Caipirinha med döden blev jag minsann sugen på att läsa igen. Det var en bok alldeles i min smak. Sådär lagom men ändå fruktansvärt perfekt. Sugas in i världen av fantasi och författarskap. Snart kommer den som film också. Jag borde också få en film. I och för sig så skulle väl filmen inte vara så jävla intressant egentligen. Tror att mina drömmar skulle konstruera en mer intressant film än vad mitt liv skulle göra. För vem orkar väl egentligen se en självbiografi i två timmar? Dessutom skulle inte två timmar räcka. Filmen skulle behöva bli en trilogi, om inte mer, där varje film var minst tre och en halv timme. Inte särskilt kul någonstans. Samma saker skulle ju ändå bara hända. Ungefär som trilogin om den där jävla ringen. Jag hatar (egentligen så hatar jag inte, jag bara ogillar) Sagan om ringen - filmerna. De är rätt värdelösa och händelselösa. Egentligen så är de ju inte det. Kanske bara är jag som är bitter? Ja, jag tror det. Ni ser? Göra en film utav det.. Funkar inte. Ni blir ju redan uttråkade. Dåligt! Eller blir ni? Vet ni? Jag bryr mig inte. Ibland så bara verkar det som att jag gör det. En dag ska så ska jag minsann få min film! Den kanske inte innehåller hela mitt liv. Den kanske inte ens handlar om mig. Men den ska fan vara tillägnad mig. Jag ska allt visa er! Jäveljävlar. Usch, smaken utav bittert föll på min tunga. Spred sig som pesten spred sig under 1700-talet. Inte vackert. Bitterhet måste ju nästan vara en sjukdom. I annat fall så blev det en sjukdom nu. Precis som min påhittade cancer som inte är så påhittad ändå. Den finns. Den syns bara inte. Och ibland är den mindre än större. Men just nu. Just nu så är jag bara bitter.
Lila är en färg som jag har fått för mig smakar viol. Tänk er violkatter. Precis så smakar färgen lila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar