpyntas, jag tycker inte ens om julpynt. Det är fult. Och vem fan är tomten? Någon dum jävla påhittad ful jävel med stor mage och vitt skägg.. I och för sig så är ju skägget bra, men det är en annan historia. Nej. Usch.. Och all denna jävla förväntan över något som ändå bara i slutändan är dåligt. Ingen kan verkligen älska julen på riktigt? Dessutom tycker jag synd om alla familjer vars julaftonar verkligen blir förstörda på riktigt på grund av fylla, fattigdom och annat elände. Så sitter jag här, med en familj som egentligen kan ha det rätt så mysigt under julen. Men det känns ändå så jävla falsk. Kanske bara är jag som har taskig inställning till det hela. Antagligen så är det så. Men jag kan inte riktigt hjälpa det. Jag vet inte vad jag ska göra under julen. Jag tror inte att det som var planerat kommer att hålla. Fira jul med X och Y.. Jovisst. Misstolka mig inte, jag vill gärna fira någon "sorts" jul med er. Jag tror nog att jag hellre super mig full och däckar i något dike och dör. Fryser ihjäl lite fint sådär. Eller så drar jag bara iväg någonstans. Säger inte vart jag ska, och så hoppas jag på att dit jag drar kan jag också få vara ifred. Usch. Fint att det inte ens är december än och jag har redan julångest. Börjar tidigt det här..

I don’t believe in ghosts but there’s a ghost under my bed.

Ibland så kan ha så fruktansvärt fel. Så jävla fel om allt. Alla. Jag trodde verkligen att det fanns ett litet hopp om mänskligheten men det försvann ju ikväll. Känslan som infinner sig när man blir totalt raderad ur en människas liv när man absolut inte gjort något fel, är så jävla konstig. Ja, det är en konstig känsla. Jag kan verkligen inte se att jag gjorde fel någonstans. Jag gjorde bara som det var bestämt. Jag vet inte. Hoppet om mänskligheten är nu ännu en gång borta. Fan va sur jag blir. Så blir jag sur på folk som aldrig hör av sig. Sur på folk som glömmer bort mig fast man har bestämt. Irriterad.

Utöver detta så har ju helgen ändå varit jävligt bra. HCSS i fredags. En låtsasfarbror. Öl i mängder. Myspys en hel kväll och en hel dag. Film. Massa film. Men ändå i lagom mängd. Jag är glad nu fast jag är sur. Fast jag känner ändå att jag är påväg ner i spiralen igen. Neråt för trappan som jag gått upp för. Jag känner att det kanske vore bäst att sluta involvera sig i saker. Men jag är glad. Försöker vara glad i alla fall.

And I got some bad motherfuckers to deal with and they came for me to tonight and I'm losing myself to a terrible mess.

Ja. Ja jävlar vilka bad motherfuckers jag har att ta hand om. Det är helt sinnes. Men jag tror och hoppas att jag klarar det. Någonstans inom mig så vet jag att jag kommer klara det. Men gör jag det inte, så kommer allt jag byggt upp att raseras. Hela min värld kommer gå sönder mer än vad den redan är trasig. Hela dagen har jag kämpat som ett jävla djur för att hitta hoppet till att jag kommer klara av att hantera den här chansen som jag fått. Jag har slitit, åh som jag har slitit.. och jag blev klar. Så jävla klar! Nu är det en grej till jag måste klara av så får jag fortsätta ha kvar chansen som jag har. Den sitter i min hand, jag håller i den hårt. Men inte tillräckligt hårt eftersom att den när som helst kan ryckas bort av De Högre. De där som sitter och bestämmer över mitt tillfälliga liv. Nu ska jag inte titta tillbaka på en engelska bok på väldigt länge. Det har jag minsann bestämt mig för. Vad jag nu ska se fram emot är en helg med Hardcore Superstar, finbesök, lussebullar, guidning av Västerås, bara lugn och ro. Jag hoppas på det bästa. Men jag vet ju ändå att mina helger blir alltid fyllda av mer kaos än vad jag hade önskat mig från början. men kaos är bra. Jag trivs i kaoset. Det är fint. Så länge det är rätt sorts kaos. Kan ju vara väldigt olika sånt där. Nu ska jag dö ett tag. Bara andas, njuta och finnas. Finnas i hemlighet. Gömmer mig i ett litet hörn någonstans där ingen kan se mig förrän jag är redo att synas igen.

Hälsa alla dem där hemma, jag pallar inte vända om.

Det har absolut varit en bra helg trotts baksmällan jag lyckades dra på mig. Det var en fin helg. Jag känner mig nöjd. Det var nytt, det var äventyr och det var spännande. Jag fick äntligen min spänning som jag tjatat så efter. Det känns bra. Jag tar nya kliv mot något som faktiskt är bra. Stora kliv. Bort från ångesten. Bort från nästan allt som är dåligt. Jag är fortfarande arg på vissa, men jag överlever. Och egentligen är jag ju inte arg och om jag tänker efter så har jag bara mig själv att skylla. Men vi släpper det! Idag är jag glad. Glad men fortfarande bakis. Men jag vet att ångesten står och lurar bakom ett hörn, men förhoppningsvis så orkar jag stöta bort den denna gång. Och gången efter det.  Men det märks. Jag ska kämpa lite hårdare denna gång. För jag är ju påväg bort. Jag är påväg mot oändligheten. Fast jag borde sluta dricka alkohol. Det är inte bra någonstans. Det är gott! Misstolka mig inte. Men det är inte bra. Och jag är trött på att vara sliten nu. Sliten är inte bra. Fast jag kanske är sliten på ett bra sätt för en gångs skull. Kan man vara det? Jag tror det. Det känns värt det i alla fall.

When I'm feeling sad and grey, can you make it stop?

Har 12 stycken kvar. Det skulle kunna vara så lätt. Det är 12 kvar. I morgon kanske det inte finns någon kvar. Eller så finns det 11 kvar. Jag vet inte än. Jag vet ingenting. Det är jobbigt nu. Fruktansvärt jobbigt. Tankarna kring att göra något dumt tränger sig mer och mer på. Det blir allt mer verkliga. Det ligger en spänning i luften som bara jag känner. Det går fort nu. Jag kan riktigt känna hur tankarna blir verklighet. Hur de till en början kryper fram för att sedan ta allt tyngre steg. Det skakar i marken av att de klampar sig fram nu. Frågan är om jag har styrka nog att konfrontera om jag misslyckas. En bättre fråga är ju om man kanske skulle behöva ta semester. En sån där trevlig en där man blir ompysslad av specialister på just det här semesterområdet. Jag tror att det är lika bra. Eller jag vet att det är lika bra. Men då kommer ännu en fråga; kommer jag ta tag i detta? Nej. Jag vet redan nu att svaret är ett solklart nej. Jag gör inte saker om ingen säger åt mig att göra det eller tar tag i det åt mig. Om ingen ser. Om ingen hjälper. Ger mig den där pushen jag behöver. Jag står här så fruktansvärt vilsen. Mer vilsen än vad jag varit på länge och jag är så trött. Så fruktansvärt, förbannat jävla trött. Det kommer finnas 11 kvar i morgon. Jag vet att det kommer finnas 11 kvar i morgon. För jag är stor nog att ta hand om det där själv. Jag måste vara sparsam. Kanske att det till och med finns 12 kvar i morgon. Kanske..

Everything looks perfect from far away.

Tisdag eftermiddag. Kul bul. Har tråkigt. Vill självdö lite. Borde äta. Orkar jag? Nej. Äta är inget för mig. Det är tråkigt. Tråkigt är inte kul. Bra då har vi rett ut det. Ge mig spänning och magi. Känner mig lite extra tjock idag.. Inte så jävla spännande. Borde ta tag i det här ordentligt nu. Ja. Jättebra. Jobbar på massa saker just nu eftersom att jag fick lite skäll från mitt ena Orakel igår. Eller jag vill tro att jag jobbar på det. Kanske kan lura mig själv lite till innan jag inser vad jag egentligen håller på med. Kanske lurar jag även er? Ja, det tror jag. Ni ser ju inte. Ni hör inte. Det är dags för konfrontation. Ja jävlar. Fast vågar jag? Nej. Det är just det jag inte gör. Men vi låter det vara nu. Det blir bäst så. Men snart. Jag hatar er. Jag hatar er för att jag älskar er. Jag hatar att jag släppte in er i mitt liv. Ni rubbar min balans. Så nu står jag och vinglar. På en kant. Rädd för att falla och att inte ha någon där nere som tar emot mig. Visst ser allt så perfekt ut från långt håll? 

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

Jag önskar att allt vore så fruktansvärt mycket lättare. Jag önskar att jag kunde vara mer ärlig. Jag önskar att folk kunde vara mer ärliga mot mig. Jag önskar att de vänner jag har runt om mig inte visste allt de vet om mig. Jag önskar att de kunde tränga sig innanför mitt skal ibland. Jag önskar så mycket. Jag önskar att världen var annorlunda. Jag önskar men kommer aldrig någonsin nå det jag önskar. Jag vill se så mycket mer än det jag sett. Jag önskar att jag skulle kunna leva obekymrat. Jag vill resa. Jag vill uppnå något bra med mitt liv. Jag vill synas. Jag vill bli osedd. Jag vill gömma mig bakom höga grässtrån. Jag vill ha världen under mina fötter. Jag vill jorden över mig. Nergrävd. Djupt ner. Inte känna igen. Jag vill glömmas bort. Jag önskar att jag var någon annan. Jag önskar att jag var allt. Jag vill ju bara bli omtyckt, på riktigt. Jag vill få bort min påhittade cancer. Jag vill bli frisk från allt. Jag vill inte längre vara den dåliga. Jag är trött på att vara clownen. Jag kan ta hand om mig själv. Jag behöver bara lite hjälp. En push i rätt riktning. Jag är så fruktansvärt trött på allt. det är dags att ändra sina vanor till något bättre. Men jag trivs så bra där jag är. Visst är det konstigt sånt? Hur ambivalent en person kan vara. Jag trivs med att stå där jag är. Jag trivs och det är det som är det läskiga. För jag vill ju inte trivas här. Men jag är van. Det är vanan som har etsat sig fast.


Man kan inte lära en gammal hund att sitta.

Everybody needs a bosom for a pillow.

