Sometimes I hate, the life I made. Everything is wrong every time.

Det snurrar i huvudet. I magen är det en knut som inte vill knytas upp. Jag känner mig äcklig, fruktansvärt äcklig. Jag gör saker som jag vet att jag inte ska göra. Jag mår extra dåligt just nu. Jag får ingen uppmärksamhet från dem jag behöver det mest, så jag söker den på annat håll. Vill ja ha den från annat håll? Nej. Verkligen inte. Men vadfan ska jag göra då? De som stod mig närmast har verkligen övergett mig. Jag kan inte prata med er längre. Jag känner inte er. Ni står så långt bort nu. Vad som en gång var 1 meter är nu 100 mil. Så den här gången vet jag exakt varför jag mår dåligt och varför jag gör som jag gör. Jag är ensam. Så fruktansvärt jävla ensam och jag känner mig så jävla sviken och bortglömd. Ni vet exakt vilka ni är så jag behöver inte säga något. För säger jag något så kommer jag få dåligt samvete. Jag har redan dåligt samvete över hur jag behandlar mig själv så jag tror att jag klarar mig rätt bra utan mer dåligt samvete. Jag vet att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag vet att jag inte jobbar på den. Jag vet att jag ljuger när jag säger att jag själv är bra. Jag vet att jag beter mig som ett svin mot de som bryr sig. Jag vet att jag är dum som gör alla såna saker mot mig själv som jag lyckats hålla borta i flera år. Tänk om jag bara hade någon som verkligen kunde hålla koll på mig. Som kunde säga åt mig varje gång att "Nej Angelica, det är inte okej!". Jag behöver min pusselbit i form av vem som helst. Jag vet också att jag har sumpat mina pusselbitar så många gånger. Om jag ens har haft någon pusselbit. Jag är kanske en ensam pusselbit som blev fel vid tillverkning och därför passar jag inte ihop med någon annan. Jag behöver någon annan än mina Orakel. Jag behöver massor. Som jag inte ens kan sätta ord på. Den 2a januari så träffar jag mitt ena Orakel igen. Kommer han orka lyssna? Jag hoppas det.