Ja, jag vet, det låter som en klyscha.

Ibland önskar jag att jag inte var så feg. Att jag gjorde allt jag någonsin tänkt på att göra. De bra sakerna då vill säga. Jag önskar att jag var mer ärlig. Att jag sa exakt allt vad jag tyckte. Jag önskar att jag kunde förändra världen. Göra skillnad. Jag är fullt medveten om att jag inte kan förändra världen, själv, men jag kan bidra. Jag kan visa att jag försöker. Jag kan göra skillnad, även om den är liten. Bara ett leende kan räcka, eller ett enkelt "Hej!". Jag kan börja berätta för mina vänner oftare hur mycket jag uppskattar dem. Att jag älskar dem. Dock så vet jag att det aldrig kommer ske. Inte på det sättet som det borde ske på. Jag har svårt för att visa vissa känslor i närheten utav folk. Kärlekskänslor.  Jag vill gömma mig när sådana jobbiga situationer uppstår. Vill sjunka ner genom jorden. Men egentligen vill jag bara kunna visa vad jag tycker. Säga alla de ord som rymmer i mig. De fina orden. Men ut kommer ingenting. En förvirring inom mig uppstår. Tankar som flyger omkring som pappersflygplan i vinden. Eller heliumballonger. Därför skriver jag det nu, (Varning för årets första och enda klyscha!!!!!!!) och menar det lite extra; Jag har så fina vänner, och jag älskar er. Jag skulle inte fungera utan er. Samtidigt fungerar jag inte mer er. Ni gör min vardag lite vackrare och lite enklare. Oftast. Glöm aldrig att ni gjort skillnad för mig.

Man måste ju börja nånstans och jag börjar här. Allting har sin tid. Nu ska jag mysa till Lejonkungen med nariga händer, en snuvig näsa, snus och en kopp té.