I'm worried that I blew my only shot.

Sådär som bara jag kan göra. Sådär som gör allt fel. Som gör att ångesten smyger sig på. Gråten i halsen. Hela tiden. Vill mest åka hem. Men vart är hem? Någon annanstans än där jag är nu. Hemma. Känner mig vilsen. Förlorad. Borta. Det svider. Gör ont. Överallt. Känner mig så sjukt värdelös. Allt känns hopplöst. Jag är tillbaka på ruta ett. Där jag började och försökte ta mig ifrån. Lyckades ta mig där ifrån. Bort från det onda. Jag är tillbaka. Känner så mycket ånger. Jag har väl inte ens rätt till att känna det? Kanske. Antagligen inte. Jo, ånger får jag känna. Men inte misslyckande, inte sorg, inte rädsla och inte de andra känslorna heller. Jag är på noll. Bakom ruta ett. Fick inte plats där. Men jag låtsas att allt är okej. Att det går bra. Låtsas att dagarna fungerar som de ska. Precis som man ska göra. För att jag kan, ett tag till. Snart spricker den bubblan också. Snart. Men jag vet inte när. Det var en trubbig start där för längesen. En start med spikar och klubbor. Med bomber och granater. Vardagen kom. Vardagen är här. Nej. Den försvann för några dagar sen. Jag är i en bubbla. Bubblan som spricker när som.