Everybody needs a bosom for a pillow.

Var med om det konstigaste i morse som jag varit med om på länge. Var verkligen inte beredd på att något som detta skulle ske. Det blev total förvirring och jag känner mig fortfarande lite förvirrad. Jag vet ju vad den här personen ville. Men det känns ändå förbannat konstigt. Och jag vet inte, men jag verkligen kände för att trösta den här personen. Men stubborn som är jag så kunde jag inte. Kan fortfarande inte. Borde jag höra av mig? Nej. Jag tror det är bäst att inte göra det. Det kan ge hopp och förväntningar. Och det vill jag inte. För det finns inget sånt. Bara jag som vill rädda hela världen. Rädda de som räddas kan. Antagligen kan inte denna person räddas. Men kanske. Jag vet inte. Åh. det råder verkligen total förvirring. Va sur jag blir! Så jävla sur. Varför är det aldrig någon som kan rädda mig? Jo, jag vet att ni försöker. Jag ser och hör. Jag vet att jag ibland (ofta) stänger er ute. Men det är lite så jag jobbar. Se mig efter mina behov. Se att jag kanske tycker att livet är banalt och miserabelt. För det är just vad det är. Det händer samma saker hela tiden. Det tråkar ut mig. Jag är trött på vad vi alla kallar livet. Jag är så fruktansvärt trött. På allt.