Var med om det konstigaste i morse som jag varit med om på länge. Var verkligen inte beredd på att något som detta skulle ske. Det blev total förvirring och jag känner mig fortfarande lite förvirrad. Jag vet ju vad den här personen ville. Men det känns ändå förbannat konstigt. Och jag vet inte, men jag verkligen kände för att trösta den här personen. Men stubborn som är jag så kunde jag inte. Kan fortfarande inte. Borde jag höra av mig? Nej. Jag tror det är bäst att inte göra det. Det kan ge hopp och förväntningar. Och det vill jag inte. För det finns inget sånt. Bara jag som vill rädda hela världen. Rädda de som räddas kan. Antagligen kan inte denna person räddas. Men kanske. Jag vet inte. Åh. det råder verkligen total förvirring. Va sur jag blir! Så jävla sur. Varför är det aldrig någon som kan rädda mig? Jo, jag vet att ni försöker. Jag ser och hör. Jag vet att jag ibland (ofta) stänger er ute. Men det är lite så jag jobbar. Se mig efter mina behov. Se att jag kanske tycker att livet är banalt och miserabelt. För det är just vad det är. Det händer samma saker hela tiden. Det tråkar ut mig. Jag är trött på vad vi alla kallar livet. Jag är så fruktansvärt trött. På allt.

When everything is going down.

Ångesten som river mig i bröstkorgen är inte att leka med. Har svårt att andas. Försöker verkligen andas men det går inte. Jag skakar. Fryser. Det här är värre än vanligt. Den hårdaste panikångestattacken jag haft på länge. Det blir värre ju mer klockan blir. Det blir tyngre att andas. Strupen snör ihop sig. Skakningarna blir allt häftigare. Jag är ett asplöv. Det här tar verkligen kål på mig. Jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt. Och det går verkligen inte att lugna ner sig. Jag vill vara lugn. Jag vill jag vill jag vill. Men vadfan hände med att att viljan skulle vara starkast? Jag kan inte. Jag gråter. Jag skakar. Jag tror att jag måste kräkas också. Kanske blir bättre om jag kräks? Kan ångesten följa med upp ur magen? Den där klumpen som bara växer sig större. Kom igen. Slå mig i magen. Få mig att tappa den sista andan jag har. Låt mig självdö på en gång.

I don't want to be miss sofisticated lady.

Klockan har slagit över till lördag. Jag ligger i sängen och dricker vin. Mysfull är jag. Ett mysfyllo. Kollar på Supernatural gör jag också. En dag ska jag bli Mrs Dean Winchester. Eller Mrs Jensen Ackles. Spelar inte mig någon större roll. Han är min nya man i skokartongen under sängen. Han fick till och med en helt egen skokartong. Myspys. Jag tänkte skriva värsta seriösa grejen här. Men jag tror att jag skippar det. Ni vet ändå redan vad det kommer stå. "Blablabla. Åh livet är en som en kanot med hål i. Den fylls med vatten och sedan sjunker den. Ååh, livet är så så jobbigt ibland. Jag önskar att jag kunde vara mer ärlig mot mig själv och andra. Blablabla!" Skittråkigt och ni är inte ett dugg jävla intresserade. Så jag ska sluta upp med sånt där. Ni vill inte läsa om det. Ni vill inte se. Ni vill att jag ska vara glad, må bra och ditten och datten. Då kanske ni skulle prova att öppna ögonen också. Öppna och se vad som egentligen händer och sker. Vad jag egentligen håller på med. Alla mina lögner. Allt mitt svek. Allt jag gör för att såra. Nu skyller jag allt på er. Men egentligen är det mitt fel. Jag släpper inte in er. Jag borde även prova att bara säga som det är rakt ut. I alla fall. Vin är bra. Rött vin. Man blir svart om tunga och tänder. Det är fint. Det är så det ska vara. I morgon ska jag på förfest och sedan KG-fest. Fezzzztarååå! Blire party like a rockztar? Jag vet inte kanske. Vem följer med mig hem? Vem följer jag med hem? Ingen. Är för fläskig för sånt där. Men då borde det ju vara perfekt. Feta brudar är endast till för att knulla. Det har vi ju redan kommit överrens om. Fan va sur jag blir på mig själv. På alla. Men mest på mig själv. Alltid på mig själv, alltid. Tar livet av mig istället.

You won't be thinking on me no more.

Nej äsch. Jag vet inte. Tror att jag skiter i det där. Det blir ändå inge bra utav det. Jag behöver så mycket mer än ett "ryck upp dig". Jag förtjänar mer. Eller gör jag verkligen det? Jag vet inte längre. Vill jag veta? Jag vill att svaret ska vara ett självklart ja, istället kommer det ut ett halvhjärtat "kanske". Det är så mycket runt om mig nu så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Folk runt om mig.. Jag vet inte. Det finns inte ens ord. Jag blir bara så trött. Jag är så trött på allt. Jag har kommit in i det där beteendet som jag egentligen inte gillar. Det som jag hatar men ändå känner mig så trygg med. Det som jag så väl känner igen. Jag vet vad jag behöver för att komma ur det hela, men jag vägrar ta tag i det. Jag trodde det fanns en mening med att ta tag i det tidigare. Men jag ångrade mig någonstans på vägen. Nu gör det sådär ont igen. Satans jävla fan. Jag behöver en famn nu. Famnen att kalla min egen. Jag behöver få höra så mycket. Höra alla trygga och välmenande ord. Bli struken över håret. Få gråta ut. Få mina ångestattacker. Jag vet att det är svårt att hantera. Jag vet att det inte är sånt man vi se eller höra om. För det är ju fullkomligt ointressant och skrämmande med hur verkligheten egentligen ser ut. Det är skrämmande att se. Men hej, det är jag som är så. Det är jag som lever med det. Vad tror ni är mest skrämmande? Jag vet att jag borde rycka upp mig, men det är fan inte lätt. Det är lättare att spela. Kanske borde satsa på att bli skådespelerska? Få vara någon annan på heltid. Eller halvtid beroende på hur man ser det. Få ett manus där allt står vad som kommer hända och vad man ska säga. Inget kan bli fel. Inte på riktigt i alla fall. Jag kan få spela ut mina ångestattacker. Människor kommer tycka att jag är fantastisk. "BRAVO!" Ah fast, nä. Det blir inget av. Ingenting blir någonsin mera av. Någonting blev ingenting. Jag är ingenting.

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Vi lämnar det så. För ikväll. 

Standin' on the verge of insanity, standin' on the edge of being free.

Så jävla mycket tisdag är det. Hade sån dödsångest. Sån fruktansvärd jävla dödsångest. Spindlar överallt. Grät när jag skulle kissa. Grät inombords. Dog lite. Eller väldigt mycket. Det blir bara värre och värre. Med nästan allt. Sån jävla ångest. Hela tiden. Ångest igår när jag skulle äta in public. Vafan? Verkligen den där ångesten då man börjar kallsvettas och allt man gör blir förvirrande och stissigt. Man glömmer bort saker. Ångesten då man bara vill sätta sig ner och gråta. Springer ut från stället man befinner sig på. Är i andra tankar. I en land där allt känns bättre. Men man är fullt medveten om vad som finns omkring än. Fullt jävla medveten om precis allt. Blir inge mer av något. Slutar upp med det jag borde fortsätta med. Det är över nu. Slut. Slut på allt det roliga. Det tråkiga tar över. Lika bra så om jag ska få något gjort. Jo, minsann. Så är det. Nu ska jag ta min ångest med mig ner i sängen. Det kommer ta ett tag innan den släpper. Det tog några timmar igår. Samma visa blir det säkerligen idag. Fan också. Tar ett piller istället. Det kan nog få mig att glömma ångesten och även somna utan den. Äsch, vem försöker jag lura? Jag vet ju att jag inte kommer ta det där pillret. Jag vet att jag kommer ha en natt fylld med ångest. En natt då jag kommer vara vaken längre än vad jag borde. Blir de 24 timmar? Kanske. Det märks. Ska försöka att inte gå så långt. Men jag vet att det bara kommer bli ett halvhjärtat försök. Om ens det. Äsch. Äsch..

Just det, det är november nu. Snart vinter. Eller är det redan vinter? Tveksamt. Såg en domherre tidigare. Enligt sägen borde snön komma snart. Jag längtar till första snön. Då ska ställa mig ute i timmar och fånga snöflingor på tungan. 

Fuck you, I won't do what you tell me!

Fast jo. Kanske lite. Åh, jag upptäcker mer och mer vilka underbara vänner jag har. Verkligen. Ni kan få den mörkaste natt och bli upplyst. Ja, jävlar. Det är därför ni kallas för solstrålar. För ni är verkligen det! Så jävla fina att jag verkligen bara vill puss på er! Pussa och krama och älska. För det är vad ni förtjänar och det lilla jag kan ge för att visa uppskattning. Ni förtjänar till och med mer. Men jag är inte rik. Jo, egentligen så är jag rik. Ni gör mig rik. Ni får mina dagar att glänsa även om ni inte alltid är där! Ja, ta åt dig J! Jag blev genast mer pepp på livet när jag såg vad du hade skrivit. Det var fint. Du är fin! Och ni andra med! Jättefina hela bunten. Oj, jag känner hur hela jag fylls med kärlek och uppåt tankar. Det är bra. Jag gillar när det blir så! Älskar. Ibland så kanske man bara behöver väldigt mycket uppmuntrande ord för att man ska låta det printas fast på hjärnan att man inte är helt värdelös. Bara lite! Nu regnar det ute. Det kallas höstmys. Jag dricker te och sitter i sängen med myskläder. Känner mig till och med mysig på riktigt för en gångs skull. Jag gillar att vara mysig. I morgon ska jag mysa med en solstråle också. På fredag ska jag mysa med flera. På lördag kommer morfar och myser. Fast, ja. Myser är väl kanske inte riktigt rätt ord. Men det är fint ändå. Hela slutet av denna vecka blir gosgos rent ut sagt. Jag gillar gosgos. Vi hörz.

It's okey not to be okey.

Idag är jag bitter. Arg. Förbannad. Men mest ledsen tror jag. Jag har ett litet hål som inte vill läka. En cancer som växt sig större. Ibland känns bara allt så förbannat jävla dåligt. Men så är det väl jag som är dålig också. Kan inget. Vet inget. Ska inget veta eller kunna heller. Det är väl så det är när man är en uppblåst slampa. För det är minsann det enda jag är bra på. Att ligga runt. Ni vet, knulla. Det är ju sånt jag gör. "Provkör" bilen. Dålig ursäkt till en bekräftelse jag kanske behöver. Inte kanske. Den behövs. För det är ju det enda jag kan. Och vara en fitta. Mm, just det. Jag har bara inte en fitta, jag är en också. Synd att behöva använda något så vackert som skällsord. Men fittor är fan inte vackra så det är okej. Idag hatar jag mig själv. Märks det? Ja. Men hur kan man inte hata något som är äckligt? UPPMÄRKSAMHET TACK! HEJ! HÄR ÄR JAG! Åh. Nu blir allt så fel. Det var inte meningen att dagen skulle bli såhär. Det var inte meningen att dagen skulle bli alls. Ändå är den här. Äcklig och värdelös. Snart är den slut precis som så mycket annat. Sitter och börjar hata folk lite grann nu. Massor med människor. Ni är så fula, vet ni det? Förbannat jävla fula och vidriga. Jag själv är också förbannat jävla ful och vidrig. SJÄLVDÖ DIN TJOCKA SLAMPA. Självdö bara.

I'm so bad, baby I don't care!

När allt inte riktigt går som man så måste man ju ha gjort något som är fel? Eller? Jag vet inte. Antagligen. Jag ska till mitt Orakel idag. Räknar ner timmarna, minuter, sekunderna. Snart är jag där. I tryggheten. Hör hans kloka ord som kommer få mig att tänka, konfrontera och känna mig lugn. Han är bra den där människan. Någon som inte är bra, det är jag. Känner mig rätt värdelös och innehållslös för att vara ärlig. Det känns som om jag faller ner för en spiral. Jag kommer inte upp. Kan inte ta mig upp. Samtidigt så vägrar jag erkänna hur jag egentligen mår. Jag låtsas som om allt vore bra och det kanske är bäst så? Jag ska påbörja något nytt snart också. Det kanske blir bra? Jag vet inte, men jag hoppas. Om det är så bra som jag önskar att det kommer vara, så är det en bit på vägen till att bli något bättre. Fast, egentligen så bryr jag mig inte. Jag vet ju att jag ändå kommer lyckas sabba det som kan bli bra, för det är så jag brukar göra. Fan vilken vinnare jag är. Jag borde få ett pris. Det är synd att jag gör som jag gör. Jag är nog en riktigt kass människa ändå. Jag borde vara ett djur. En hjort kanske? Eller en fågel. Jag gillar vingar.

We could be heroes!

Tänk om alla kunde låta bli att bara tänka på sig själva för en gångs skull. Sluta upp med de egoistiska tänkandet och hjälpa till. Visa omtanke och kärlek. Så att allt blir sådär fint och trevligt och speciellt. Fast. Nej. Det funkar inte så. Istället så tänker vi bara på oss själva för det är lättast så. Vi tror att vi tänker på andra, men nej. Nej nej nej! Påhitt. Jag är självisk, det kan jag medge och erkänna fullt ut. Jag bryr mig inte om jag sårar vissa människor. Egentligen så gör jag det, jag bara låtsas vara tuff minsann! I alla fall. Jag vet och ser alla fel jag gör. Jag analyserar. Jag trivs bättre med att prata om mig själv än att lyssna på andra. Nu säger jag inte att jag inte lyssnar på andra, men jag blir lätt uttråkad. Om det nu inte är något som är riktigt kul. Men samtidigt så trivs jag också bättre med att lyssna på andra. Jag slipper ju fokusera på mitt eget. Och det är bra. Det är jävligt bra! Jag är ju väldigt trött på meningslösa samtal måste erkänna. Såna där samtal där man bara säger saker för att säga något. Men ikväll har jag haft ett samtal som ändå har varit givande. Det gjorde mig glad samtidigt som jag blev utmattad. Men det är ju ändå okej. Jag skyller även på att jag är sjuk. Nu ska jag titta på någon dokumentär som handlar om Tjernobyl. Jag tror att det är en dokumentär i alla fall. Sånt är intressant. Precis som att jag tyckte att ett program igår om Methamfetamin var väldigt intressant och givande igår. Jag borde börja sälja Meth. Man tjänar ju cash alltså, och cash is king! En dag ska jag bli rik, väldigt rik. Då ska jag köpa mig hela världen och lite till. Jag ska ta hand om de fattiga, göra dem till mitt folk. Mina vänner. Men de ska inte veta att jag är så rik som jag kommer vara. De ska bara veta att de är någon de också. Precis som jag vill veta att jag är någon.

Taking care of business? (- Nej.)

Jag vet inte. Men jag trodde. Och ibland tror jag tydligen för mycket. Grisigt gjort är det i alla fall. Om man bryr sig om någon så kan man väl det kosta lite? Eller ska jag verkligen betala för att få några samtal? Nej, det tycker jag inte. Men det är väl lika bra att jag håller käft och tar emot skiten. För det är ju så kvinnor ska hållas: Tysta och glada. Jag borde säga ifrån. Jag brukar kunna göra det, men inte den här gången. Jag är rädd för att konfrontera. Rädd för att förlora. Jag vill inte förlora. Jag hatar att förlora. Jag hatar att visa mig svag. Och i det här fallet så blir jag svag om jag säger till och ifrån. Så jag låter det vara. Som så mycket annat jag låter vara. Men någon dag, någon dag så ska jag väl visa vad jag tycker och tänker. Jag måste bara bli redo först. Redo för allt och lite till. Redo för att även göra skillnad. Fast jag gör redan lite skillnad. I smyg. Så att ingen jag känner märker av det. Börjar så och ser hur det känns.

You ain't seen nothing yet.

Caipirinha med döden blev jag minsann sugen på att läsa igen. Det var en bok alldeles i min smak. Sådär lagom men ändå fruktansvärt perfekt. Sugas in i världen av fantasi och författarskap. Snart kommer den som film också. Jag borde också få en film. I och för sig så skulle väl filmen inte vara så jävla intressant egentligen. Tror att mina drömmar skulle konstruera en mer intressant film än vad mitt liv skulle göra. För vem orkar väl egentligen se en självbiografi i två timmar? Dessutom skulle inte två timmar räcka. Filmen skulle behöva bli en trilogi, om inte mer, där varje film var minst tre och en halv timme. Inte särskilt kul någonstans. Samma saker skulle ju ändå bara hända. Ungefär som trilogin om den där jävla ringen. Jag hatar (egentligen så hatar jag inte, jag bara ogillar) Sagan om ringen - filmerna. De är rätt värdelösa och händelselösa. Egentligen så är de ju inte det. Kanske bara är jag som är bitter? Ja, jag tror det. Ni ser? Göra en film utav det.. Funkar inte. Ni blir ju redan uttråkade. Dåligt! Eller blir ni? Vet ni? Jag bryr mig inte. Ibland så bara verkar det som att jag gör det. En dag ska så ska jag minsann få min film! Den kanske inte innehåller hela mitt liv. Den kanske inte ens handlar om mig. Men den ska fan vara tillägnad mig. Jag ska allt visa er! Jäveljävlar. Usch, smaken utav bittert föll på min tunga. Spred sig som pesten spred sig under 1700-talet. Inte vackert. Bitterhet måste ju nästan vara en sjukdom. I annat fall så blev det en sjukdom nu. Precis som min påhittade cancer som inte är så påhittad ändå. Den finns. Den syns bara inte. Och ibland är den mindre än större. Men just nu. Just nu så är jag bara bitter.

Lila är en färg som jag har fått för mig smakar viol. Tänk er violkatter. Precis så smakar färgen lila. 

Här har vi allt som du behöver så det räcker och blir över, kom nu hem.

När verkligheten springer ikapp en och man hinner tänka för mycket så slutar det aldrig bra har jag märkt. Kom fram till ännu en gång att tjocka brudar är ju bara till för att knullas. Det är inte mer än så. Nej jag vet inte. Man kanske borde ta tag i sitt jävla liv och bara strunta i allt som har med allt att göra? Bara låta allt annat än det viktiga passera. Men kommer jag kunna avgöra vad som är viktigt och inte? Det är en bra fråga som vi (jag och mitt allterego) kan ställa oss en annan dag. En dag så jag inte tänker och analyserar sönder allt lika mycket. Så nu avslutar vi för ikväll. Låt oss mysa med Kung Fu Panda 2 och en sömntablett. Lite vatten också. Fick nyss in en fluga på rummet också. Kuljul. Jag får väl mysa med den inatt. Kan bli kul. Surrburr.. Inte okej. Borde döda den innan jag försöker somna. Men flugor är ju också individer! Nej. Flugor är äckliga och äter bajs. Och irriterar. Precis som jag. Jag irriterar. Fast inte mer ikväll. Stänger ner mitt liv för natten nu. Horse läjtör.

The silence that followed didn't do us any good.

Känner mig tung i huvudet, ungefär som om hela skallen var fylld utav tjära. Inte ett dugg mysigt. Jag trodde jag var på topp när jag vaknade i morse, sen gick allt bara utför. Men så kan du ju inte säga? Det återstår ju mycket utav dagen! Jamen det känns ju så, än så länge. Dagen kanske blir bättre sen. Jag vet inte. Jag låg och tänkte igår på en hel del saker, men jag kom absolut inte fram till något bra. Sen när jag vaknade i morse så var alla tankar borta. Jag var dessutom jävligt groggy och det var efter det som hela dagen blev förstörd. Mitt humör känns ändå att vara på topp. Jag behöver mitt Orakel, men inte så mycket att det gör ont. Och tur är väl ändå det eftersom att han är borta idag? TVÅ VECKOR ÄR INTE OKEJ. Tydligen så fick det lov att vara okej den här gången. Ibland önskar jag att jag var som en liten fågel. Att jag kunde ta mig bort från allt när jag verkligen och inte verkligen behövde det. Fast om jag känner att jag behöver komma bort så måste jag ju behöva det? Ja, det tror jag minsann. Usch, det blir ju inget vettigt skrivet alls. Kanske blir så när hjärnan känns tung som bly och ögongen går i kors. Känner mig ful också. Hatar att vara ful. Jag vill vara vacker. Förtjusande. Det är ett fint ord. Jävligt fint! Men nu så är jag ju inte det. Jag är bara ful och fet. FETTOJÄVEL. Tur att det finns bra musik i alla fall. Whitetrashhora. Ja, idag så är det nog så. Så länge jag inte blir en äckel-whitetrashmorsa i framtiden. Det vore jobbigt. Jävligt jobbigt. Åter till Graveyard. Eller kanske lite Hardcore superstar? Jag vet inte. Det märks ju om en stund.

Pöbelei & Poesie - Vulgaritet & Poesi.

 Eftersom att det är jag som bestämmer vad som hamnar här så blir det såhär ibland. Jag gillar't. Ni gillar't. Bra! Då har vi rett ut det. Jag får allt göra lite som jag vill! Det här är min sorts poesi. Poesi i form av bilder. Det är fint. Jag vill nästan påstå att jag är ett konstverk. Ibland så i alla fall. 

Säg bara att jag är vacker? 

I've got another confession to make..

Jag tycker det är kul hur mycket hemligheter folk bär runt på. Hur mycket falskhet det finns runt om mig. Visst, jag är inte bättre själv. Jag har också hemligheter, men inte sådana. Fast egentligen så har jag ju det. Jag önskar att jag kunde vara lite bättre än alla andra och berätta exakt allt vad jag känner och tycker och bär på inombords. Mänskligheten är bra ful när man tänker efter. När jag hör allt vad mina vänner berättar så märker jag hur mycket jag saknar den där vänskapen där allt är så okomplicerat. Den där trygga känslan av att veta att personen alltid finns där. Famnen som håller om en när man behöver det. Men allt blir ju i slutändan ändå så jävla  komplicerat och dumt. SÅ JÄVLA DUMT!

All this time I've been afraid, that you would see through me. That beneath the tricks and traits, there would be nothing to love

Jag mår sådär illa att man verkligen vill kräkas. Men jag kan inte kräkas. Jag känner mig smutsig, dålig, dum och bara så jävla patetisk. Det blir inte bättre men ändå så lurar jag mig själv varje gång att "det är ju ändå lite kul". Men fan vad jag bara önskar att jag kunde sluta upp med dumheterna. Börja ta hand om mig själv. Men nejdå. Det funkar inte så i Angie's värld, hon ska ju prompt göra tvärt emot vad som egentligen är bra för henne.
Och om jag bara kunde låta bli att bli lurad varenda jävla gång. Sluta upp med att vara naiv och blåögd. Det är inte sött på något sätt. Jag får väl helt enkelt sluta upp med att vara mig själv och ändra mig efter hur andra vill ha mig. Det blir väl bäst, så för jag är ju helt klart felkonstruerad.
Jag kan ju heller inte nöja mig med vad jag "får". Men ska man verkligen behöva nöja sig? Det är väl då som det kan gå så satans jävla fel? Jag vill tro att det ska vara dunder och brak när det väl händer. Jag vill tro på magi och mirakel. Men varje gång så finns det ju bevis på att det aldrig blir som man själv vill. ALDRIG NÅGONSIN. Det är ju så fantastiskt jävla underbart vad livet kan lura en.
Livet? Det är väl ändå alla jävla människor som gör det. Tidigare idag så hade jag hittat ett litet hopp för mänskligheten, men det sprack. Så jävla hårt sprack det. Jag vet precis varför det sprack och det kan nog ha med att göra att jag verkligen inte orkar med att folk ljuger och sviker. Jag är fullt medveten om att människor fungerar så. Men man måste ju få hoppas lite? Ibland. Helst inte. Det går ju bara åt helvete då.
Det är väl lika bra att bara ta livet av sig egentligen.

I try to laugh about it, cover it all up with lies. I try and laugh about it, hiding the tears in my eyes.

Så gör hon det igen. De där sakerna hon inte borde göra. Men det sker ändå. Varför? För att hon kan. För att hon mår bättre för stunden. Det får henne att glömma. Allt det som för stunden är jobbigt. Hon har slutat med en sak i alla fall. En viktig sak. Vad det är hon har slutat med är hemligt. Inte ens mitt Orakel kommer få veta det. Kanske sen. Om han märker något själv. Jag ska springa iväg nu. Mot nya äventyr. Fast så nya är de inte. Jag är van. Hejsan hoppsan så det kan gå.

There will be days you feel like flying, then there'll be days you feel like crying .

Det går upp och ner, som en jävla karusell. Jag hatar att jag känner. Jag älskar att jag mår. Jag vill inte men samtidigt så vill jag. Allt är så svårt när det kunde vara så lätt. Lätt som en plätt. Plättar är äckliga och små. Jag har myggbett på mina ben. Myggbett i oktober, really? Ja. It sucks. Jag vill gråta, men jag kan inte. Tårkanalerna har torkat igen. Ångesten river som vanligt mig i bröstkorgen. Det som gick så bra gick åt helvete. Känns det som. Det kanske bara är jag som är paranoid, vilket inte är så ovanligt, så varför undra? Jag är kall. Jättekall. Jag behöver närhet och ömhet. Jag behöver någon som orkar ta hand om mig när det behövs. Just nu har jag ingen. Jag vill inte ha någon. Ambivalent? Ja, sånt som händer. Jag blir fan sur. Mitt hjärta slår hårdare än vad det borde göra. Det går alldeles för fort. Det känns som att jag ska svimma när som helst. Jag får resa mig upp försiktigt sen. Annars kanske jag dör. Slår i huvudet i sängkanten. Bryter nacken. Vaknar aldrig igen. Ja, det vore skönt. Eller så kanske jag bara hamnar i koma. Det vore kanske bäst. Har jag tur så vaknar jag väl förr eller senare. Kanske. Jag borde gå och göra té. Mysa i min ensamhet eftersom att jag inte förtjänar att mysa med någon. Jag är alldeles för äcklig för det. Ni borde hata mig. Varför hatar ni inte mig för? Ser ni inte hur illa jag gör er egentligen? Dumma i huvudet är vad ni är. Allihopa. Jag orkar inte. Idag blir det självbestraffning på hög nivå. Måste hata mig själv lite mer eftersom att ni inte kan göra det åt mig. Eller något.

Ooops, I did it again!

Ibland blir det så bara. 

Tell me a joke and make me smile. Play me the part, be the star for a while.

Jag fick min film. Eller en scen i alla fall. Den var inte i gråskala, men gör det absolut inget. Min bussflirt är inte längre en bussflirt. De markanta läpparna är inte längre något jag måste kolla på i smyg. Fast det gör jag ju ändå. Det är lite kul hur en sådan sak kan göra att en värld blir helt upp och ner. Från fel till mer rätt. Jag är fortfarande inte helt okej, men jag är påväg. Framåt. Uppåt. Jag kan trycka undan likgiltiheten när den väl smyger sig på. Jag ser till att göra saker. Men jag känner mig ändå bortglömd. Det är okej. Det kanske är menat att man ibland måste glida isär för att man ska hitta tillbaka. Det är så nytt, men ändå så gammalt. Jag vet också att jag håller mig undan. Men jag gör det för att om jag inte håller mig undan så känner jag mig i vägen. Dessutom så tycker jag ju ändå lite om att vara ensam. Kanske borde börja umgås mer med Fröken Råby. Hon är fin hon. Ja, det blir nog bra. Jag vill tillbaka till min film nu. Kanske borde ligga och fantisera lite om en fortsättning på filmen? En scen räcker ju inte till. Jag tror nu mera på mirakel. Det kan hända. Jag kanske till och med kan bli av med cancern? Det märks ju om inte annat.

Ge mig en pistol så att jag kan rädda hela världen.

Superseriösbildjävelförattiblandblirdetså!

Jag borde lära mig att ta vara på de små stunder som känns otroligt bra. Jag har redan kommit fram till att inget är underbart. Underbart är ett påhittat ord som bara passar in i filmer. (Just därför så önskar jag ibland att mitt liv var en film.) I alla fall så funkar det inte att säga att någon eller att en handling är underbar. Fast nu tänker jag säga emot mig själv - att fånga snöflingor på tungan är underbart. Att se höstens alla färger är underbart. Höstregn är underbart. När det riktigt smäller mot fönsterrutan så att man tror att den ska gå sönder. Förövrigt så är inget underbart. För någon eller något som är underbar(t) innehåller inga själviska handlingar. Inget ge eller ta. Med andra ord så kan ingen människa skapa något som är underbart. För människor handlar endast efter hur de själva vill må. En självisk handling med andra ord. Man ger för att få. I alla fall så ville jag komma fram till att de stunder som är någorlunda bra, som känns bra i magen och får en att skutta till lite av lycka (lycka finns!) borde jag verkligen hålla i. Jag släpper dem för lätt. Jag är rätt bra på att analysera sönder saker. Inte för att jag tycker om det eller vill, utan för att ibland finns det ingen mening med något och då blir det som det blir. Men! Ett stort MEN, så är det inte mitt fel. Ibland, mer sällan än ofta, så det någon annans fel. Jag låter det vara så för den här gången. Nu ska jag göra en kopp té och mysa med Portishead, det kanske kan få mig på bättre tankar. I annat fall kan man i alla fall hoppas på det. 

Though your hands may bleed, and your body may lie broken, every storm must soon give away.

Likgiltigheten är borta. Jag mår igen. Jag trivs när jag mår. Trivs bättre i alla fall. Just nu är jag så sjukt skabbig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Man får tydligen vara skabbig har jag hört. Men hur skabbig på en skala mellan ett och tio får man vara för att det ska vara hundra procent tillåtet att vara just skabbig. Jag tror inte att någon har det rätta svaret på den frågan. Det måste ju ändå vara upp till var och en, men ibland känns det som att det är vad andra tycker som räknas mest. Eller? Jag vet inte. Allt är så fel. Så jävla fel. I mig. Jag känner mig så jävla trasig. När är det min tur att bli hel? När är det min tur att synas på rätt sätt? Tänk om mitt liv kunde vara en halvtaskig Hollywood-rulle. En sån där rulle där allt är i skimrande färger och med ett lyckligt slut. Men den skulle vara filmad i gråskala. Man kunde bara ana hur färgerna var framför linsen. En svartvit film från sextio-talet. Med en snyggt skuren klänning, håret uppsatt fint och läpparna målade röda. Var filmerna svartvita på sextio-talet? Jag vet inte. Jag orkar inte ens bra mig om att kolla upp det. Jag låter det vara, precis som jag låter så mycket annat vara också. Det blir bäst så. Jag tror ändå inte att likgiltigheten är borta helt. Den tränger fram när jag minst anar det. Jag blir så tom, på allt. Luften trängs ut ur mina lungor för att lämna plats åt en ångest. 

