tisdag 27 september 2011

No turning back, face the fact. I am lost in space and time.

Nästa steg anstalten? Jag tror det. Mitt ena Orakel trodde det. Eller tyckte att det kanske skulle kunna vara bra. Kan anstalten bli bättre för mig? Huset där alla andra är lika som jag. Eller värre. Blir det öppen anstalt eller sluten? Det visar sig. Skulle nog behövas mer än vad jag vill och orkar erkänna för mig själv. Det kanske kan bli bra det också. Men vi får se vad som händer. Det kanske inte behövs alls. Men just nu är det så mycket att hela den värld jag byggt upp har raserats. Hålet öppnade sig och drog med mig ner. Jag är inte på botten än, men det är nära. Alldeles för nära och det skrämmer mig. Ändå så känner jag bara likgiltighet till allt. Minsta hopp jag hittar trasar jag själv sönder genom att överanalysera och hitta små fel. Min cancer har växt igen och den är nu lika stor som en fotboll. Den tar över. Ångesten i bröstkorgen river och tränger undan minsta luft som försöker ta sig ner i lungorna. Jag har ont i örsnibben också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar