I know "he's" playing with me that's ok, cause I got no self esteem.

Sitter här med en katt i knät och dricker vin. Trodde att kvällen skulle vara annorlunda men icke. Jag har en man här, men han är ju såklart ute och ringer mystiska telefonsamtal till "hans polare som blivit dumpad". Varför skulle han inte kunna göra det här inne? Eller ute på balkongen? Nej, han skulle UT och ringa. Kanske bäst att blåsa av det här innan jag blir totalt lurad.. Känner mig redan något lurad. Kände att jag behövde prata av mig med någon. Men det var ingen som svarade så jag får väl helt enkelt sitta här och fortsätta lura mig själv och tro att allt är bra. Och varför vågar jag inte fråga mannen vad som egentligen står på? Eller prata med honom om vissa saker? Jag vet inte. Och vart fan är min kalender när jag behöver den? Jo, hemma hos mamma och mats, någonstans i röran i mitt rum. Jag har ju massa viktiga saker att skriva där i och jag har massa viktiga saker att kolla upp där i. Får nog ta och leta fram den när jag väl kommer hem. Men först så måste jag fan få tag på mina ena solstråle. Det känns viktigast att prata med henne just nu. Katten rymde från mitt knä. Jag är nu lämnad ensam med mitt jävla vin. För en gångs skull så tänker jag erkänna att jag känner mig ledsen. Ledsen och jävligt ensam. En smula förbannad också för den delen. För många olika anledningar, men mest en. Har ingen lust att äta längre heller. Får bara kräk-känslor över hela idén. Jag har ont i hela kroppen. Det gör så ont att jag skakar. Eller skakar jag för att jag känner mig ledsen, ensam, förbannad och kräkfärdig? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta, så jag låter det vara och låtsas. Låtsas är det näst bästa man kan göra har jag hört. Låtsas att allt är bra, så bra som det bara kan vara i min värld. Min värld...Försöker att inte visa att jag är ledsen, kanske lika bäst så. Då slipper man i alla fall svara på frågor som är jobbiga att svara på och man slipper förklara något. Eller prata om det för den delen. Tur att jag har katterna som är min sida i alla fall. Och alla andra solstrålar. Jag älskar er. Tack. Tack för att ni orkar. Tack för att ni ser. Jag säger det för sällan. Men jag ska bättra mig, för i slutändan är ni de enda jag har och egentligen vill ha.