Förövrigt så hade jag en helt klart godkänd helg. Mustaschpussar och hångel. En bra bok på ett tåg som tog mig bort och på ett annat tåg som tog mig hem. En annan buss som tog mig bort från verkligheten och in i dimman i tron om att vara trashig är min stil. Jag gillar att sitta i ett rökfyllt rum, med ett ben som blir tatuerat, en öl i ena handen och en cigarette i mungipan.  Jag vaknade upp och kände mig härligt trashig efter en sådan kväll, begav mig vidare till Arboga med två solstrålar.

På tisdag fyller jag på med bläck. Det blir bra. 

Come on baby light my fire.

Jag skulle vilja leva i en värld där endast gråskalor fanns. Inga färger. Där blått, rött, gult och grönt aldrig hade existerat. Ingen visste vad det var. Allt man såg var skulle vara så mycket finare. Jag skulle vilja leva på sextiotalet också. Man var så mycket vackrare då. Jag skulle vilja vara svart/vit. Jag skulle förmodligen inte känna mig lika äckel-ful-fet-jävlig då. Nu ska jag mysa med en kopp té, film och min syster-yster. Hejsvejs. 

No turning back, face the fact. I am lost in space and time.

Nästa steg anstalten? Jag tror det. Mitt ena Orakel trodde det. Eller tyckte att det kanske skulle kunna vara bra. Kan anstalten bli bättre för mig? Huset där alla andra är lika som jag. Eller värre. Blir det öppen anstalt eller sluten? Det visar sig. Skulle nog behövas mer än vad jag vill och orkar erkänna för mig själv. Det kanske kan bli bra det också. Men vi får se vad som händer. Det kanske inte behövs alls. Men just nu är det så mycket att hela den värld jag byggt upp har raserats. Hålet öppnade sig och drog med mig ner. Jag är inte på botten än, men det är nära. Alldeles för nära och det skrämmer mig. Ändå så känner jag bara likgiltighet till allt. Minsta hopp jag hittar trasar jag själv sönder genom att överanalysera och hitta små fel. Min cancer har växt igen och den är nu lika stor som en fotboll. Den tar över. Ångesten i bröstkorgen river och tränger undan minsta luft som försöker ta sig ner i lungorna. Jag har ont i örsnibben också.

jhdrfdgs gfdgfgzsfvgzf

Jag måste komma här ifrån. Jag behöver känna mig fri. Jag behöver bli en bättre människa. Du behöver bli en bättre människa. Jag hatar folk. Jag hatar dig. Jag hatar mig själv. Jag är ful. Jag har en potatisnäsa. Jag har fula öron. Ögonen ska vi inte prata om. Små fula grisögon. Jag vill dö. Jag orkar inte ens försöka leva längre. SJÄLVDÖ NÅGON JÄVLA GÅNG. Självdö. Ni ljuger så dåligt. Hela tiden. Jag hatar er. Jag älskar er. Låt mig vara ifred. Hjälp mig. Jag gråter hela tiden. Jag blir snorig. Sådär äckelsnorig så att rinner. Jag skulle kunna vara ett konstverk. Konstverk behöver inte vara vackra from the very first start. Det kan komma sen. Självdö någon jävla gång då. Orkar inte. Det är kaos. Jag är tom i magen. Hungerkänslan smyger sig på. Jag hatar den. Blir bara tjock. Jag hatar dig. Du ger mig ångest. Vem då? Han. Hon. Jag själv. Alla. Mest han. Du lovade. Jag hatar dig. Jag behöver någon att ta hand om. En katt kanske. Då kan jag inte självdö ifrån den. Jag är inte redo för en katt. Jag är inte ens redo för ett eget liv. Jag kan förfan inte ta hand om mig själv. Hur skulle det gå till? Åt helvete. Ta bort dig själv. Jag hatar dig. Jag hatar mig själv mest. Jag lät det hända. Jag låter det alltid hända. Om och om igen. Jag är inte värd så mycket mer. Jag är tjock. Tjockisar knullar man bara för att de lättare släpper till. Tjock. Fet. Äcklig. Har tjocka händer. Armar. Lår. Tjock tjock fet äckelfet. Så jävla vidrigt. Jag går och tar livet av mig. Hejsvejs.

Den ena foten i kläm och den andra i klavert.

Vin är gott. Kärlek är bajs. Ibland blir jag arg. Men det vet vi ju redan. Känner mig trasig. Jättetrasig. Känner mig förbannad. Ensam. Otillräcklig. Jag vill kunna ge så mycker och när jag väl försöker ge så blir det bara fel. Eller så är det inte bra och man vill inte ha det. Jag försöker ju bara göra något osjälviskt. Jag ville bara vara där. Finnas till hands. Men vi skiter i det. Jag skiter i allt. Fuck you all! Jag vet att jag kan göra skillnad. Jag vet att jag gör skillnad. Jag hoppas bara att ni kan se att jag försöker så jävla hårt. Hela tiden. Jag blir fan sur. For sure. Skiter i det här och sätter mig och dricker vin igen. Låter som om jag skulle druckit flera glas och det kanske jag har! Det har inte ni med att göra.

I know who I want to take me home.

Jag har bestämt mig. Det känns bra. Tror jag. Men jag vet fortfarande inte om jag är redo. Men går det åt helvete så gör det. Jag måste ju testa. Kör bah kör Angie! Ja, fo helvede. Jag saknar lite och denna gång vet jag exakt vad jag saknar och det känns bra att sakna. Man får sakna har jag hört. Borde jag bryta min egen trend och säga det också? Nej. Vill inte. Håller det hemligt. Ett tag till i alla fall. Hemligt pemligt.

Staring at the sink of blood and crushed veneer.

Det kan gå så fort i svängarna att jag själv inte riktigt hänger med. Det är ju mina svängar, varför går det inte för då? Det går runt. Upp. Ner. Överallt. Jag vill inte åka med i karusellen. Jag ville hoppa av för längesen. Varför stannar den inte? Jag kräks lite. I munnen. Jag har ångest. Jag gjorde något som jag inte borde ha gjort. Jag är inte tillräcklig för mig själv till att orka med det som kanske kan påbörjas. Jag är inte tillräckligt säker på mig själv. Jag blir så arg. På vem? Mest på mig själv. Angelica, vi har pratat om det här. Du ska inte göra saker om du inte är säker. Men jag trodde. Det går inte. Borde jag säga till? Ja, egentligen. Men jag orkar inte just nu. Inte sen. Aldrig någonsin kanske. Det är så mycket dumma påhitt som pågår just nu. Jag borde avsluta alla. Låta det vara. Må bättre först. Men när blir det? Jag vet ju att jag inte kommer ta tag i det. Jag kommer låta det vara precis lika längre som det pågått och längre. Jag springer men kommer ingen vart. Jag står still och det går för fort. Allt är fel. Allt är rätt. Det är någonstans mitt emellan jag sitter. Står. Går. Springer. Trampar.

Ibland blir allt lite extra jobbigt.

Dead girls are easy!

Ibland blir jag sådär arg så att jag vill slå någon. Jag gör det aldrig. Men jag skulle kunna. Och något som jag kan bli fruktansvärt förbannad över är folk som stirrar på en. Vad. Fan. Är. Problemet. Egentligen?! Jag ville slå en tjej i morse på bussen. Jag var redan arg. Och så sitter hon och stirrar på mig. Det blev ju inte bättre utav det kan jag lova. Usch, jag är så arg hela tiden. Har varit det ett tag nu. Jag vet inte riktigt varför. Men jag är lättantändlig. Som ett tomtebloss. Sprakar lite. Sådär fint. Fast jag sprakar inte fint. Jag skjuter blixtar. Åh, damn it. Om jag ändå bara kunde gå fram och slå någon så skulle jag må rätt bra just nu. Sluta va så arg Angie! Nej, jag vill inte. FUCK YOU. 

I hope that someone's gonna call and tell me this night is over.

Jag var i Stockholm i fredags. Jag såg The Ark. Jag sprang runt i hela stan. Jag blev förföljd av en utländsk man. Jag sprang runt lite till. Jag sov på hotell. Åt hotellfrukost. Rökte. Myste. Umgicks med en fin Solstråle. Gud vad jag har saknat henne! Jag åkte till Gävle. Lagade mat åt en skäggig man. Fick pussas lite. En kaffepuss. Jag gillar kaffepussar. Drack vin. Kollade på film. Fick mysa massor. GOSGOS! Åkte hem. Blev stirrad på av en ful unge. Hon hade för långt avstånd mellan ögonen. Ville slå henne lite. Egentligen massor. Kvällen kom. Åkte hem till en annan Solstråle. Drack té. Hade tjejsnack. Hade lite ångest. Ångesten försvann när jag kom hem. Kanske. Jag vet inte. Den ligger nog fortfarande och gnager i bröstet. I smyg sådär. Natten var mer eller mindre sömnlös. Jag hatar sömnlösa nätter. Fruktansvärt värdelöst. Jag orkar inte riktigt just nu. Kan det bara inte låta mig vara ifred. En gång. Två gånger. Flera gånger. Om och om igen. Hela tiden. Ibland blir det som det blir. Hoppsan. The Ark är slut nu. De existerar inte längre. Borta. Men icke! De finns fortfarande. Överallt. Vi hörs.

Hey princess, won't you come back home?

Köpte nya kläder idag. Ställde mig på sne. Känner mig sne. På fredag blir det bra. På lördag blir det bra. Jag känner mig nöjd. Fast ändå inte. Det är en kortvarig lycka. Bättre än inget? Ja, kanske. Kanske.. 

Take me away for the night.

Livet är jobbigt, jag är nere, orkar inte. Känner mig bortglömd. Känner mig arg, ledsen. Känslorna bråkar med varandra, hittar ingen fokus på något. Gråter, tänker alldeles för mycket. Duger mest när någon mår dåligt. Måste visa att något är fel, annars mår jag ju tydligen bra. Vill härifrån, långt bort. Vill gräva ner mig. Vill vara ensam men ändå ha sällskap. En ångest som river i bröstkorgen. Gnager likt en råtta som gnager i ett försök  att ta sig ut buren. Jag känner mig förbannad. Besviken. Lämnad. Av dig, dig och dig. Alla. Längtar efter en trygghet men vet att jag skulle stöta bort den om den kom för nära. Vill ha den där famnen att kunna slå bort. Förvirrad till tusen. Allt är ändå så klart. Jag ser vad jag behöver. Jag vet vad jag vill ha. Ändå så når jag inte riktigt enda fram. Det är inte mig det är fel på, det är ni som inte ser, hör eller känner efter. Trampar på samma ställe som förut. Står vid korsningen och vet inte vilken väg jag ska välja. Trampar frenetiskt på plats. Trampar, trampar, trampar.

Låt oss bli dem som försvann.

Skiter i det här. Gräver ner mig under jorden istället. Försvinner. Tar en evig semester. Det vore fint. Om inte annat så vore det jävligt skönt. Komma iväg lite, jatack! Jag orkar inte riktig just nu. Jag vet inte ens om jag vill orka. Jag tror att jag vill orka. Men jag vet att det bara är en teater för alla andra och även mig själv. En sån där, där man spelar så bra, att alla tror på en och blir nöjda. Och nöjd är ju bra? Ja, tydligen så ska det ju vara det. Äsch, jag vet inte. Skiter i det här. Gräver inte ner mig under jorden, men går och dricker kaffe och röker istället.

So I pick the world up and I'ma drop it on your fuckin' head!

Jag känner mig lite arg. Vi kan kalla det för bajsnödig. Det låter roligare. Men ibland är det som låter roligare inte ett dugg roligare. Men det är en annan historia. För att var arg/bajsnödig är ju jätteroligt. Eller? Äsch. Jag vet inte. Jag känner mig förvirrad. Det är som att jag inte riktigt hänger med alls i svängarna. Allt är ett enda blurr som jag inte kan sätta fokus på. Jag vill fokusera, men vafan ska man göra när det inte går? Jag behöver rymma. Rymma rätt så jävla rejält. Inte säga vart jag ska. Fast, jag vet ju att om jag drar någonstans så kommer ju hela min vänskapskrets veta om det ändå. Kanske inte om du rymmer på riktigt Angie? Nej, det är sant. Jag rymmer på riktigt. Iväg, bort härifrån. Tar min tandborste, några t-shirts och lite underkläder. Tömmer mitt konto och bara kör. Skiter i allt. Lämnar allt bakom mig. Allt det tunga. Allt det som gör mig ofokuserad. Fyfan vilket fult jävla ord.. "Fokuserad".. Det är så att man vill kissa på den som kom på hur det ordet skulle stavas. Jag blir fan arg.

I got birds in my ears and a devil on my shoulder.

Det har gått ännu en helg och jag överlevde den. Men det var knappt att jag överlevde den igår. Det var lite jobbigt att sitta ensam en lördagskväll. Detta tänker jag inte återuppleva. Never ever! Det blir ju bara jobbigt för mig och för alla andra. Eller mest för mig själv kanske. Ni andra behöver ju inte höra så mycket utav mitt gnäll. Ibland tror jag dock att det vore bra om ni andra hörde mitt gnäll. Allihopa utav er. Äsch, kanske bättre att bara skita i det och låta det vara liksom? Jag vet inte. Men det märks ju om inte annat. Nu ligger jag i sängen och har återigen tid att tänka. Jag tycker inte om att tänka. Jag tycker inte om att vara ensam. Jag borde ändra på detta. Ordentligt. I morgon ska jag äntligen träffa mitt Orakel. Det känns välbehövligt. Det var ett tag sen och jag har mycket att prata om känner jag. Kanske mer än vad han orkar lyssna på? Antagligen, men han gillar att lyssna på mig, tror jag. Hoppas jag. Hur som helst så är det ju i alla fall hans jobb att lyssna på mig, så han får göra det vare sig han vill eller inte. Tänk om jag också kunde få betalt så fort någon ville prata med mig. Det vore bra och gud så rik jag skulle vara. Periodvis i alla fall. Just nu behövs jag inte alls. Nu har ju alla fått som de vill och jag fortsätter vara pajasen. Har ni lust att fråga hur jag mår? Eller kanske bara umgås på riktigt? Jag vet att jag är egocentrisk ibland, men det behövs för att orka. Och just nu orkar jag inte ändå. Jag behöver komma iväg för jag kom aldrig iväg sist. Jag behöver kärlek och ömhet. Jag behöver höra små söta ord från någon som menar de. Jag behöver en famn att kalla min egen.

They'd be watching us, with them satelites.

Mhm, första dagen i skolan den här veckan. Hur känns det Angie? Konstigt. Jag vill inte vara här. Jag vill hem, sova. Jag är så trött. Jag vill leva rockstar någon annanstans. Men det kan jag inte. Jag äter piller som ska göra mig frisk. Det blir inge rockstar liv för Angie på ett bra tag. Jag har gått in i old-womans-mode. TantAngie, det är jag det. Jag orkar inte hänga med riktigt i alla svängar. Allt runt omkring mig är ett enda surrande ljud och jag har svårt att fokusera på det jag borde göra. Focus Angie.. Snälla, lite? Nej, jag orkar inte. Inte idag. Inte än på ett tag.

The sun is the same in a relative way, but you're older.

Ibland är det lustigt hur man kan tänka på en person och så helt plötsligt så ringer människan. Låt mig också säga att det här inte är en människa jag någonsin har pratat med ofta, även om det nu är så att han har lovat mig en fin jävla vigselring och ett pompigt giftemål, men det var ändå så jävla klockrent. Det kanske är menat att jag borde ta tag i den här relationen och faktiskt göra något utav den och inte bara slänga bort den. Det kanske finns en fin vän i den här människan också? Det finns ju något fint i alla människor, ibland är det väl bara svårt att se det har jag hört. Nej, om man skulle ta och göra något utav sitt liv istället för att sitta vaken. Sova kanske? Men det är ju så svårt. Min säng är inte längre en trygghet, den håller mig vaken. Vi får väl se vem som fortfarande är vaken när det närmar sig småtimmarna. Småtimmarna är ett fint ord. Precis som exceptionellt, fabulöst, phenomena, plausible och.. skoltimmar. Eller ah fast nä. Inte skoltimmar. Men det kunde ha varit. Precis som så mycket annat hade kunnat vara fint.

No matter what you do, it's written in my déjà vu.

Ont. Jag har så fruktansvärt ont och jag har haft ännu ondare. Denna gång så har det varit fysiskt. Mina njurar pajade ännu en gång. Kul jävla jul. Jag har haft det lite småensamt och småmysigt till och från på sjukhuset. Det var ensamt när jag inte hade besök och det var mysigt när jag hade besök även om jag nu inte var världens roligaste att umgås med kanske. Dock så kände jag mig rolig till och från när jag fått smärtstillande. Mums på smärtstillande säger jag bara. Men nu är jag hemma. Hemma är bra. Inte samma tillgång till smärtstillande dock, men det kanske är lite bra att jag inte har det. Det känns som om jag hade behövt mer tid på sjukhus, men eftersom att läkarna tyckte att jag kunde åka hem så var det nog lika bra. Nej, nu borde jag vila så att mina njurar mår bra igen. Njurar hit och njurar dit. Jävla skitsaker. Ni går ju bara sönder hela tiden!

I can't escape myself.

Varför är förbjuden frukt så fruktansvärt spännande för? Jag blir irriterad. Det skulle ju kunna vara så lätt om jag bara inte hade ett samvete. Men nu har jag ju det och jag hatar det lite grann. Men samtidigt så kanske det är bra att ha ett samvete. Eller inte kanske. Det är fruktansvärt bra att ha ett samvete. Ja ibland så vet man bara inte hur man ska göra saker för att de ska bli bra. Eller rätt, eller hur man nu vill se det.

Lilla Lady.

Jag är så liten. Alla är vi så fruktansvärt små. Tillsammans är vi gigantiska. Tillsammans så kan vi göra en stor skillnad. Men ingen rör ett finger för atth så mycket som ens titta åt ett hjälpande håll. Vi alla är själviska och vill bara vårt eget bästa. Vi tar och tar och tar lite till och ingen ger något. Huvudsaken är ju att vi själva får allt. Och så klagar vi över att ingen hjälper. Är det verkligen så konstigt? Är det så jävla konstigt att ingen hjälper när vi själva inte hjälper? Jag är så liten, men jag vill tro det bästa om mig själv och tro att jag ändå hjälper mer än de flesta andra. Jag tror inte att jag är så fruktansvärt självisk. Eller är jag det? Tar jag mer än vad jag ger? Jag vet inte. Men jag hoppas på att jag hjälper istället för att stjälper. Ibland så önskar jag att jag inte kände mig så liten. Jag önskar att jag tog det där klivet och gjorde mer skillnad än vad jag kanske redan gör. Men vart ska man börja? Och vart ska man sluta? När går man över gränsen? Det är så svårt att se den perfekta lilla finstilta gränsen. Helvete. Det är förmiddag nu och jag borde sätta igång med att plugga. Horse läjtör!

Sleep don't visit, so I choke on sun and the days blur into one.

Det är så jobbigt just nu. Jag behöver prata, ventilera, få ur mig allt. Men jag vet inte med vem. Jag vill inte störa någon och mitt Orakel är och vandrar uppe i fjällen. Mina solstrålar behöver mer uppmärksamhet än jag just nu och det är svårt. Allt är så fruktansvärt svårt just nu. Jag står och trampar på samma ställe. Jag kommer ingen vart. Hur mycket jag än vill så går det inte. Jag har så ont. Cancern tog över lite grann. Jag försöker att hålla humöret uppe, mina solstrålar behöver det. Jag försöker vara den glada, jag försöker roa, försöker vara den som gör andra något gladare för stunden. Jag vill få alla att glömma. Men det är så svårt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. Jag behöver komma iväg. Gömma mig för en stund. Glömma allting, bara låta det vara. Men samtidigt är jag livrädd för att glömma och lämna. Vad händer om jag inte är där när jag behövs som mest? Jag tar slut. Jag är helt slut. Jag känner mig som ett pussel som saknar bitar sen lång tid tillbaka. Jag hittar inte det som ska fylla kanterna. Jag har ju hela ramen. Skalet. Men.. Innehållet då? Det är ju minst lika viktigt för att pusslet ska bli klart. Jag blir aldrig klar. Jag fortsätter att vara självdestruktiv. Jag fortsätter med allt som är dåligt. Jag behöver någon som kan ta hand om mig. Som bara kan krama mig och viska fina ord i mina öron. Någon som orkar. Jag måste orka att släppa in folk också. Jag måste vilja släppa in folk, visa att jag inte alltid är glad. Visa att jag inte alltid orkar. Men för dig min lilla solstrålskänguru så orkar jag allt. Jag behöver bara en liten paus på några dagar. Förlåt. Jag vill bara att allt ska vara någorlunda okej. Helst bra, men mest finemang. Nu gråter jag. Jag orkar inte. Jag ger upp.

Cause I'm just a teenage dirtbag baby.

Jag hade en vild helg. Kanske lite för vild. Det blev att kräkas från en balkong. Jag var en riktigt jävla RockZtar. Jag gillar att kräkas från balkonger. Och jag gillar att dricka whiskey direkt efteråt. Jag gillar att smälla i dörrar så att den som bor i lägenheten blir arg. Jag gillar att gå vilse i Hallstahammar. Jag gillar att festa med folk som är så jävla underbara att man inte vet om man ska slå eller krama dem. Jag borde nog krama de. Jag har så fina vänner. Så jävla fina och vad gör jag? Jag är dum och förstör. Jag hoppas verkligen inte att det blir pannkaka utav allt. Jag borde inte göra vissa saker, men samtidigt så var inget mitt fel. Jag låter det vara som det är nu. Jag tänker inte säga något. Det finns inget att säga något om. Eller? Nej. Vi lämnar det. Anywho, anyhow. Jag är en RockZtar och då gör man saker som man sedan lär sig utav. Bra Angie. Nu shoppar vi istället!

Once upon a time you dressed so fine.

Torsdag och jag befinner mig på Västeråsgården uppe i Söderbärke. Det känns annorlunda med tanke på att inget här är som när jag var liten. Dessutom så befinner sig inga kolloledare här heller. Men det är väl så det ska vara när man blir stor. Jag har ju i alla fall mina underbara lärare, vissa mer underbara än andra. Och så har jag en Solstråle med mig, en vän och hans bihang. Ja, hon blev hans bihang på en kväll. Jag gillar inte bihanget. Hon pratar för mycket om obetydliga saker och det känns som att hon hittar på väldigt mycket. Eller överdriver något i alla fall. Jag gillar inte folk som överdriver och hittar på. Det blir så fel, så väldigt fel. I morgon åker jag hem. Men jag vet inte om jag verkligen vill åka hem. Det vore väldigt skönt att få stanna kvar här uppe ett tag till. Glömma världen utanför. Vara borta ett tag och inte synas eller höras. Men samtidigt så vill jag synas och höras. Jag vill att ni ska se och höra vad jag egentligen vill att ni ska se och höra. Gör ni det? Usch, det känns som att jag tjatar om det hela tiden. Men det är ju så jag känner och jag har hört att det är okej att känna. Eller? Nej, nu ska jag ta och vara lekledare. Det är ju därför jag är här uppe...

P.s
I helgen ska jag bli full. Jag ska bli kräkfull och ligga avdäckad någonstans. Det blir nog bra. För jag är ju ändå en piratjävel och rockstar. 1 2 3 4, jag är en partymyra!.
D.s

"Åh! Du är så söt att jag vill slå dig!"

Mmm.. Kändiscrush big time! Två män. Ja, faktiskt män. Cam Gigandet och Michael Cera. Mums! Tänk om de kunde ligga här med mig i min säng. Vad bra jag skulle må då. Fast, kanske är bättre att inte ha dem i sängen samtidigt, det kan bli så jobbigt då. Jag får ta varannan dag. Och medan den ena ligger och myser med mig, så ligger den andra i min skolåda där jag har alla andra som jag vill mysa med. Usch, vad jobbigt det blev att ha så många i den där skokartongen. Men det är okej har jag hört. Tänk om jag kunde få vara kär. Sådär pinsamt kär så att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Och tänk om jag kunde få vara så kär och att den jag är kär i är kär i mig tillbaka. Det vore fina grejer. Kärlek är ju så svårt men samtidigt så jävla lätt. Man måste bara hitta det som gör det lätt. Lätt och rätt. Men vad är rätt? Det vet man aldrig. Balans är viktigt. Vart är min balans? Borta. Den fanns aldrig där. Det blev som ett konstruktionsfel. Nej, klockan är mycket och jag borde sova. Men jag vill inte sova. Kanske dygna? Ja, det vore grejer. Kanske att man kan somna tidigt ikväll och komma upp i ordentlig tid på måndag. Men som vanligt så vet jag att jag kommer somna och så kommer alltihopa vara förgäves som så mycket annat jag gör. Nej, om man skulle ta och kolla på film istället. Mmm, Cam. Ja, Easy A får det bli. Vi horse läjtör!

I'm learning to walk again, I believe I've waited long enough, where do I begin?

Jag ska jobba bobba ikväll. Börjar vid 21. Det kan ju bli spännande. Dock så känner jag verkligen inte för att jobba ikväll. Jag vill sitta hemma och mysa. Eller nej. Jag vill ha min kräkfylla. Den där fyllan så man verkligen kräks i slutet av kvällen och sedan däckar i något dike eller i någons soffa. Vadfan som helst liksom. Men ja, jag får väl tänka att jag i alla fall får dubbel lön efter ikväll och att jag sedan har två helger i rad ledigt. Vad ska jag göra de helgerna? Jag ska supa tills jag kräks. Vet inte ens om jag kommer ha råd att supa till att jag kräks. Men ja, det lär väl märkas om inte annat, får hoppas på en bra lön. Jag hoppas på så mycket annat också. Men ja. Det lär jag väl aldrig få. Jag får sitta ensam här. Men det är ju kul det också. Eller? Äsch, jag vet inte. Skiter i det. Orkar inte. Hejdå.

Party ain't over 'til I say so.

Ja just det. Så vare. Bra Pangie, du har gjort det igen. Vad har du gjort? Inget, det är väl det som är problemet. Jag var och hälsade på min byggnad idag. Jag trivdes. Det var rent och som jag har saknat mina små Guru's. Jag ska dit igen på måndag, och så blir jag fast i ett helt år, hoppas jag. Jag vill det i alla fall. I morgon ska jag jobba bobba. Ruligt! Kan bli kul. Det märker vi. Joooorå, måste bara fixa med datooor. Eller sover jag hos min Känguru? Det märker vi! Jag ska sova snart. I morgon ska jag till mitt Orakel i den andra byggnaden. Där trivs jag också. Orkar jag köpa kaffe innan, det är frågan. Annars blir det fulkaffe på plats. Mmmm, fulkaffe. Sen på kvällen så ska jag på flatkalas. Haha, också roligt! Usch, jag orkar inte ens anstränga mig för att verka road. Jag ska nog kolla på film istället. Brukar bli bättre då. I morgon ska bli en bra dag.

Jag saknar mina solstrålar. Allihopa! Jag behöver er mer än någonsin, vet ni det? Även de nya. Ni betyder så mycket mer än ni tror. Tack för att ni finns, tack för att ni roar mig. Jag menar det. Tack för att ni frågar om jag vill följa med på saker, även om det "bara" är att hänga med till "P". 

Om någon skulle älska mig och tycka jag var bra, då är han en idiot som inte är nånting att ha.

Jag sitter här i mitt rum, med snus, en kopp te och rökelse. Det luktar starkt av lotus i hela rummet. Doften tar över och jag känner knappt smaken av mitt pepparmint-te.
     Men det är okej. Jag får nostalgiska känslor från flera år sedan, då jag satt exakt likadant, fast med Lars Winnerbäck i bakgrunden. Nu har jag blandad musik, som ger olika slags känslor. Jag sitter till och med likadant, uppkrupen mot väggen, med datorn i knät och nermyst under täcket.
     Jag tittar på vart jag har kommit någonstans i livet, och det är inte långt. Jag har skaffat fler vänner och fler erfarenheter, men det är väl också det enda. Jag önskar att jag ibland gjorde som jag sa att jag skulle göra. Jag skulle göra skillnad, jag skulle bli lycklig, jag skulle skaffa mig ett piratcrew och ge mig ut på äventyr. Hitta skatter, röva bort vackra flickor och dricka rom och röka opium.
      Jag gjorde inget av det. Jag står kvar på samma fläck, där ingenting händer. Jag står lika ensam nu som då. Jag står utanför och tittar på. Låter det vara så. Jag låter andra ta plats, för ni behöver den. Jag står och tittar och ser så mycket som inte ni ser. Jag ser ett större svek än vad ni ser. Jag hör mer, känner mer. Jag vet mer än vad ni alla tillsammans vet.
      Men jag säger inget, för jag lovade. Här sitter jag, ensam. Jag trivs ensam, fast ändå inte. Jag slipper alla lögner som är runt omkring mig då. Jag slipper allt svek. Jag slipper se.
      Men samtidigt så ser jag, hör jag och känner jag allt ändå. Jag ljuger för mig själv, jag sviker mig själv och jag hör mig själv. Jag tänker.
      Jag vet inte vilket som är värst. Kanske att det ni gör är värst, för det sårar andra. Mitt egna sårar ju bara mig själv. Jag önskar att jag kunde springa, långt bort, och inte se tillbaka. Lämna allt så som det är. För ni verkar ju inte förstå. Hur mycket ni än vill förstå så gör ni inte det. Och jag vet att lite utav det är mitt eget fel också, för jag släpper inte in er, inte på djupet.
      Jag skriver så mycket nu, hela tiden, för att jag behöver det. Jag behöver ventilera så som jag inte kan göra när jag är med er. Jag vill inte ha medlidandet, jag vill bara ha den där kramen som säger att allt kommer bli bra och jag vill inte behöva be om den. Jag vill att ni ska se att jag behöver den. Och jag vet att ni andra har mycket just nu, men se mig, hör mig. Jag mår inte heller bra och det har jag inte gjort på länge.
      Jag kanske låter självisk nu, men det skiter jag i. För jag behöver er, mer än någonsin.
      Jag önskar att allt vore så mycket lättare. Jag önskar att jag inte kände ett starkt sug efter att göra vad som skulle vara mest själviskt. Jag önskar att jag slapp se skuggan runt hörnet som bara väntar på mig. Skuggan som har en öppen famn och vill visa att det kan vara så mycket lättare.
      Jag håller på att falla för frestelsen. Frestelsen att lämna. Jag gråter oftare. Allt känns tyngre oftare.
      Jag önskar att jag hade kvar min fina vän Robin som jag hade för många år sedan. Jag önskar att du fanns kvar vid min sida. Du hjälpte så bra. Men jag tog mest, gav inte så mycket tillbaka. Om jag bara hade gjort det annorlunda så kanske du fortfarande hade sagt hej, då och då. Undrat hur jag mådde och jag hade kunnat ställa dig samma fråga. Jag lyssnar fortfarande på Järnspöken med Kent, som du skickade till mig en gång.
      Men ur allt som man gör fel, så lär man ju sig något. Eller har jag fel?
      Tänk om vi skulle kunna göra allt annorlunda. Se att de handlingar vi är påväg att göra, inte kommer båda gott. Se redan från början vad man egentligen borde göra. Men det gör vi inte. Och även fast vi vet att en handling är fel, så gör vi den ändå. Kanske för att vi söker spänning, kanske för att vi vägrar inse att det är fel.    Själviskt. 
       Jag ska försöka orka ett tag till. Jag ska försöka visa. Jag ska försöka må bättre. Jag vill ju bara bli lycklig.

Fever, fever, leave my heart alone.

Det var så mycket svårare än vad jag trodde. Det där med att glömma. Det har snart gått en vecka. Och vilken vecka det har varit. Jag har hållit igång för att orka, för att inte tänka. Men idag stod allt still och jag fick tid till att fundera. Fundera på vad? Hemligt. Det blir så mycket lättare att säga att det är hemligt. Om jag bara hade struntat i att vara sådär spontan som bara jag kan vara (och säkert många fler. Men ibland är jag fan ensam om det!), och inte lämnat ut en personlig uppgift. Om jag bara hade skitit i att vara så dum. Men det går ju inte, för det är ju en del utav mig har jag hört. DumAngie, det är jag det. Naiv och blåögd. Härligt tjejen! Du har kommit till insikt. Ja, för längesen. Men först nu vågar jag erkänna det. Nu ska jag ta min cancer och kolla på film istället. Det kanske hjälper att koppla bort vissa utav tankarna. Jag kanske får en ny skådiscrush? Det vore grejer. Heja filmens värld!

Have another little piece of my heart now baby.

Jag är hemma hos Mats och Mami återigen. Det är rätt skönt att sova i sin egen säng måste jag erkänna. Men ibland så önskar jag att min säng stod någon annanstans. Jag träffade på en man igår som jag inte alls hade väntat mig att jag skulle träffa på. Det var lite spännande. Jag borde sätta igång med en viss grej också som jag ändå hade "lovat" att jag skulle sätta igång med och även lämna in för ett tag sen. Men det får vänta. Jag har inte tid. Inte nu. Inte än. Jag är inte riktigt redo. Kommer jag orka med allt när kaoset väl sätter igång igen? Jag vet inte. Jag hoppas att jag kommer orka. Jag vill orka. Jag ska sova tidigt ikväll har jag bestämt mig för. Även om min dygnsrytm kommer att trasas sönder senare i veckan så är det i alla fall värt ett försök. Så nu ska jag försöka. Så gott jag kan. Fast, jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer ligga vaken till halv fyra ungefär, och bara ligga och glo in i väggen. Jag ska måla min vägg snart. Den ska bli grön. Och den andra väggen ska bli brun. Och den tredje grön. Och den fjärde brun. Det kommer bli fint. Jag ska gråtshoppa också. Sängkläder i mängder. Kanske lite ljus också. Och ett täcke. Vi får se. Jag har inte riktigt bestämt mig än.

There's whiskey in the jar-o.

Snart ska jag jobba. Jag saknar. Fan vad jag saknar. Det kom lite grann när jag lyssnar på Thin lizzy - Whiskey in the jar och drack det jävla Black Tower vinet. Allt är mitt eget fel och det vet jag. Jag lät mig luras. Jag försökte att tro att jag bara kunde släppa det. Jag lurade mig själv som så många gånger förr. Nu när jag är ensam så var det lättare för tankarna att tränga sig fram. Jag borde inte vara ensam just nu. Tur att jag ska jobba om en timme i alla fall. Då får jag något att fokusera på, jag släpper in lite kaos i mitt liv. Jag älskar mitt kaos. Om ungefär en vecka, lite till, så börjar det ordentliga kaoset. Jag älskar det ännu mer. Ååh, ge mig lite knark, lite sprit, ge mig till himlen en kupong. Det vore grejer. Jag ska ringa mitt andra lilla Orakel nästa vecka och kolla massa grejer. Det kommer bli fint. Jag saknar mitt Orakel. Jag saknar de andra människorna och jag saknar byggnaden. Jag saknar så mycket egentligen, men det är hemligt. Jättehemligt, därför skriver jag inte vad det är. Eller? Och ni, era jävla solstrålar, sluta kasta bort allt! Sluta, ser ni inte vad ni har? Jag ser. Och jag ser för mycket. Jag vet för mycket. Jag hör. Fan, sluta kasta bort. Ta vara på det ni har istället. Det hade jag gjort, så som jag tar vara på er. (Och ni egentligen tar vara på mig.) Men det är inte vad det handlar om nu. Det handlar om allt det andra som jag vet. Gör det bara, gör det. Kom igen, det blir kul.

I'll be with you darling soon. I'll be with you when the stars start falling.

Jag släppte det. Det gick bra, bättre än väntat. Jag pratade med mitt Orakel idag också. Det kändes helt okej. Men jag fick reda på saker som jag inte gillade att få reda på. Varför? Åh, damn it. Men allt går ju att lösa. Eller? Jaaa, vi hoppas på det. Känslan jag har i kroppen just nu, är som en påse lösgodis. Många olika sorter, smaker och utseenden. Men det är helt okej. För den här gången. Jag borde ställa mig och laga något att äta. Jag är ju faktiskt lite hungrig och har inte druckit annat än kaffe idag. Mmm, kaffe. Och jag vet att om jag ska klara de senare timmarna idag, då måste jag äta. Och jag vet att i slutändan så gör jag det inte bara för min egen skull, utan jag gör det även för de andra. De som betyder något. För jag vet att ni blir så arga om jag inte äter, precis som jag blir arg om inte ni äter. What goes around, comes around. Nej, nu är jag hungrig som en varg. Och arg. Haha, där fick jag till ett fint litet rim. Fast egentligen är jag inte arg. Bara hungrig och nervös. Med det ordnar sig! Horse Läjtööör!

I know "he's" playing with me that's ok, cause I got no self esteem.

Sitter här med en katt i knät och dricker vin. Trodde att kvällen skulle vara annorlunda men icke. Jag har en man här, men han är ju såklart ute och ringer mystiska telefonsamtal till "hans polare som blivit dumpad". Varför skulle han inte kunna göra det här inne? Eller ute på balkongen? Nej, han skulle UT och ringa. Kanske bäst att blåsa av det här innan jag blir totalt lurad.. Känner mig redan något lurad. Kände att jag behövde prata av mig med någon. Men det var ingen som svarade så jag får väl helt enkelt sitta här och fortsätta lura mig själv och tro att allt är bra. Och varför vågar jag inte fråga mannen vad som egentligen står på? Eller prata med honom om vissa saker? Jag vet inte. Och vart fan är min kalender när jag behöver den? Jo, hemma hos mamma och mats, någonstans i röran i mitt rum. Jag har ju massa viktiga saker att skriva där i och jag har massa viktiga saker att kolla upp där i. Får nog ta och leta fram den när jag väl kommer hem. Men först så måste jag fan få tag på mina ena solstråle. Det känns viktigast att prata med henne just nu. Katten rymde från mitt knä. Jag är nu lämnad ensam med mitt jävla vin. För en gångs skull så tänker jag erkänna att jag känner mig ledsen. Ledsen och jävligt ensam. En smula förbannad också för den delen. För många olika anledningar, men mest en. Har ingen lust att äta längre heller. Får bara kräk-känslor över hela idén. Jag har ont i hela kroppen. Det gör så ont att jag skakar. Eller skakar jag för att jag känner mig ledsen, ensam, förbannad och kräkfärdig? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta, så jag låter det vara och låtsas. Låtsas är det näst bästa man kan göra har jag hört. Låtsas att allt är bra, så bra som det bara kan vara i min värld. Min värld...Försöker att inte visa att jag är ledsen, kanske lika bäst så. Då slipper man i alla fall svara på frågor som är jobbiga att svara på och man slipper förklara något. Eller prata om det för den delen. Tur att jag har katterna som är min sida i alla fall. Och alla andra solstrålar. Jag älskar er. Tack. Tack för att ni orkar. Tack för att ni ser. Jag säger det för sällan. Men jag ska bättra mig, för i slutändan är ni de enda jag har och egentligen vill ha.

Och jag vet jag är hopplöst svår ibland.

Det är måndag. Vafan hände liksom? På fredag är det den 12e. Åh herre, jag dör. Det går så fort nu. Det är bara två veckor kvar till att kaoset börjar. Kaoset som ska ge mig lugn och ro. Katterna springer runt och är vilda. Mer vilda än vad jag orkar med just nu. Snart ska jag städa, igen. Jag har seriöst städat varenda dag i en vecka nu. Men det är nästan lite lugnande att veta något man ska göra om dagarna i alla fall. Annars så sitter jag ju mest. Men den här veckan så kanske jag slipper vara lika mycket ensam. En solstråle kommer hem på onsdag. Jag kanske får sällskap idag (hoppashoppashoppas) och jag ska dessutom ta en fika med med fröken blond i veckan?! Ja det hoppas jag. Jag väntar fortfarande på papper från ett visst ställe. Vart är mina pengar liksom? Ska jag behöva bli sur? Eller ringa upp och säga åt de att skynda sig? Tydligen. Nu ska jag njuta av lite mer kaffe, sen ska jag sätta igång med städning. Kanske att jag ska sätta igång att skriva ner saker som jag måste prata om på fredag också. Oj, det är nära nu. Väldigt nära! Jag kan inte riktigt släppa det. Det har gått 2 månader sen sist, kommer jag våga öppna mig på en gång igen? Uppehållet var för långt. Jag känner mig osäker. Men jag litar på mitt Orakel. Vill tro att jag gör det i alla fall. Vill tro att det är allt tack vare honom som jag orkar. Vi får se vad som händer. Just nu ser jag ut som en katt. Eller jag är nog mest lite pälsig. Så går det tydligen ibland och det är ju lätt att åtgärda. En ful solbränna har jag också. Ojämn och skev. Men den passar ju mig i alla fall med tanke på att jag är både ojämn och skev, lite trasig och fläckig.

När jag är redo så ska jag ge mig ut på äventyr. Jag ska sträcka ut mina ben och ta alla kliv som jag behöver ta. Jag ska utforska nya platser och jag ska hitta mitt lugn utan kaos. Men det är en bit till att jag verkligen kan göra det. Jag ska söka svar på de frågor jag har, inte bara sitta och hoppas på att svaren kommer till mig. Men allt har sin tid. Och tid är allt jag har.