Mother, I made it up from the bruise on the floor of this prison.

Som liten fick jag alltid lära mig att resa mig upp när jag ramlat. Sätta händerna i backen och hjälpa till med all kraft jag hade i min lilla kropp. Jag fick lära mig att cykla, det var minsann inte farligt och när man tog bort stödhjulen så visste man att om man ramlade, så var det bara att resa sig upp igen, ännu en gång. Hela livet handlar om att resa sig upp så fort man faller. Men vad händer om man dimper ner i en grop med ett djup på fem meter? Antagligen, och vad som är rätt uppenbart, så gör du dig fruktansvärt illa. Dessutom så kommer du inte att kunna ta dig upp på egen hand hur mycket du än vill. Om du nu inte skulle vara McGyver. Du sitter alltså fast där nere och det känns hopplöst att ens försöka. Kanske får du panik i omgångar, kanske känner du dig likgiltig till situationen du hamnat i för att du vet att det är lönlöst? Kanske drömmer du dig bort, till en plats där du önskar så innerligt att du skulle befinna dig just nu. Eller så kanske du bara fantiserar om ett sött litet djur, som en koala, eller panda, och låter tiden passera. Förr eller senare så lär någon komma. Förr eller senare så hittar du ett sätt att ta dig ur gropen. Adrenalinet kickar in och du blir starkare och modigare än någonsin. Men innan allt det där kickar in, så känner du dig så otroligt värdelös och simpel. Du är blott en människa. Du kunde ta dig upp när du ramlat med cykeln. Men nu sitter du fem meter ner i marken, i ett hål, som är omöjligt att ta sig ur. Kanske är du på botten av ett hav? Eller bara längst ner, i en spiraltrappa där utkikstornets fönster högst upp med den vackra utsikten, väntar på dig. Jag är inte längst ner. Jag är i mitten någonstans. Men min ork tog slut, så jag stannar upp och vilar här. Låter motorn stå på tomgång. Max en minut! Jag väntar, på mycket, men just nu väntar jag på ork. På att börja lita på folk. På att ännu en gång, sätta händerna i backen och resa mig upp.