Fever, fever, leave my heart alone.

Det var så mycket svårare än vad jag trodde. Det där med att glömma. Det har snart gått en vecka. Och vilken vecka det har varit. Jag har hållit igång för att orka, för att inte tänka. Men idag stod allt still och jag fick tid till att fundera. Fundera på vad? Hemligt. Det blir så mycket lättare att säga att det är hemligt. Om jag bara hade struntat i att vara sådär spontan som bara jag kan vara (och säkert många fler. Men ibland är jag fan ensam om det!), och inte lämnat ut en personlig uppgift. Om jag bara hade skitit i att vara så dum. Men det går ju inte, för det är ju en del utav mig har jag hört. DumAngie, det är jag det. Naiv och blåögd. Härligt tjejen! Du har kommit till insikt. Ja, för längesen. Men först nu vågar jag erkänna det. Nu ska jag ta min cancer och kolla på film istället. Det kanske hjälper att koppla bort vissa utav tankarna. Jag kanske får en ny skådiscrush? Det vore grejer. Heja filmens värld!