torsdag 6 oktober 2011

Tell me a joke and make me smile. Play me the part, be the star for a while.

Jag fick min film. Eller en scen i alla fall. Den var inte i gråskala, men gör det absolut inget. Min bussflirt är inte längre en bussflirt. De markanta läpparna är inte längre något jag måste kolla på i smyg. Fast det gör jag ju ändå. Det är lite kul hur en sådan sak kan göra att en värld blir helt upp och ner. Från fel till mer rätt. Jag är fortfarande inte helt okej, men jag är påväg. Framåt. Uppåt. Jag kan trycka undan likgiltiheten när den väl smyger sig på. Jag ser till att göra saker. Men jag känner mig ändå bortglömd. Det är okej. Det kanske är menat att man ibland måste glida isär för att man ska hitta tillbaka. Det är så nytt, men ändå så gammalt. Jag vet också att jag håller mig undan. Men jag gör det för att om jag inte håller mig undan så känner jag mig i vägen. Dessutom så tycker jag ju ändå lite om att vara ensam. Kanske borde börja umgås mer med Fröken Råby. Hon är fin hon. Ja, det blir nog bra. Jag vill tillbaka till min film nu. Kanske borde ligga och fantisera lite om en fortsättning på filmen? En scen räcker ju inte till. Jag tror nu mera på mirakel. Det kan hända. Jag kanske till och med kan bli av med cancern? Det märks ju om inte annat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar