We could be heroes!

Tänk om alla kunde låta bli att bara tänka på sig själva för en gångs skull. Sluta upp med de egoistiska tänkandet och hjälpa till. Visa omtanke och kärlek. Så att allt blir sådär fint och trevligt och speciellt. Fast. Nej. Det funkar inte så. Istället så tänker vi bara på oss själva för det är lättast så. Vi tror att vi tänker på andra, men nej. Nej nej nej! Påhitt. Jag är självisk, det kan jag medge och erkänna fullt ut. Jag bryr mig inte om jag sårar vissa människor. Egentligen så gör jag det, jag bara låtsas vara tuff minsann! I alla fall. Jag vet och ser alla fel jag gör. Jag analyserar. Jag trivs bättre med att prata om mig själv än att lyssna på andra. Nu säger jag inte att jag inte lyssnar på andra, men jag blir lätt uttråkad. Om det nu inte är något som är riktigt kul. Men samtidigt så trivs jag också bättre med att lyssna på andra. Jag slipper ju fokusera på mitt eget. Och det är bra. Det är jävligt bra! Jag är ju väldigt trött på meningslösa samtal måste erkänna. Såna där samtal där man bara säger saker för att säga något. Men ikväll har jag haft ett samtal som ändå har varit givande. Det gjorde mig glad samtidigt som jag blev utmattad. Men det är ju ändå okej. Jag skyller även på att jag är sjuk. Nu ska jag titta på någon dokumentär som handlar om Tjernobyl. Jag tror att det är en dokumentär i alla fall. Sånt är intressant. Precis som att jag tyckte att ett program igår om Methamfetamin var väldigt intressant och givande igår. Jag borde börja sälja Meth. Man tjänar ju cash alltså, och cash is king! En dag ska jag bli rik, väldigt rik. Då ska jag köpa mig hela världen och lite till. Jag ska ta hand om de fattiga, göra dem till mitt folk. Mina vänner. Men de ska inte veta att jag är så rik som jag kommer vara. De ska bara veta att de är någon de också. Precis som jag vill veta att jag är någon.