Sen jag börjat ta min medicin, gråter jag inte nå mera.

"Sen jag börja ta min medicin - Stefan Sundström". En perfekt låt till att beskriva mitt liv just nu. Jag gråter inte längre, men sorgen finns fortfarande där. Smäller till ibland som ett slag över bröstkorgen. Ungefär som när jag känner mig bortfintad. Jag vet ju hur han fungerar, ändå så tillåter jag mig att bli lurad. Eller lurar han mig? Jag vill mest hem nu, hem till en säng som jag vet passar mig, till ett rum där jag vet att jag är välkommen. Jag skrev för ett tag sen, någon annastans, att jag skulle hellre vilja säga "hemma bra, men borta bäst", jag har ångrat mig. Den hemlängtan jag hade igår kväll var obeskrivlig. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt. Det kunde även ha varit alkoholen som pratade, men jag tror ändå inte att det bara var den som pratade. Att känna sig ensam när man sitter i ett rum fyllt med människor, penisar, är hemskt. Jag kände mig lite som en dagsslända, ute på äventyr och kom underfund med att jag hade kunnat spendera min enda dag i liv på ett bättre sätt. Jag kom över det. Jag är fortfarande hemma hos M. Jag vet inte om jag blir lurad, men jag kan ju inte hela tiden fundera på det. Jag måste komma över rädslan att bli sårad. För jag vet ju att det bara är att resa sig upp igen. Dessutom så har jag ju min medicin, och jag gråter inte mer.