And I think that says it all.

and now it's gone

I'm worried that I blew my only shot.

Sådär som bara jag kan göra. Sådär som gör allt fel. Som gör att ångesten smyger sig på. Gråten i halsen. Hela tiden. Vill mest åka hem. Men vart är hem? Någon annanstans än där jag är nu. Hemma. Känner mig vilsen. Förlorad. Borta. Det svider. Gör ont. Överallt. Känner mig så sjukt värdelös. Allt känns hopplöst. Jag är tillbaka på ruta ett. Där jag började och försökte ta mig ifrån. Lyckades ta mig där ifrån. Bort från det onda. Jag är tillbaka. Känner så mycket ånger. Jag har väl inte ens rätt till att känna det? Kanske. Antagligen inte. Jo, ånger får jag känna. Men inte misslyckande, inte sorg, inte rädsla och inte de andra känslorna heller. Jag är på noll. Bakom ruta ett. Fick inte plats där. Men jag låtsas att allt är okej. Att det går bra. Låtsas att dagarna fungerar som de ska. Precis som man ska göra. För att jag kan, ett tag till. Snart spricker den bubblan också. Snart. Men jag vet inte när. Det var en trubbig start där för längesen. En start med spikar och klubbor. Med bomber och granater. Vardagen kom. Vardagen är här. Nej. Den försvann för några dagar sen. Jag är i en bubbla. Bubblan som spricker när som.

Hey! Here's my number, so call me maybe?;D

Aaaah, solen skiner igen, dags för mig att gitta från lägenheten.Men först, alltid en dusch, vill inte lukta usch. Man vill stå högt i kurs!

Iallafall, skolan har börjat igen, men inte för mig. Däremot så tänker jag på att det skulle vara skönt att gå i skolan igen. Speciellt på älskade KG.. Fan va löjlig jag är. Jag har inte ens vart borta i ett halvår, men jag saknar mitt lilla penntroll och orakel, den onyktert nyktra poeten, pysrille, IT-tönten och sluskmatte. Men allting har ett slut och så var även fallet här. Lyckan varar ej för evigt och så vidare. haha, orkar inte att jag sitter och citerar en massa låtar i huvudet så fort jag tänker på något.

Istället så hänger jag på jobbet som en arbetsmyra. En två tre fyra, jag är en ARBETSmyra. Det är ju visserligen mysigt det också med tanke på vilka härliga människor jag får träffa varje dag.Vissa mer spännande än andra. Men så är det ju alltid, right?

Inte fick vi lägenheten heller som vi var och kollade på. Men det sög ju. Hade varit rätt så jävla soft att kunna flytta upp alla mina grejer och adressändra. Bo större och kunna lägga in min egen touch på stället. Men det var väl helt enkelt inte menat att vi skulle bo där. Söker ju dock lägenheter hela tiden så det borde väl bli vår tur snart, right? Äsch..

Jobbar kväll idag, kul jul. 16.15 - 21.15.. Funkar väl det också med lite eftertanke. Blir ju liiiite mer para iallafall. Och para är ju bra, right? Jaharåå!

Durscha purscha var det. Jajjemen, hoppar väl in där nurå. Kanske. Om jag inte väljer att vänta på min karljävel.. Eller? Nääää. Hemligt.

The reasons that I loved you, are the ones that made me go.

VARNING SOM FAN!
SENTIMENTALT JÄVLA SKIT. LÄS INTE OM DET INTE ORKAS MED GNÄLL! 


Vet inte riktigt om han förstår hur ont det gör varje gång han pratar/smsar med någon han haft sex med.. Skulle han gilla om jag gjorde det? Skulle han verkligen tycka att det var helt okej? Tror inte det minsann. Men det är väl skillnad på att vara han och jag.. För han är ju trasig. Som om inte jag skulle vara det? Dude.. Jag vet inte, kanske borde jag göra likadant? Skitsamma om det är så att sexet var flera år sen. Jag tycker att det är jobbigt. Även fast han säger "men inget kommer ju hända nu, jag vill ju bara vara med dig." Ja, men.. va? Jag vill bara att han ska förstå. Men han det verkar ju inte som att han vill göra det. Och när jag pikar om saker så är jag "dum i huvudet eller så har jag ingen cykel". Inte heller riktigt okej. Misstolka mig inte, jag älskar mannen och jag vill vara med mannen. Han är min närmsta vän och jag skulle inte alls må bra utav att förlora honom. Men någon måtta får det vara. Och att de brudar han legat med, som jag vet hur ser ut, är fula. Jag det är en annan historia. Jag får lite illamåendekänslor när jag tänker på det. Och den där har han haft kuken i?! Nä, kanske bara jag som är kinkig och borde bry mig mindre. Men.. ibland så kan det inte hjälpas. Nej. Kanske dags att sluta gnälla och gå och lägga sig. Blir bara jobbigt att behöva tänka på allt det där. Och så kanske jag sover på soffan inatt också bara för att liksom. Dags att byta säng.. Den är förpestad. 

I can't stop the rain from falling.

Självklart så har jag lyckats med sånt som bara jag och väldigt få till i hela världen lyckas med.. Skaffade mig en fin liten hjärnskakning, en bula lika stor som Afrika (numera är den i samma storlek som Danmark), gjorde illa mig i svanken och dessutom fick jag ett blåmärke på låret lika stort som min knytnäve. Men det är väl tydligen så det ska vara när man heter Angiepangie..? Ja.

På fredag är det midsommarafton och jag funderar på att vara nykter. Eller i alla fall bara dricka väldigt lite. Vi får väl se hur jag gör. Min man tycker i alla fall inte att vi ska dricka. Eller? Vet inte om han var allvarlig med det. Sånt som märks. Grilla ska vi alla fall göra om vädret tillåter. Det blir nog bra det här. Men vad gör man om det regnar då? Jag vet inte. Sitter inne och tjurar kanske.

Här får ni alla fall en bild på min knytnäve som visar hur stort blåmärket är också.. Arg ser jag också ut att vara. Men det gör inget. Jag kanske är lite arg? Neeeeeeeeejdå! Inte jag inte!

You haven't seen the last of me!

Tiden går så fort. Nyss var jag fem år gammal och jag lekte med dockor och grejer. Nu är jag precis fyllda 20 och jag slutar snart skolan, för andra gången, och jobb har jag minsann också lyckats fixat. (och världens bästa pojkvän.) Så, ja..
 I morgon åker jag till stora staden Stockholm på utbildning och på fredag börjar första dagen som tv-abonnemangssäljare. Lite halvspännande att prova på något nytt sådär faktiskt. Måste bara ringa överallt och ingenstans och säga ifrån sommarjobb på den älskade radion. Kommer kännas fruktansvärt konstigt att inte jobba där i år och jag kommer sakna att stå i etern och prata. Tro det eller ej, men jag kommer till och med sakna att göra reportage och enkäter.. Trodde aldrig att det skulle ske. Antagligen så kommer jag sakna det ännu mer när jag har jobbat på TV-team i en vecka haha! Men det kommer kännas otroligt fräscht på något sätt att jobba i en butik (även om det saknas väggar).
 Allt känns lite lättare helt plötsligt också. Nu måste jag bara ordna med en ordentlig flytt och sånt där. I alla fall flytta upp min cykel så jag slipper ta bussen till jobbet. Kanske lite mer kläder också. Äsch, sånt där löser sig. Allt känns i alla fall rätt så jävla perfekt just nu. Det flyter som på och det känns förjävla bra. Äntligen så var det min tur.

