Take me away for the night.

Livet är jobbigt, jag är nere, orkar inte. Känner mig bortglömd. Känner mig arg, ledsen. Känslorna bråkar med varandra, hittar ingen fokus på något. Gråter, tänker alldeles för mycket. Duger mest när någon mår dåligt. Måste visa att något är fel, annars mår jag ju tydligen bra. Vill härifrån, långt bort. Vill gräva ner mig. Vill vara ensam men ändå ha sällskap. En ångest som river i bröstkorgen. Gnager likt en råtta som gnager i ett försök  att ta sig ut buren. Jag känner mig förbannad. Besviken. Lämnad. Av dig, dig och dig. Alla. Längtar efter en trygghet men vet att jag skulle stöta bort den om den kom för nära. Vill ha den där famnen att kunna slå bort. Förvirrad till tusen. Allt är ändå så klart. Jag ser vad jag behöver. Jag vet vad jag vill ha. Ändå så når jag inte riktigt enda fram. Det är inte mig det är fel på, det är ni som inte ser, hör eller känner efter. Trampar på samma ställe som förut. Står vid korsningen och vet inte vilken väg jag ska välja. Trampar frenetiskt på plats. Trampar, trampar, trampar.