Likgiltigheten är borta. Jag mår igen. Jag trivs när jag mår. Trivs bättre i alla fall. Just nu är jag så sjukt skabbig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Man får tydligen vara skabbig har jag hört. Men hur skabbig på en skala mellan ett och tio får man vara för att det ska vara hundra procent tillåtet att vara just skabbig. Jag tror inte att någon har det rätta svaret på den frågan. Det måste ju ändå vara upp till var och en, men ibland känns det som att det är vad andra tycker som räknas mest. Eller? Jag vet inte. Allt är så fel. Så jävla fel. I mig. Jag känner mig så jävla trasig. När är det min tur att bli hel? När är det min tur att synas på rätt sätt? Tänk om mitt liv kunde vara en halvtaskig Hollywood-rulle. En sån där rulle där allt är i skimrande färger och med ett lyckligt slut. Men den skulle vara filmad i gråskala. Man kunde bara ana hur färgerna var framför linsen. En svartvit film från sextio-talet. Med en snyggt skuren klänning, håret uppsatt fint och läpparna målade röda. Var filmerna svartvita på sextio-talet? Jag vet inte. Jag orkar inte ens bra mig om att kolla upp det. Jag låter det vara, precis som jag låter så mycket annat vara också. Det blir bäst så. Jag tror ändå inte att likgiltigheten är borta helt. Den tränger fram när jag minst anar det. Jag blir så tom, på allt. Luften trängs ut ur mina lungor för att lämna plats åt en ångest.
Förövrigt så hade jag en helt klart godkänd helg. Mustaschpussar och hångel. En bra bok på ett tåg som tog mig bort och på ett annat tåg som tog mig hem. En annan buss som tog mig bort från verkligheten och in i dimman i tron om att vara trashig är min stil. Jag gillar att sitta i ett rökfyllt rum, med ett ben som blir tatuerat, en öl i ena handen och en cigarette i mungipan. Jag vaknade upp och kände mig härligt trashig efter en sådan kväll, begav mig vidare till Arboga med två solstrålar.
På tisdag fyller jag på med bläck. Det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar