Jag sitter här i mitt rum, med snus, en kopp te och rökelse. Det luktar starkt av lotus i hela rummet. Doften tar över och jag känner knappt smaken av mitt pepparmint-te.
Men det är okej. Jag får nostalgiska känslor från flera år sedan, då jag satt exakt likadant, fast med Lars Winnerbäck i bakgrunden. Nu har jag blandad musik, som ger olika slags känslor. Jag sitter till och med likadant, uppkrupen mot väggen, med datorn i knät och nermyst under täcket.
Jag tittar på vart jag har kommit någonstans i livet, och det är inte långt. Jag har skaffat fler vänner och fler erfarenheter, men det är väl också det enda. Jag önskar att jag ibland gjorde som jag sa att jag skulle göra. Jag skulle göra skillnad, jag skulle bli lycklig, jag skulle skaffa mig ett piratcrew och ge mig ut på äventyr. Hitta skatter, röva bort vackra flickor och dricka rom och röka opium.
Jag gjorde inget av det. Jag står kvar på samma fläck, där ingenting händer. Jag står lika ensam nu som då. Jag står utanför och tittar på. Låter det vara så. Jag låter andra ta plats, för ni behöver den. Jag står och tittar och ser så mycket som inte ni ser. Jag ser ett större svek än vad ni ser. Jag hör mer, känner mer. Jag vet mer än vad ni alla tillsammans vet.
Men jag säger inget, för jag lovade. Här sitter jag, ensam. Jag trivs ensam, fast ändå inte. Jag slipper alla lögner som är runt omkring mig då. Jag slipper allt svek. Jag slipper se.
Men samtidigt så ser jag, hör jag och känner jag allt ändå. Jag ljuger för mig själv, jag sviker mig själv och jag hör mig själv. Jag tänker.
Jag vet inte vilket som är värst. Kanske att det ni gör är värst, för det sårar andra. Mitt egna sårar ju bara mig själv. Jag önskar att jag kunde springa, långt bort, och inte se tillbaka. Lämna allt så som det är. För ni verkar ju inte förstå. Hur mycket ni än vill förstå så gör ni inte det. Och jag vet att lite utav det är mitt eget fel också, för jag släpper inte in er, inte på djupet.
Jag skriver så mycket nu, hela tiden, för att jag behöver det. Jag behöver ventilera så som jag inte kan göra när jag är med er. Jag vill inte ha medlidandet, jag vill bara ha den där kramen som säger att allt kommer bli bra och jag vill inte behöva be om den. Jag vill att ni ska se att jag behöver den. Och jag vet att ni andra har mycket just nu, men se mig, hör mig. Jag mår inte heller bra och det har jag inte gjort på länge.
Jag kanske låter självisk nu, men det skiter jag i. För jag behöver er, mer än någonsin.
Jag önskar att allt vore så mycket lättare. Jag önskar att jag inte kände ett starkt sug efter att göra vad som skulle vara mest själviskt. Jag önskar att jag slapp se skuggan runt hörnet som bara väntar på mig. Skuggan som har en öppen famn och vill visa att det kan vara så mycket lättare.
Jag håller på att falla för frestelsen. Frestelsen att lämna. Jag gråter oftare. Allt känns tyngre oftare.
Jag önskar att jag hade kvar min fina vän Robin som jag hade för många år sedan. Jag önskar att du fanns kvar vid min sida. Du hjälpte så bra. Men jag tog mest, gav inte så mycket tillbaka. Om jag bara hade gjort det annorlunda så kanske du fortfarande hade sagt hej, då och då. Undrat hur jag mådde och jag hade kunnat ställa dig samma fråga. Jag lyssnar fortfarande på Järnspöken med Kent, som du skickade till mig en gång.
Men ur allt som man gör fel, så lär man ju sig något. Eller har jag fel?
Tänk om vi skulle kunna göra allt annorlunda. Se att de handlingar vi är påväg att göra, inte kommer båda gott. Se redan från början vad man egentligen borde göra. Men det gör vi inte. Och även fast vi vet att en handling är fel, så gör vi den ändå. Kanske för att vi söker spänning, kanske för att vi vägrar inse att det är fel. Själviskt.
Jag ska försöka orka ett tag till. Jag ska försöka visa. Jag ska försöka må bättre. Jag vill ju bara bli lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar