I want to help a teenager say goodbye, to a boyfriend she never even liked.

Dag 13 av december. 11 dagar kvar till vad alla andra ser fram emot. 1 dag kvar tills jag flyr till en annan ort. Hemlig ort. Egentligen inte så hemlig. Ska mysa med en liten kisse. Gosa ner mig under filtar med massa té och bara vara. Sådär lagom. Lagomt är bra har jag hört. Lagom, precis som lite och mycket. Idag är jag lagom i det mesta. Men mest trött. Det där med sömn var väl inte min grej kanske, ännu mindre det där med tabletter för det. Jag blev lite rädd när jag tänkte på det jag kunde ha gjort med dem, och fortfarande kan göra med dem. Det är lockande, det kan jag lova. Men jag gör det inte. För jag har mer att ge. Mer att visa. Bygga på mig själv. Som om jag skulle lägga ett pussel. Vissa bitar saknas, och kommer aldrig återfås. Andra bitar kan man hitta under mattan där man byggde pusslet sist. Vissa bitar är bara svåra att placera. Men till slut, även om det saknas några bitar, så kan man se vad motivet ska föreställa. Man får ett helhetstryck. Jag är bara inte redo att lägga klart pusslet än. Det saknas så många bitar, jag ser vart jag ska lägga dem, men jag kan inte förmå mig själv att få dem på plats. Det vill sig inte. Det blir kantigt och fult fast man vet att det egentligen passar. Men sån är jag. Kantig och ful och passar riktigt inte in i mallen. Fast så kantig är jag nog ändå inte. Mest blobbig.