Det kan gå så fort i svängarna att jag själv inte riktigt hänger med. Det är ju mina svängar, varför går det inte för då? Det går runt. Upp. Ner. Överallt. Jag vill inte åka med i karusellen. Jag ville hoppa av för längesen. Varför stannar den inte? Jag kräks lite. I munnen. Jag har ångest. Jag gjorde något som jag inte borde ha gjort. Jag är inte tillräcklig för mig själv till att orka med det som kanske kan påbörjas. Jag är inte tillräckligt säker på mig själv. Jag blir så arg. På vem? Mest på mig själv. Angelica, vi har pratat om det här. Du ska inte göra saker om du inte är säker. Men jag trodde. Det går inte. Borde jag säga till? Ja, egentligen. Men jag orkar inte just nu. Inte sen. Aldrig någonsin kanske. Det är så mycket dumma påhitt som pågår just nu. Jag borde avsluta alla. Låta det vara. Må bättre först. Men när blir det? Jag vet ju att jag inte kommer ta tag i det. Jag kommer låta det vara precis lika längre som det pågått och längre. Jag springer men kommer ingen vart. Jag står still och det går för fort. Allt är fel. Allt är rätt. Det är någonstans mitt emellan jag sitter. Står. Går. Springer. Trampar.
Ibland blir allt lite extra jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar