When I'm feeling sad and grey, can you make it stop?

Har 12 stycken kvar. Det skulle kunna vara så lätt. Det är 12 kvar. I morgon kanske det inte finns någon kvar. Eller så finns det 11 kvar. Jag vet inte än. Jag vet ingenting. Det är jobbigt nu. Fruktansvärt jobbigt. Tankarna kring att göra något dumt tränger sig mer och mer på. Det blir allt mer verkliga. Det ligger en spänning i luften som bara jag känner. Det går fort nu. Jag kan riktigt känna hur tankarna blir verklighet. Hur de till en början kryper fram för att sedan ta allt tyngre steg. Det skakar i marken av att de klampar sig fram nu. Frågan är om jag har styrka nog att konfrontera om jag misslyckas. En bättre fråga är ju om man kanske skulle behöva ta semester. En sån där trevlig en där man blir ompysslad av specialister på just det här semesterområdet. Jag tror att det är lika bra. Eller jag vet att det är lika bra. Men då kommer ännu en fråga; kommer jag ta tag i detta? Nej. Jag vet redan nu att svaret är ett solklart nej. Jag gör inte saker om ingen säger åt mig att göra det eller tar tag i det åt mig. Om ingen ser. Om ingen hjälper. Ger mig den där pushen jag behöver. Jag står här så fruktansvärt vilsen. Mer vilsen än vad jag varit på länge och jag är så trött. Så fruktansvärt, förbannat jävla trött. Det kommer finnas 11 kvar i morgon. Jag vet att det kommer finnas 11 kvar i morgon. För jag är stor nog att ta hand om det där själv. Jag måste vara sparsam. Kanske att det till och med finns 12 kvar i morgon. Kanske..