Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

Jag önskar att allt vore så fruktansvärt mycket lättare. Jag önskar att jag kunde vara mer ärlig. Jag önskar att folk kunde vara mer ärliga mot mig. Jag önskar att de vänner jag har runt om mig inte visste allt de vet om mig. Jag önskar att de kunde tränga sig innanför mitt skal ibland. Jag önskar så mycket. Jag önskar att världen var annorlunda. Jag önskar men kommer aldrig någonsin nå det jag önskar. Jag vill se så mycket mer än det jag sett. Jag önskar att jag skulle kunna leva obekymrat. Jag vill resa. Jag vill uppnå något bra med mitt liv. Jag vill synas. Jag vill bli osedd. Jag vill gömma mig bakom höga grässtrån. Jag vill ha världen under mina fötter. Jag vill jorden över mig. Nergrävd. Djupt ner. Inte känna igen. Jag vill glömmas bort. Jag önskar att jag var någon annan. Jag önskar att jag var allt. Jag vill ju bara bli omtyckt, på riktigt. Jag vill få bort min påhittade cancer. Jag vill bli frisk från allt. Jag vill inte längre vara den dåliga. Jag är trött på att vara clownen. Jag kan ta hand om mig själv. Jag behöver bara lite hjälp. En push i rätt riktning. Jag är så fruktansvärt trött på allt. det är dags att ändra sina vanor till något bättre. Men jag trivs så bra där jag är. Visst är det konstigt sånt? Hur ambivalent en person kan vara. Jag trivs med att stå där jag är. Jag trivs och det är det som är det läskiga. För jag vill ju inte trivas här. Men jag är van. Det är vanan som har etsat sig fast.


Man kan inte lära en gammal hund att sitta.