Borta bra men hemma bäst. Men vad händer när hemma inte är hemma längre? Det jag en gång räknat som hem blev helt plötsligt inte mitt hem längre. Mitt hem ligger cirka 15 mil härifrån. Jag trivs inte längre i det här rummet, i den här sängen eller i den här staden. Den tråkar ut mig. Allt är samma. Alla är samma. Och så är jag sur. Jag vet inte varför. Men jag känner mig så. Det är väl det att det mesta känns så falskt. Allt runt omkring mig. Och så är jag svartsjuk. Nå djävulskt svartsjuk så att det gör ont i hela mig. Och jag väljer att hata. Alla. Nej, inte alla. Men i princip alla. Det får mig att vilja kräkas för jag vill inte känna så. Men jag kan inte hjälpa det heller. Det bara är där. Svartsjukemonstret som kväver mig. Jag försöker tro det bästa. Jag vill tro det bästa. Men efter allt som ändå har varit så är det svårt ibland. Speciellt när det känns som att något döljs från mig. Jag vill inte vara den som är den, men nu är jag det. Och jag hatar mig själv för det.

Orokänslan ligger och skaver. Den sliter i mitt inre. Får mig att vilja göra saker som jag vet att jag kommer ångra sen. Därför håller jag mig själv i nackkragen så hårt jag kan.

And the cracks began to show.

Jag känner mig lite lurad. Det var ingen som sa att det skulle vara såhär. Ingen som någonsin berättade att det skulle vara så svårt. Samtidigt är det ju väldigt lätt, när jag inte får magvärk på att tänka på allt det jobbiga. Hatar när inget blir som man planerat. Hatar att jag är så långt bort men ändå så nära. Jag hatar att jag gör allt svårare än vad det egentligen är. Den här månaden blev inte som jag hade planerat. Hade tänkt köpa nya byxor eftersom att jag är i stort behov utav det. Hade även tänkt köpa nytt puder då jag även är i behov utav det. Välkommen till världen med dagens största I-landsproblem någonsin. Men jag bryr mig inte om att det är I-landsproblem för att för mig är det jobbiga problem. Visst, självklart har jag hellre mat på bordet. Men har jag inga byxor så kan jag faktiskt inte åka till affären och handla heller. Börjar bli fet igen också. Därför skulle jag faktiskt kunna klara mig utan mat. Jag har gjort det förr liksom. Men ändå så blir allt så jobbigt. Jag hatar pengar. Hatar allt som har med ekonomi att göra minsann. Det värsta är att jag fattar inte vart pengarna tar vägen. Det mesta är väl på mat, tågresor och öl. Knappt öl, men fortfarande öl. Och snart fyller jag 20 också. Och då blir tåg dyrare, även buss. Men inte får jag mer pengar för det. Kommer fortfarande ligga på minus varje månad. Om än mer minus. Det roliga är ju att det finns så mycket att dra ner på. Men man vill ju fortfarande ha kul, right? Usch. Och så känner jag mig lite ledsen och besviken. Innan man frågar om någon vill följa med på något så kan man ju kolla hur det ser ut runt omkring. Eller? Det hade jag gjort i alla fall. Hade ju faktiskt varit fantastiskt kul att hänga på. Men inte då. Det var inte min tur nu. Kommer nog aldrig någonsin bli det heller. Så istället, den 25e, så tänker jag ha en egen fest, med egen musik. Men just det, mina andra vänner kommer ju inte heller vara hemma. För de drar ju också dit. Skitliv. Tänker inte vara med längre. Tänker inte ens fylla år längre, är inte ett dugg pepp på det. Festar väl någon annanstans i världen då. Kanske kollar vad fröknarna M och M gör. Kan bli kul liksom.

Loving you, was crazy shit.

Det känns bra nu. Någorlunda i alla fall. Det enda som rör till det just nu är den nya medicinen. Jag gillar den inte riktigt. Den gör mig lynnig och lätt irriterad. Jag vet ju att det bara är nu till en början. Men det är ändå jobbigt. Har fått tillbaka mina ticks grejer också. Inte riktigt okej. Eller så har de varit där hela tiden utan att jag tänkt på det, bara att jag märker dem igen. Men det är okej. Ska bli utredd nu också. För Borderline- personlighetsstörning och ADHD. Det känns bra att det tog mig på allvar uppe i den stora byggnaden. Samtidigt så är jag mer rädd nu än innan. Lite rädd för vad allt kommer innebära. Jag vet att jag inte är diagnosen, jag HAR den. Det är skillnad. Eller ja, om det nu visar att jag har diagnoserna vill säga. Men ni förstår hur jag menar. Får se om jag kommer ha råd att genomföra allt. Det kostar ju en del liksom.. Hatar't! Men, vill man blir frisk så kostar det väl helt enkelt. Får bara hoppas på att jag inte blir sjuk i något annat som innebär lasarettbesök. För då skiter jag i det. Orkar inte slänga ut massa pengar på sånt. Har inte råd.

Snart ska jag ställa mig och laga mat åt min man. Den mannen som jag älskar och vill vara med. Den jag vill ha som min sista pojkvän. Han som får mig glad.

Är så arg så tänker inte ens försöka hitta på en rubrik från en låtjävel.

På riktigt. Ännu en gång? Var det inte nog förra gången? Visst, den här gången var det inte lika brutalt. Men ändå. Det är fan inte okej. Att man ens kan göra så igen? IGEN! Just nu så sitter jag och skakar av ilska. Funderar på att gå ut och ta en cigg. Lugna ner mig och vänta på hemkomst. Sen blir det konfrontering för jag orkar inte. Orkar inte sitta och må dåligt och undra när det händer igen. Om jag ens ska stanna kvar. För jag blir bara besviken. Och tydligen så har jag all rätt i världen att gå runt och inte känna tillit. Dessutom så har jag också all rätt i världen att vara förbannad. För nu är det nog. Tänker inte vara den dumma blondinen som blir lurad till att tro att allt är rosa moln, fluffiga kuddar med fina färger och att det springer runt pastellfärgade enhörningar överallt. I ain't that gurl! Men samtidigt så vet jag att jag kommer inte säga något. Jag kommer sitta och vara bitter istället. Kanske borde jag göra likadant? Det är ju alltid en idé. Kommer det svida lika hårt? Ja det tror jag. Om än inte värre till och med. Det är min tur att vara en douche. Dock så är ju inte jag den personen. YOU'RE GOING DOWN FUCKER.

Du är på repeat-peat-peat inuti mitt huvud.

Ibland blir allt så jävla upp och ner. Just nu är allt upp och ner. Har en magkänsla som inte gör mig något gott alls. Känner mest för att lägga mig ner och dö. Bara lite grann. Men det kan jag inte göra. Har inte tid. Det är inte min tid. Jag får dö en annan dag. Så istället sitter jag i min ensamhet, dricker vin, ritar, lyssnar på musik och hatar. Hatar mig själv. Hatar mina vänner. Hatar skolan. Hatar alla i min närhet. Hatar omvärlden. För det är tydligen okej att hata allt och inget, därför gör jag det. Bara för att jag kan. Om jag ändå bara kunde försöka glömma det som är jobbigast just nu. Om jag bara kunde förlåta och börja lita på. Men jag vågar inte. Inte än. Alldeles för mycket blev förstört. Jag hatar Honom samtidigt som jag tycker om honom så fruktansvärt jävla mycket. Så mycket att jag är lite rädd. Rädd för att förstöra något. Rädd för att vara för på. Jag vill inte vara den jobbiga bruden som i slutändan blir lämnad ensam. I morgon ska jag prova ny medicin. Eller i alla fall hämta ut den ny. Kanske är jag rädd för att den ska fungera bättre än den jag har nu. Nej, jag är definitivt rädd för det. Vad kommer hända när jag inte längre har alla mina "må-dåligt" stunder? Kommer jag förlora mig själv i något som jag kanske kommer gilla? Jag är rädd. Samtidigt är jag rädd för vad de vuxna människorna i den stora byggnaden ska säga på måndag. Vågar jag ta upp allt jag vill ta upp? Kommer jag stå på mig och säga att jag vill ha hjälp med det ena och det andra? Jag hoppas det. För på ett sätt så vill jag ju ha det sjukt mycket bättre. Jag vill känna ett lugn som jag inte känt på många år. Jag vill bli hörd. På rätt sätt av rätt person. Jag vill.. Jag vill så jävla mycket. Men jag känner mig så hopplöst förlorad. Och just nu känns det som att allt jag rör vid bara blir till en enda stor svart klump. Du är en stor svart klump. Allt du rör vid blir förpestat, sjukt. Det enda du kan göra bra är att göra illa dig själv. Du är inte ett dugg bra på något annat. Förstår du det? Du är en vidrig individ, om man ens kan kalla dig för det. Du är ett ting, ett obeskrivligt ting. Äcklig. 

Woman, man or modern monkey?

Har helt plötsligt fått mer energi till att plugga. Försöker inbilla mig det i alla fall. Kan det bero på att jag nu mera vet vad jag vill göra? Ja, det tror jag. Men jag är fortfarande inte riktigt nöjd med min tillvaro. Lyckas alltid göra bort mig och säga saker som jag egentligen inte riktigt menar. Det blir ju så fel. Tur att han står ut i alla fall. Har bestämt mig för vad jag ska skriva om i alla uppgifter som jag har kvar. Blir nog bra det här. Behöver bara en liten push i rätt riktning från alla håll och kanter. Men jag vet att jag fixar det här. Förr eller senare. Helst förr. Eller bara lite senare. Pyttelite!

Har även sett att fler och fler börjar diskutera ordet "Hen".. Come on.. Really? Why care so much? Det är väl bara att låta allt vara? Orkar inte.

At first, I was like "Eeeh.." And then, I was like "Okay then."

Ska till stora byggnaden den sista april. Stora byggnaden som ska reda ut mig och rota runt i min hjärna. Är inte ett dugg avundsjuk på de som slipper allt sånt här... Jag ville ju tillbringa valborg med min man. Inte i jävla Västerås som jag kommer bli tvungen att göra nu. Fantastiskt. Eller så rymmer jag tillbaka hit efter mötet. Säger fuck off till Västerås. Hm, kan vara en idé faktiskt. Jag vet ju att det är för mitt eget bästa, men just det datumet, är det nödvändigt? På riktigt?

Min man har köpt present åt mig.. Det var två tunnlar till mitt öra. Himla bra man jag har. Dessutom att de var sjukt snygga gjorde ju saken bättre. Han kan den där mannen. Paketet kom hem idag, och så tänkte han vara sneaky sneaky, sen så sa han att jag fick öppna det fast han inte var hemma. Fy bubblan vilken surprise det var även fast jag hade mina aningar. Kul att jag kallar hans hem för mitt hem. Känns ju nästan mer som att jag bor här än hos mamma. Kanske för att jag gjort mig mer eller mindre väldigt hemmastadd här.

Nu sitter jag bara och väntar på att han ska komma hem, igen. Han åkte iväg för att prata med det nya bandet hans ska joina. Oh well, jag får väl sitta ensam ett tag till då. Eller så går jag ut på en promenad.. Nää. Orkar inte. Går ut på balkongen istället och röker. Blir nog bäst så. Kan inte ens kolla på Grey's som går på tv, för det avsnitter såg jag här om dagen. Inte okej.. Eller? Jooo, ska kolla på det bara för att jag kan!

På en skala mellan 1 och 10 så har ligger jag ungefär på 5. 

The feeling sometimes, wishing you were someone else. Feeling as though, you never belong.

Ibland så önskar jag att jag vore någon annan. Någon som hade det relativt bekymmerslöst. Någon som kunde se det positiva i allt. Någon som inte tog så hårt på motgångar. Jag önskar att jag var den där fria människan som  gjorde exakt vad jag ville när jag ville. Istället så sitter jag här, med bekymmer upp över öronen. Oroar mig alldeles för mycket. Tar förbannat hårt på motgångar. Blir arg över småsaker. Låter mitt humör styra min vardag. På ett sätt så kanske det är bra. Jag lär mig. Jag ser på världen annorlunda och får mer livserfarenhet. Jag blir en bättre människa på det sätt att jag kan relatera till andra som också har det svårt. Jag förstår mer än vad jag kanske borde förstå. Men samtidigt så sätter jag mig gång på gång i situationer där jag utsätter mig själv för fara. Jag bryr mig som inte om ifall jag skulle bli våldtagen eller misshandlad. Jag sätter mig själv i relationer där jag blir nedvärderad. Jag lever i kaos. Jag undviker gärna situationer där jag vet att det kan ske en separation. På ett sätt så vill jag inte vara någon annan. Jag är ju jag och det är tack vare mina små konstigheter som gör att jag är värd att bli älskad. Men på ett annat sätt så tycker jag att det är fruktansvärt orättvist. Varför jag? Har jag inte nog med saker att behöva tänka på? Nej. Och känslan av att vara tom just nu är stark. Jag tänker inte identifiera mig med någon diagnos. Jag vill inte vara den personen. Men samtidigt så kanske det är bra på något magiskt vis. Just nu är jag bara glad över att jag har världens finaste man vid min sida. En som lyssnar. En som bryr sig. En som för en gångs skull vill mitt bästa och även visar det. En man som inte känns otäck, utan ger mig trygghetskänslan som jag behöver.

And so I'm bruised and beaten, wake up from the floor that I've been sleeping.

Det regnar lite smått ute, sånt där mysigt duggregn. Eller, det gjorde för några sekunder sedan. Så konstigt väder. Jättekonstigt. Jag vill också vara mysig. Mysig som ett duggregn, en snöflinga eller en sen sommarkväll. Jag vill dricka vin på en balkong och bara mysa i sommarsolen som är påväg ner. Jag vill sluta drömma konstiga drömmar också. Jag vet att jag äter medicin för att må bra, men utav drömmarna så mår jag bara sämre. Det är tur att jag har en bra man som tröstar mig när det känns som allra värst. Jag tycker om honom, hur mycket som helst. Nu öser regnet ner. Åh, fantastiskt. Mysväder som tillåter en att bara sitta inne. Fast jag har inte tagit det så jättemycket lugnt. Jag har minsann diskat och dammsugit. Jaharå! Vilken kvinna jag är. Kom visst lite hagel också. Åh, tänk om jag kunde få bestämma hur vädret skulle vara varje dag. Då hade jag kunnat haft väder efter humör. Regn när jag var ledsen eller ville mysa. Sol när jag var glad eller ville mysa. Snö när jag ville mysa och titta på de tunga vackra snöflingorna som föll ner. Jag vill vara vacker som en snöflinga.

But you treat me like a stranger and that feels so rough.

Jag drömde så konstigt inatt och jag vaknade ledsen med en klump i bröstet. Just nu så vet jag inte om jag orkar fortsätta gå på mina jävla mediciner. Drömmarna förstör mina dagar. Jag tror ju att det inte är sant, eller hoppas i alla fall. Det vore ju himla konstigt om det jag drömmer om skulle vara verklighet, men ändå. Äsch, jag vet inte. Det gör så jälva ont i alla fall. Hatar att drömma om personer som finns i min närhet. Hatar när de går hand i hand med en jävla fitta. Hatar när de gör det i tron om att jag inte ser. Hatar att det kändes så jävla verkligt. Och så hatar jag att bli ignorerad. Jag försöker bara. Försöker vara snäll. Försöker vara mig själv och verkligen visa vem jag är. ÅH FÖRBANNADE JÄVLA KUKHELVETE VAD JAG HATAR ALLT JUST NU. Jag blir så jävla ledsen. På riktigt. Fan, det kanske inte är meningen att jag ska inleda något just nu. Det kanske är meningen att jag ska bli bättre först.

Jag drömde att jag skrivit här inatt också.. Det var ett blogginlägg med massa symboler som beskrev vad jag kände. Det var bomber och spritflaskor. Knivar och pistoler. Gråtande kvinnor,barn och stridspiloter. På sitt sätt så var det ett fint inlägg, och det verkade som att många förstod vad jag ville säga med det. Jag blev förvånad över alla kommentarer det hade fått och jag blev förvånad över att så många ens hade läst det. Kanske är dags att göra ett sånt fint inlägg? Mja, kanske. Nu ska jag gå och runt och hata lite till. Och vara ledsen.

You can get addicted to a certain kind of sadness.

Hatar när hennes namn kommer upp i närheten utav mig. Att ljuga är inte riktigt okej. Inte någonstans. Speciellt inte om det är om större saker. Blir ledsen, på riktigt. Men vad ska man göra? Leva med det, eller konfrontera. Orkar jag konfrontera? Nej. Jag låter allt vara, som vanligt. Hatar det. Hatar mig själv för det. Satt och var emo igår när vi drack öl. Hennes namn kommer oftast upp då. Men det är ju inget ovanligt att jag sitter och är emo heller. That's me in a frikkin' bubble. Äsch. Tar livet av mig istället. Blir bäst så för att vara ärlig. Eller? Jag vet inte. Skyller allt på borderline. Det blir bäst. Tror jag. FAN! Hatar mig själv så jävla mycket just nu. Jag gör allt för att visa hur mycket jag tycker om honom. Men det verkar ju inte ge resultat. Eller är det bara jag som inte kan se det? Hatar. Ful är jag också. Och fet. Behovet av att skada mig själv är så jävla stort igen. Behöver ringa till läkaren och få ångestdämpande utskrivet igen. Tabletterna har visst tagit slut. Ojojoj, så mycket ångest man kan ha på bara några få veckor. Tänk om någon annan kunde slå mig lite. Såhär hårt så att blåmärken pryder mina feta lår. De är ju vad som passar bäst. Fula tjejer kan bara bli fulare. Så då gör det inget om mina ben blir asfula med massa blåmärken heller. Men så du säger Angelica! Sluta, NU! Ja, jag ska sluta. Sätter mig och kollar Big Brother istället. Bara för att jag kan med mitt endags premium.

Kan jag tro det jag ser?

Jag vet varken ut eller in för tillfället. Jag vill tro att allt är på topp. Men innerst inne så vet jag att det är långt dit. Jag förstår att det inte är lätt. Det är det inte för någon. Men om jag inte kan få ett erkännande snart så ger jag upp. Jag tänker även ge upp om inte min remiss kommer snart. Jag vill tro att jag kommer få hjälp. Jag vill tro att det ska gå fort. Men just nu känns det som att det kommer ta evigheter. Jag vill se att allt leder någon vart. Jag vill inte sitta här och bli lurad. Making a fool of myself. Inte riktigt okej. Men sen när är något jag gjort eller sagt okej? Typ aldrig. Men om jag låter mig själv bli lurad igen så är det fan nog. Då blir jag förbannad och dödar någon. Slår riktigt jävla hårt. Tyvärr så vet jag ju vem som kommer åka på all stryk. Äsch, fuck it. Går och dör istället. Eller duschar. Har inte bestämt mig än. 

Verse:
|---------------------------------------------------------|
|-7---8-7--------7---8-7----7---------7-------------------|
|---9-----7--------9-----7----9---9-8---9--6-9-7-6-7------|
|-----------7---------------------------------------------|
|---------------------------------------------------------|
|---------------------------------------------------------|

|--------------------------------------------------------|
|--------------------7---8-7-------7---8-7---7---------7-|
|---6--9-7-------------9-----7-------9-----7---9---9-8---|
|-9--------7-------------------7-------------------------|
|--------------------------------------------------------|
|--------------------------------------------------------|

|------------------------------------|
|----------------------------7-------|
|-9--6--9-7-6-7-----6--9--7----------|
|----------------9-------------------|
|------------------------------------|
|------------------------------------|

Varsågoda. 

Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark.

Lite nattångest sådär men det hör väl till. Ska möta mitt öde snart. Det kommer vara vuxna människor som ska in och peta i min hjärna, röra om lite och utreda. På ett sätt ska det bli så jävla skönt att få reda på vad som är "felet", på ett annat sätt så är det så fruktansvärt skrämmande. Samtidigt är jag så fruktansvärt frustrerad för att det känns så jävla orättvist. Men det kan ju vara bra om det blir utrett ordentligt. Jag kommer få hjälp med att reda ut mitt liv och börja om på nytt. Frågan är om jag vill börja om på nytt. Vill jag få reda på vad som gömmer sig där bakom? Vill jag bli en av er? Du kommer aldrig bli en av oss. Nej, jag vet. Och förbannat jävla fantastiskt är det. Jag vill ändå inte bli en av er, någonsin. Men jag vill ha det någorlunda bra. Få hjälp med det som jag behöver hjälp med. Jag är ett steg i rätt riktning. Jag är påväg till något som för mig fortfarande är okänt. Jag går på ett tjär. Går försiktigt fram för att inte sjunka genom och sugas upp av jordens mörker.

På tal om inget så hatar jag ibland kristna troende. Att påstå att det är Djävulen som sätter griller i huvudet på en när man har en psykisk åkomma är dumt i huvudet. Att påstå att det är synd om de som genomgår en könskorrigering, för att Djävulen leder dem på fel väg, är också dumt. SJÄLVDÖ!

Nu är jag precis där jag vill vara. Jag sitter i soffan hos en man som jag gillar. Jag har tagit tag i delar av mitt liv och erkänt för folk hur jag egentligen har behandlat mig själv de senaste månaderna. Jag börjar växa upp. Jag börjar bli ärligare. Och det var inte så farligt att ta tag i som jag trodde att det skulle vara. Jag fick ju hjälp, det finns bra människor som lyssnar. Måndag blir en hetsig dag. Massa möten här och där. Men det är ju för min egen skull, så det är bara bra egentligen. Jag får tåla den tillfälliga måndags-stressen. Ska till mitt stora Orakel också. Ska ge han lite dåligt samvete över att han inte var tillgänglig förra måndagen när jag behövde honom som mest. Nejdå, det ska jag inte. Jag och mitt andra Orakel har ju fixat det tillsammans. Hon är bra hon, mitt lilla Penntroll. Utan henne så hade jag nog inte suttit i den här soffan idag och mått relativt "bra" även om det beror på vissa substanser. Nu har jag mest ont fysiskt, fast på ett bra sätt.


Jag är inte längre lika äcklig och värdelös. Jag vill slänga in ett extra tack till Fröken A som skrev en sån fin och underbar kommentar i mitt "emo-inlägg". Du är så jävla bra, hoppas du vet det! Ursch, vilken pussy jag är haha!

You should punch me in the stomache and then you should hit me in the face.

Dumt. Idiotiskt. Helt jävla kaos. Hatar mig själv just nu. Allt blir bara så fel. Så jävla fel. Ångestklumpen jag har i bröstkorgen river så inåt helvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen just nu. Allt jag vill göra är att krypa upp i en famn, gråta en skvätt och bli förlåten. Jag vet inte hur jag annars ska kunna visa att jag ångrar mig. Att jag inte vill ha något med den andra att göra egentligen. Den här gången är det mitt och bara mitt fel att det blev som det blev. Jag förstår varför jag blev bortfintad. Det var jag som ljög och jag hatar mig själv för det. Din äckliga hora. Du är så jävla vidrig, förstår du inte det? Det är klart att du aldrig kommer bli älskad utav någon. Det syns ju på dig hur förbannat smutsig du är. Förlåt.

Sen jag börjat ta min medicin, gråter jag inte nå mera.

"Sen jag börja ta min medicin - Stefan Sundström". En perfekt låt till att beskriva mitt liv just nu. Jag gråter inte längre, men sorgen finns fortfarande där. Smäller till ibland som ett slag över bröstkorgen. Ungefär som när jag känner mig bortfintad. Jag vet ju hur han fungerar, ändå så tillåter jag mig att bli lurad. Eller lurar han mig? Jag vill mest hem nu, hem till en säng som jag vet passar mig, till ett rum där jag vet att jag är välkommen. Jag skrev för ett tag sen, någon annastans, att jag skulle hellre vilja säga "hemma bra, men borta bäst", jag har ångrat mig. Den hemlängtan jag hade igår kväll var obeskrivlig. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt. Det kunde även ha varit alkoholen som pratade, men jag tror ändå inte att det bara var den som pratade. Att känna sig ensam när man sitter i ett rum fyllt med människor, penisar, är hemskt. Jag kände mig lite som en dagsslända, ute på äventyr och kom underfund med att jag hade kunnat spendera min enda dag i liv på ett bättre sätt. Jag kom över det. Jag är fortfarande hemma hos M. Jag vet inte om jag blir lurad, men jag kan ju inte hela tiden fundera på det. Jag måste komma över rädslan att bli sårad. För jag vet ju att det bara är att resa sig upp igen. Dessutom så har jag ju min medicin, och jag gråter inte mer.

You watch the sun make another lap, then fall into this gap of nothingness.

Det är just det där med ensamheten som gör att jag faller platt. Jag vet att jag måste komma ut och göra saker. Men ibland så finns det inte tid till det. Ibland finns det inte folk till det heller. Jag vet även att jag är dålig på att höra av mig, men det är för att jag inte vill störa. Jag är nog mest rädd för att bli nekad. Nekad till vad? Sällskap.  Jag vill inte vara i vetenskapen om att jag försökte men inte lyckades. Jag vet att det inte är ett misslyckande att inte hitta sällskap, men för mig blir ensamheten som kommer ett misslyckande. Det är så svårt sånt där, att hitta balansen. Nej. En till kopp kaffe kanske? Ja, det blir bra.

Did you get my last call?

Ge mig ett jävla liv. Nu kom den där känslan av att vara värdelös igen. Har varit manisk i några dagar, varit överallt och ingenstans, varit glad och kanske till och med lycklig. Men BOOM JA JÄVLAR vad det smällde till. Den där ensamheten. Lite ångest också. Behovet utav att göra massa dumma saker. Kanske borde jag rymma? Bort och iväg. Bort från tryggheten. Kanske är just vad jag behöver egentligen. Att få komma bort från allt. Inte bry mig om vad som händer här nere. För jag orkar inte må såhär och kan en resa göra mig glad igen så är jag nöjd. För en stund i alla fall. Äsch. Jag går och rakar av mig håret istället.

This was over before, before it ever began.

Det är lite blandade känslor, det här med att börja må bättre. Jag gillar ju den där lilla känslan av att ha massa energi. Fast samtidigt så försvinner all fokus på det jag borde ha fokus på. Det är ju inte lika spännande. Och hela den är cirkusen med att må bättre är också lite skrämmande på samma gång. Det är dumt att tänka på det nu, men det kan som inte hjälpas. Jag grubblar för mycket, lägger ner för mycket energi på saker som egentligen inte är mer än världsliga saker. Fast välmående är inte en världslig sak Angie! Nej, jag vet ju det egentligen. Men det är inte alltid lätt. Och det är svårt att få fram vad jag egentligen känner då jag känner mig ganska avtrubbad.

This feeling is not sadness, this feeling is not joy.

Känner mig så jävla ful. Äcklig. Vill åka hem och dra täcker över huvudet och aldrig mer komma upp ur sängen. Ligga där tills jag dör. Bli ett med sängen. Helt plötsligt blir jag något varmt och gosigt. Jag vill vara varm och gosig. Inte ful, äcklig, tjock, kall och likgiltig. Jag vill känna något. Även om jag så var en fjäril för en dag. När jag var liten och gick på dagis så gick jag på avdelning Fjärilen. Då var jag en fjäril i hela tre år. Vad jag minns så var jag rätt glad och lycklig då. Fanns  självklart stunder då jag var ledsen, men då var det för andra saker än det som är idag. Och just idag, IDAG, så är jag inte ledsen. Men jag önskar lite grann att jag var det. Hellre det än vad jag är just nu. Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag vill skära upp mina armar, men jag gör inte det för jag vet att det inte blir bättre. Jag vill hitta något hårt och slå mig själv över låren, skapa stora blåmärken. Jag vill dricka vin tills jag spyr. Spy ut allt det otäcka, ångesten och likgiltigheten. Jag vill inte vara kvar. Jag vill stanna. Jag vill synas. Jag vill bli bortglömd. Allting snurrar runt. Idag är lite jobbigare än alla andra dagar. Idag är en sån där dag då jag egentligen bara vill vara död. Så nu dör jag. Hejdå.

She said "Somedays I feel like shit, somedays I wanna quit and just be normal for a bit".

Det perfekta botemedlet mot allt är film. När ångesten slår till så är det perfekt att dra sig undan, in i fantasiernas värld. Där slipper jag vara mig själv och tänka på något. Just nu är det väldigt jobbigt med allt. Trodde inte att det skulle bli såhär jobbigt. Vill inte veta hur allt blir när dosen ska höjas om någon vecka. Jag har inga planer på att what so ever att sluta. Men jag vill väldigt mycket att det ska bli som vanligt igen eller att jag ska må bra på NU. Jag vill vara glada Angelica som jag vet finns där bakom den här grå klumpen som vandrar omkring just nu. Det värsta är att jag känner nästan inget alls förutom när just ångesten slår till. Jag känner mig avtrubbad från verkligheten. Jag glömmer bort saker hela tiden också. Tappar bort ord, meningar och ja.. det mesta. Är som väldigt disträ. Borttappad totalt. Illamåendet börjar avta, och det är ju bra i och för sig. Men istället så tillkommer det andra saker som jag till exempel beskrev nyss, minnesförlust.

Obviously something's gotta be done, or else I'll end up.

Dödsångesten slog till. Behovet utav att åter igen göra illa mig själv kom som en skott rakt genom bröstet. Jag vet att det bara är en biverkning, men det är tungt. Det kommer gå över och jag har lovat mig själv och andra att inte ge upp. Det har ju ändå bara gått en vecka, i morgon. Jag ska till mitt Orakel idag och jag hoppas att han blir stolt. Skulle behövas något sånt just nu för att jag ska orka lite till. Känna att jag klarar det här. Jag är inte ensam, det vet jag, men det skulle vara skönt med lite bekräftelse på att jag fixar det också. Jag känner mig lite som en ensam guldfisk. Jag simmar omkring i min skål. Runt och runt. Blir matad två gånger om dagen. Kämpar för att inte bli uppäten av katten. Har ärr efter att katten har lyckats fånga mig och lekt med mig på golvet. Helt plötsligt är jag inte rolig längre. Jag blir nerspolad i toaletten. Vad kommer hända nu? Jag har hela tiden levt någorlunda tryggt i min runda skål. Det blir ett äventyr.

Och vi lekte tafatt mellan träden i skogen.

I morgon går jag in på dag fyra. Det jag känt än så länge är mest illamående. Självklart förstår jag att de inte börjar verka på gång - jag är inte dum! Däremot så tror jag att jag känner efter för mycket. Mest i rädsla till vad som kanske kan komma. Biverkningarna är jag livrädd för. Vad händer om allt blir tusen gånger värre? Kommer jag orka ringa läkaren? Kommer jag orka gå till skolan? Kommer jag ens orka med något när känslorna tar övertaget? Jag är även rädd för att allt kommer gå bra och att jag kommer börja må bra. Min syn på mig själv blir på något sätt rubbad. Jag säger ju att jag vill må bra, att jag vet att jag har så mycket mer att ge. Frågan är om jag verkligen har så mycket mer att ge när jag börjar må bättre. Jag är livrädd för att inte räcka till. Jag är även livrädd för att bli van vid att må bra, och sedan kanske hoppa av karusellen och börja må sämre igen. Jag vet att det är dumt att fundera på allt sånt där nu eftersom att det är långt kvar dit. I alla fall ett halvår. Jag får vänta och se. Jag ger inte upp än i alla fall, för jag har precis börjat och bara det är ett steg till att orka med mer. Men det känns ändå tungt att veta att framtiden inte är särskilt långt bort.

Det var då jag förstod, att jag knappast kan låtsas.

Karusellen sätter igång redan idag. Är jag verkligen redo? Jag hoppas det i alla fall. Jag vill vara redo. Vi får se om jag får någon hjälp eller om jag lämnas kvar ensam till ödet. Hjälpen låter mer lockande. Det är min tur nu att få vara med i leken. Jag har hållit mig utanför så länge nu, lekt med döden. Han var ingen rolig lekkamrat så jag säger upp vänskapen nu. På ett tag i alla fall. Han kan få komma sen. När jag blivit gammal och har både barnbarn och barnbarnsbarn. Så många att jag blandar ihop namnen på dem. Det är blir en åktur som jag sent skall komma att glömma. Det blir åkturen som är specialdesignad åt mig. Angie's Åktur! 

Dörren är där!

Det började i december igen, det som absolut inte fick börja igen. Jag vet att det var dumt men jag kunde inte kontrollera det. Jag fick inte stopp på mig själv. Så är det varje gång. Jag trodde att jag hade lyckats få kontroll på det för jag hade ju ett uppehåll på nästan en månad. Det "gamla" hade precis läkt och det var då det slog till igen. det fläktes upp. En sorts mani slog till och jag kunde inte sluta. Men jag ska bli bättre nu. Jag ska söka hjälp på riktigt, för jag vill må bra. Jag SKA göra det JAG KAN för att få ett slut på det som måste få ett slut. Jag kan inte fortsätta såhär om jag någonsin vill kunna ha ett normalt liv. För jag skäms ju som nuläget är. Jag skäms något fruktansvärt. Och jag får dåligt samvete. Det är dags. Jag ska för en gångs skull ta klivet som jag som många gånger förr sagt att jag ska ta. Jag ser dörren, och jag närmar mig den. Dörren mot det som ska göra allt bra. Jag springer för att nå den. Snart är jag i mållinjen och jag vinner. Hamnar högst upp på pallen. Jag ger fingret till att Doubters. Det är NI som suger.

"Well it's been a long time, long time now, since I've seen you smile"

Inombords så river jag sönder mig själv. Är nära på att bryta ihop. Alla ord och tankar som snurrar runt i huvudet. Posör. Fet. Ful. Ovärd. Äcklig. Idiot. Mindre värd än en påse hundskit helt enkelt. Inte ens kan jag ta hand om mig själv. Det är inte lönt längre då det knappt finns något att ta hand om. Det enda som jag verkligen känner rent känslomässigt är vrede och sorg, om vartannat. Glädjen försvann för längesen. Lusten och orken till att göra något tynade bort precis som en isbit gör under rinnande vatten. Den lilla livsgnutta jag hade dog. Om min själ var en fågel så har den nu lämnat Sverige och rest till en varmare kontinent. Lämnade mig kvar här för att ruttna. Förmultna. Känner inte längre pirret i kroppen. Förut satt det i alla fall kvar lite pirr i fingertopparna. Jag mår så illa. Vill kräkas upp allt. Det gungar nu. Hela havet stormar. Men jag är inte på båten. Jag ligger på botten av det mörka och kalla vattnet.

Death is a charade.

Tårarna rinner ner för kinderna. Ur munnen kommer det en sur och frätande stank. Ångesten kryper sig fram under skinnet och vill upp till ytan. Känslan skulle kunna jämföras med att det är små äckliga jävla spindlar som krälar där under. Rysningar genom hela kroppen går. Illamåendet växer sig starkare men det går inte att få ut mer. Döden står runt hörnet och lurar. Han vet att det inte riktigt är dags än. Tankar flyger omkring i huvudet som ett hus i en tornado. De försöker att inte tänka på alla spindlar under huden. Försvinn! Försöker att inte tänka för mycket alls. Försöker försvinna, bort från verkligheten. Till en plats där det bara finns fina saker. Tar en paus från livet.

Jag brukar leka med en tanke, "vad skulle hända om jag dog?".

En tår som faller ner i en redan väldigt stor och salt pöl, lite halvgrå efter färgen av mascaran som en gång suttit snyggt målad på ögonfransarna. Resten av sminket är även det utsmetat. Läpparna är inte längre snyggt röda och rougen har ränder i sig. På armarna ser man skärsår, både nya och gamla, blandat med utbuktade, rosa ärr. I ansiktet så sitter det smycken, allt för att dölja vad som egentligen finns där. Ett relativt vackert, men runt ansikte, med en näsa som egentligen inte är något att klaga på, läppar som är fylliga och bra på att kyssas och ögon som sitter lagomt långtifrån varandra. På vissa ställen av kroppen är fyllt med färg, för att bekräfta en personlighet, för att visa för sig själv och andra, vilken grupp i samhället hon tillhör. Men vart är det hon egentligen tillhör? Kan man säga det bara genom att titta på hur hon ser ut? Och, vart vill hon egentligen tillhöra?

You’re not quite dead, no not quite yet.

Det är lättare än vad man tror, det där med att falla tillbaka menar jag. Den här gången vet jag exakt varför, och jag kan inte hjälpa att inte tänka på det. Att slå bort tankarna på vad som sades igår är svårt. Det sitter där. Som ett litet irriterande bi, så surrar det runt, i mitt huvud. Säger åt mig vad jag får göra numera och inte göra. Vad jag får äta. Vad jag får dricka. Jag vill slå bort tankarna. Jag försöker att göra lite som jag vill. Men då kommer ångesten. Som ett slag över Solarplexus. Det gör ont och jag får svårt att andas. Därför, medvetet, så försöker jag att inte göra allt det där som jag borde och vill. Jag håller mig ifrån ångestens grepp. Är det såhär det är menat att jag ska leva resten av mitt liv? Är det menat att jag hela tiden måste ha koll på minsta lilla sak jag gör? Då kommer det bli ett förbaskat långt och tråkigt liv. Eller så kanske det blir jättespännande att kämpa. Vem försöker jag lura? Jag vet att det kommer gå åt helvete med alltihop. Jag vet att jag inte kommer orka ta kampen. Jag kommer lura mig själv och andra. Säga att jag tagit kampen. Men egentligen så kommer jag tyna bort. Försvinna.

Som ett tomtebloss, lättantändlig.

Så arg. Så fruktansvärt arg. Det värsta är att jag vet inte vart ilskan kommer ifrån. Den som bara small till. Kan ha varit för att den tjocka pojken som bad om en cigarette ljög för mig om sin ålder. Kan ha varit för att bruden i någon klass i den här jävla skolan har på sig pyjamasbyxor andra dagen i rad. Kan ha varit för att alla runt om mig är så enerverande. Kan vara för att jag helt enkelt någonstans inom mig känner för att vara arg. Svenskan går inte heller bra. Kan vara för att mina fingrar är iskalla och påminner om isklumpar. Kan vara för att jag är arg. Kanske både och? Antar att det har med båda att göra. Är väldigt lättantändlig idag. Lättantändlig som ett tomtebloss. Som ett tomtebloss lättantändligt.

So they say, how are things today. Hold on, wait up!

Råkade bli en sidecut natten till igår. Impulsen vs Angie 1-0. Vann dock mot impulsen igårkväll. Vad för impuls? Jo, att raka av allt hår. Impulsen vs Angie 1-1. Tur att det bara är hår i alla fall. Är dock ändå lite halvsugen på att raka av allt. Skulle kunna vara skönt. Dessutom skulle jag finna det väldigt roligt att chocka alla runt omkring mig. "VEM ÄR DET DÄR?! OH MY GOD! IT'S ANGIE!!!!!" Ja, den dagen.. Lär ju komma förr eller senare. Kanske väldigt mycket senare, men ändå. Senare är bättre än aldrig. Precis som med allt annat. Senare. Måste bli mer ändringar i livet nu också. Det räcker som inte med att bara ändra det yttre. Men det är ju så svårt, varför kan jag inte bara ändra de saker som syns? För att det räcker inte för omgivningen. 

Smiles and her laughter, it's the only thing that I've been waiting for, a time.

Visst är det lätt? Allt är så fruktansvärt lätt, om man inte har HIV. Haft nostalgikväll minsann. För mig själv och min bakfylla. Det har varit helt okej. Har trivts rätt bra i min ensamhet. Inte haft några krav på mig själv att jag hela tiden behöver sitta och le och låtsas som om allt vore bra. För det är inte bra och det vet både ni och jag. Men jag har också lovat att inte grubbla för mycket. Jag vet att jag tjatar om det, okej? Jag vet också att det är något jag inte kommer kunna hålla. 

Hon är bättre än mig - det heter faktiskt bättre än jag.

Det har hänt igen, det där som jag hatar. Och det träffar ju alltid så jävla rätt. När man haft en bra dag, hela dagen. Vaknat upp och tänkt; Idag, idag jävlar ska jag anstränga mig för att bara bra saker ska hända!. Så händer något, som förstör allt. Som verkligen kan döda något. Ikväll var det ett sms. Ett fjuttigt jävla sms. Så jag känner mig sådär jävla utnyttjad igen. Om man vill något, kan man inte bara skriva det på en gång då?! Bara fråga rakt ut. Och en fråga jag ställer mig själv varje gång; vafan bryr jag mig för? Jag borde ju ha lärt mig?! Men nej, jag lär mig aldrig. På något sätt har jag ju också satt mig i situationen själv. För inuti mig så känner jag starkt att det är så jag ska behandlas för det är alltid så jag blivit behandlad. Jag säger aldrig ifrån. Jävligt dumt. Men jag borde veta bättre. Jag vet bättre men gör inget åt det. Jag vet ju hur människor fungerar, så det är ingen nyhet. Ingen tänker någonsin på någon annan i endast gott syfte. Ingen släpper någonsin sin egoistiska sida, även om den är undermedveten, inte ens jag. Samtidigt så gnäller jag på att folk aldrig bryr sig. Det känns ju inte genuint. Måste allt kännas genuint då? Ja, det tycker jag. Genuint är fint. Känslan av att vara olycklig påminner sig igen. Känslan av att inte vara behövd på riktigt. Känslan av att vara värdelös.

Oh, I'm ready for it, come on bring it!

Har upptäckt hur mycket jag egentligen gillar att läsa på om saker. Som exempel när en vän sa att man blir tjock av kaffe. Höll på att dö först, men kom sedan på att "nej, inte kan man bli tjock av kaffe?" Googlade på det, och läste klart och tydligt att "nej, man blir inte tjock av kaffe, snarare tvärt om då kaffe förbränner och innehållet i princip inget fett. Däremot om man har mjölk eller socker i kaffet, så kan det bli en kaloribomb". No more milk in my coffee! Jag hade ju som redan på känn, att man absolut inte kan bli tjock av kaffe, men jag hade faktiskt ingen aning att lite mjölk kunde göra det till en kaloribomb. Men det är väl fint att vara tjock? För att vara ärlig, jag bryr mig inte om andra är tjocka. Men jag själv vill inte vara tjock. Tjockare.. Och kom nu inte och säg att jag har bara fina kurvor, ni har inte sett mig naken, och tur är väl det. Sanningen är inte alltid rolig, och den här sanningen är allt annat är underhållande. För vissa kan jag förstå att det är jättekul. Tjocka människor är kul, right? Precis som downisar. Jag vet att det inte är PK att skriva så, men jag bryr mig inte för att vara ärlig.  Jag är trött på att man aldrig får säga vad man tänker och tycker längre. Jag är trött på att människor måste smussla med allt. Tycker ni att jag är fet, säg det då? Klart att jag kommer ta åt mig, sanningen kan såra, men det är samtidigt bättre än att säga att något annat. Men, jag tänker heller inte vara den som klagar på att jag är tjock, för så tjock är jag inte. Jag är mest lönnfet, och jag jobbar på det. Lite grann i alla fall. Dessutom så läste jag även på om melankoli igår som ni säkert sett. Freud's teori finner jag väldigt intressant, och jag upptäckte dessutom att mycket stämde in på mig även om jag inte "har alla symptom", men några finns det ju. Jag säger inte att jag är stereotyp-melankolikern, men något melankolisk är jag allt. Haha, älskar att diagnosera mig själv! Vet att det kanske inte alltid märks, men bara för att det inte syns, så betyder det inte att det inte finns. Men det måste finnas tecken på det! Precis som det måste finnas tecken på precis allt annat. Då och då i alla fall! 

Jag var kär i idén.

Jag känner mig så jävla dålig. Har missat två skoldagar. TVÅ. Har sovit. Alldeles för mycket och jag tror att jag vet varför. Det jag trodde var en spiral som gick uppåt, var egentligen bara ett mellanting där jag hamnade för några sekunder. Ett ställe där jag trodde att jag kunde vara glad, så jag låtsades vara det också. Egentligen är jag kvar i en typ av melankoli. Inget spelar egentligen någon roll. Jag får bara ångest över att jag låtsas att allt spelar roll. Att jag ljuger för både mig själv och andra. Det är inte bra. Jag tror att jag vill att det ska vara bra. Men det är en bit till att ens vilja på riktigt.

"Melankolikerns ego absorberas på liknande sätt och hon stänger ute omvärlden precis som den sörjande. Skillnaden är att melankolikern inte upplevt en egentlig förlust, men på något sätt blivit kränkt och besviken, och sörjandet därför inte vänder sig mot ett faktiskt objekt. Melankolikern skiljer sig också åt från den sörjande genom att nedvärdera sitt ego till någonting värdelöst som inte är till någon nytta och borde bestraffas. Egenbilden av moralisk underlägsenhet resulterar i sömnlöshet och matvägran och – vad som är psykologiskt förvånande – en saknad av överlevnadsinstinkt vilket annars är en gemensam strävan för allt levande. Oavsett om melankolikern varit högpresterande, socialt aktiv och ansvarsfull eller inte bidragit till samhället på något sätt kommer de uttala sig lika nedsättande om sitt ego när melankoli utvecklats."


Ibland ska man inte läsa på om grejer märker jag. Man gör sig sjukare än vad man kanske egentligen är. Men vissa saker, stämmer ju in så bra. Alldeles för bra. Men på något magiskt sätt så känns det ändå helt okej. Kan vara bra att kunna identifiera sig med något då och då. Ofta. Men inte allt för ofta. Ibland. 

Punkdrömmar och rödvin och svarta jeans.

Jag vill iväg. Bort från allt. Bort från mig själv. Jag vill överallt. Börja i Köpenhamn, vidare till Berlin och sen se vart vägarna tar mig. Kanske en liten vända i Red Light District bara för att jag kan. Jag vill dricka rödvin från en balkong i Paris. Jag vill snorta kokain på en skitig offentlig toalett inne på något café. Jag vill ha offentligt sex med en spännande och fin man. Jag vill.. jag vill så mycket. Mest vill jag åka uppåt i landet. Mysa med en fin man. Jag vill fortsätta vara glad. Fortsätta må bättre. Jag jobbar på det, varje dag. Men jag vet också hur lätt det är att falla tillbaka. Ibland kan det räcka med att gå till mitt Orakel. Ibland kan det räcka med att sova ensam. Ibland kan det komma när jag är bland folk. De där små panikångest-attackerna. Eller bara ångest. Jag försöker att inte tänka på det. Jag lovar! Men ibland är det fruktansvärt svårt. Ungefär lika svårt som att gå rakt och tala utan att slöddra när man är onykter, eller klättra i träd. Men just nu så klättrar jag inte i något träd, jag försöker inte tala utan att slöddra och jag behöver inte försöka gå rakt, för det gör jag redan. Just nu så är det okej. Kanske till och med lite bra.

Ja, jag vet, det låter som en klyscha.

Ibland önskar jag att jag inte var så feg. Att jag gjorde allt jag någonsin tänkt på att göra. De bra sakerna då vill säga. Jag önskar att jag var mer ärlig. Att jag sa exakt allt vad jag tyckte. Jag önskar att jag kunde förändra världen. Göra skillnad. Jag är fullt medveten om att jag inte kan förändra världen, själv, men jag kan bidra. Jag kan visa att jag försöker. Jag kan göra skillnad, även om den är liten. Bara ett leende kan räcka, eller ett enkelt "Hej!". Jag kan börja berätta för mina vänner oftare hur mycket jag uppskattar dem. Att jag älskar dem. Dock så vet jag att det aldrig kommer ske. Inte på det sättet som det borde ske på. Jag har svårt för att visa vissa känslor i närheten utav folk. Kärlekskänslor.  Jag vill gömma mig när sådana jobbiga situationer uppstår. Vill sjunka ner genom jorden. Men egentligen vill jag bara kunna visa vad jag tycker. Säga alla de ord som rymmer i mig. De fina orden. Men ut kommer ingenting. En förvirring inom mig uppstår. Tankar som flyger omkring som pappersflygplan i vinden. Eller heliumballonger. Därför skriver jag det nu, (Varning för årets första och enda klyscha!!!!!!!) och menar det lite extra; Jag har så fina vänner, och jag älskar er. Jag skulle inte fungera utan er. Samtidigt fungerar jag inte mer er. Ni gör min vardag lite vackrare och lite enklare. Oftast. Glöm aldrig att ni gjort skillnad för mig.

Man måste ju börja nånstans och jag börjar här. Allting har sin tid. Nu ska jag mysa till Lejonkungen med nariga händer, en snuvig näsa, snus och en kopp té.

Allting kommer bli bra tillslut, du ska se att allting ordnar sig. - Eller?!

Ibland så tror man att allt känns så bra. Man lurar sig själv att man lever i en slags lyckobubbla.En bubbla man tror ska hålla vad som än försöker spräcka den. Men den är ju uppenbarligen väldigt lätt att ta hål på. Kvar blir något genomskinligt och kletigt. Ett genomskinligt skal. En trasig bubbla. Jag tänker för mycket. Det är det som är felet. Grubblar. Jag hade lovat mitt Orakel att inte grubbla mer, eller att försöka att inte grubbla. Jag har lovat så många så många saker. Jag lovar att ta tag i mitt jävla liv. Jag lovar att jag ska göra det här och det där. Men om jag inte orkar då? Om jag verkligen känner att "nej, jag orkar verkligen inte nu!" Det är så mycket jag inte orkar just för att jag lägger ner tid och energi på att tänka negativt och just grubbla istället. Jag vet att det är dumt, till och med rent utsagt idiotiskt. Men så är det ju också lite så jag jobbar på den här firman. Jag trodde att det skulle vara lättare att sätta ord på allt som jag kände att jag behövde sätta ord på. Men för tillfället så går det inte. Mina känslor och tankar är i ett enda virrvarr. Ur funktion! Sådär trasig som en offentlig toalett kan vara när man redan stoppat i en femkrona.

I don’t mean to close the door, but for the record my heart is sore.

Ibland så händer så fruktansvärt oväntade saker. Saker som man kanske inte alls borde reflektera över. Det är bara dumt! Eller? Men i det här fallet så tänker jag inte reflektera över det. En liten pil av lycka. En liten droppe av hopp. Jag tänker inte säga för mycket, det är alldeles för tidigt. Men jag känner ändå att det är bra. Det kan leda mig i rätt riktning. Kanske.

Prinsessan
Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.
Men den som smeker stillar blott sin egen
                                             hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en 
                   storögd saga inför verkligheten. 
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med 
                                               bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes
                hjärta ville ännu mer. 
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte 
                                               hjärtan; 
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt
                                              eget. 
                                                                                                  - Edith Södergran


Ibland kan allt bli så rätt. Verkligen så fruktansvärt rätt. Tror jag. 


Fuck off, and off she fucked.
Mr.Brightside

And if you wanna find hell with me, I can show you what it's like.

Det är ett nytt år med nya möjligheter. Kommer jag ta chansen att se alla möjligheter framför mig? Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar inleda ett nytt år överhuvudtaget. Är det fel att låtsas att det fortfarande är 2011? En stund till? Tills att jag vänjer mig vid att det numera ska skrivas 2012. Tills jag orkar tänka på om jag måste börja köpa vuxenbiljett på bussen eller om jag fortfarande kan åka på ungdom. Tills att jag orkar komma ihåg och tänka på att; "Nu är det fan dags att skaffa jobb Angie!" Jag slutar skolan om ett halvår.. Jag.. ångest. Jag vill inte sluta skolan. Jag vill gå kvar. Jag har inte tid att bli såpass vuxen än att jag måste slitas ifrån ett av de tryggaste ställena i mitt liv. Jag har inte tid att tänka alls. Jag vill bara lägga mig ner, sova. Jättelänge. Får jag sova en stund till? Nej. Jag vet inte hur jag ska hantera allt nu, men jag vet, om jag bara tänker efter, att det löser sig. Kan jag inte lösa det själv, så har jag ändå en hel del fina vänner som kommer finnas där och peppa mig. Det vet jag. Tror jag. Klockan tickar, och snart ska jag vara nere på stan för att träffa mitt Orakel. Klockan tickar, det är snart imorgon. Klockan tickar och snart har en månad gått och vi är inne i februari. Klockan tickar, snart är det midsommar - halloween - julafton. Klockan tickar och snart är det 2013. Det går för fort, alldeles för fort. Helst vill jag ställa mig utanför och titta på. Inte vara med i det tickande systemet. Det gör mig kräkfärdig. Riktigt förbannat jävla kräkfärdig. Det är som en enda stor karusell.. Det går runt och runt. Vilket i och för sig inte är något nytt. Men, ändå. När är det min tur att kliva av karusellen? Jag vet att det inte är meningen att kliva av karusellen, för kliver jag av, så är allt slut. Och jag vill inte att allt ska ta slut. Jag vill bara åka i ett lugnare tempo. I mitt egna tempo. När ska det vara tillåtet? När det finns tid och pengar. Då Angelica, då får du ta allt i ditt egna tempo. Jag får väl nöja mig med att helt enkelt låtsas. För ibland kan jag faktiskt fortfarande drömma mig iväg. Jag är inte nere på botten. Jag har det mesta jag egentligen behöver. Det är jag fullt medveten om.

* Självrespekt
* -12,5 ~
* Sluten avdelning?
* Ärligare