There will be days you feel like flying, then there'll be days you feel like crying .

Det går upp och ner, som en jävla karusell. Jag hatar att jag känner. Jag älskar att jag mår. Jag vill inte men samtidigt så vill jag. Allt är så svårt när det kunde vara så lätt. Lätt som en plätt. Plättar är äckliga och små. Jag har myggbett på mina ben. Myggbett i oktober, really? Ja. It sucks. Jag vill gråta, men jag kan inte. Tårkanalerna har torkat igen. Ångesten river som vanligt mig i bröstkorgen. Det som gick så bra gick åt helvete. Känns det som. Det kanske bara är jag som är paranoid, vilket inte är så ovanligt, så varför undra? Jag är kall. Jättekall. Jag behöver närhet och ömhet. Jag behöver någon som orkar ta hand om mig när det behövs. Just nu har jag ingen. Jag vill inte ha någon. Ambivalent? Ja, sånt som händer. Jag blir fan sur. Mitt hjärta slår hårdare än vad det borde göra. Det går alldeles för fort. Det känns som att jag ska svimma när som helst. Jag får resa mig upp försiktigt sen. Annars kanske jag dör. Slår i huvudet i sängkanten. Bryter nacken. Vaknar aldrig igen. Ja, det vore skönt. Eller så kanske jag bara hamnar i koma. Det vore kanske bäst. Har jag tur så vaknar jag väl förr eller senare. Kanske. Jag borde gå och göra té. Mysa i min ensamhet eftersom att jag inte förtjänar att mysa med någon. Jag är alldeles för äcklig för det. Ni borde hata mig. Varför hatar ni inte mig för? Ser ni inte hur illa jag gör er egentligen? Dumma i huvudet är vad ni är. Allihopa. Jag orkar inte. Idag blir det självbestraffning på hög nivå. Måste hata mig själv lite mer eftersom att ni inte kan göra det åt mig. Eller något.