Sleep don't visit, so I choke on sun and the days blur into one.

Det är så jobbigt just nu. Jag behöver prata, ventilera, få ur mig allt. Men jag vet inte med vem. Jag vill inte störa någon och mitt Orakel är och vandrar uppe i fjällen. Mina solstrålar behöver mer uppmärksamhet än jag just nu och det är svårt. Allt är så fruktansvärt svårt just nu. Jag står och trampar på samma ställe. Jag kommer ingen vart. Hur mycket jag än vill så går det inte. Jag har så ont. Cancern tog över lite grann. Jag försöker att hålla humöret uppe, mina solstrålar behöver det. Jag försöker vara den glada, jag försöker roa, försöker vara den som gör andra något gladare för stunden. Jag vill få alla att glömma. Men det är så svårt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. Jag behöver komma iväg. Gömma mig för en stund. Glömma allting, bara låta det vara. Men samtidigt är jag livrädd för att glömma och lämna. Vad händer om jag inte är där när jag behövs som mest? Jag tar slut. Jag är helt slut. Jag känner mig som ett pussel som saknar bitar sen lång tid tillbaka. Jag hittar inte det som ska fylla kanterna. Jag har ju hela ramen. Skalet. Men.. Innehållet då? Det är ju minst lika viktigt för att pusslet ska bli klart. Jag blir aldrig klar. Jag fortsätter att vara självdestruktiv. Jag fortsätter med allt som är dåligt. Jag behöver någon som kan ta hand om mig. Som bara kan krama mig och viska fina ord i mina öron. Någon som orkar. Jag måste orka att släppa in folk också. Jag måste vilja släppa in folk, visa att jag inte alltid är glad. Visa att jag inte alltid orkar. Men för dig min lilla solstrålskänguru så orkar jag allt. Jag behöver bara en liten paus på några dagar. Förlåt. Jag vill bara att allt ska vara någorlunda okej. Helst bra, men mest finemang. Nu gråter jag. Jag orkar inte. Jag ger upp.