Lilla Lady.

Jag är så liten. Alla är vi så fruktansvärt små. Tillsammans är vi gigantiska. Tillsammans så kan vi göra en stor skillnad. Men ingen rör ett finger för atth så mycket som ens titta åt ett hjälpande håll. Vi alla är själviska och vill bara vårt eget bästa. Vi tar och tar och tar lite till och ingen ger något. Huvudsaken är ju att vi själva får allt. Och så klagar vi över att ingen hjälper. Är det verkligen så konstigt? Är det så jävla konstigt att ingen hjälper när vi själva inte hjälper? Jag är så liten, men jag vill tro det bästa om mig själv och tro att jag ändå hjälper mer än de flesta andra. Jag tror inte att jag är så fruktansvärt självisk. Eller är jag det? Tar jag mer än vad jag ger? Jag vet inte. Men jag hoppas på att jag hjälper istället för att stjälper. Ibland så önskar jag att jag inte kände mig så liten. Jag önskar att jag tog det där klivet och gjorde mer skillnad än vad jag kanske redan gör. Men vart ska man börja? Och vart ska man sluta? När går man över gränsen? Det är så svårt att se den perfekta lilla finstilta gränsen. Helvete. Det är förmiddag nu och jag borde sätta igång med att plugga. Horse läjtör!