När man känner sig liten och bortglömd, fast man vet att man varken är liten eller helt bortglömd.
Jag måste ju ha pajat något på vägen, men vad? Jag har inte tagit avstånd, det är ni. Jag förstår, det gör jag. Men det vore trevligt att komma tillbaka dit vi var först. Var jag verkligen bara ett förkläde? Det känns så. Jag behövdes innan, nu behövs jag inte alls längre. Eller? Jo, ibland, men väldigt sällan. Jag känner mig bortglömd. Ge mig en vink om att jag inte är det. Jag vill inte bara ha sms som frågar hur det egentligen är. Jag vill bli inbjuden, för jag vågar inte bjuda in mig själv. Jag vet ju inte om jag stör. Jag vet att jag inte kan vara med 24/7, men det begär jag inte heller. Jag vill bara att det ska vara som förut. Jag kanske saknar att vara förklädet, ett omedvetet förkläde. För det är precis så jag känner mig. Ni lovade. Ni höll inte vad ni lovade. Jag gick sönder. Trasig tjej. Ja, den här gången så är jag trasig. Men det ska tydligen vara okej att vara trasig. Cancern har definitivt kommit tillbaka, och den är här för att stanna. Men jag överlever. För jag vill överleva. Jag vill vara kvar. Jag har så mycket mer att åstadkomma. Jag vill visa vad jag går för. Det är inte mycket, men lite i alla fall, och lite är bättre än inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar