Obviously something's gotta be done, or else I'll end up.

Dödsångesten slog till. Behovet utav att åter igen göra illa mig själv kom som en skott rakt genom bröstet. Jag vet att det bara är en biverkning, men det är tungt. Det kommer gå över och jag har lovat mig själv och andra att inte ge upp. Det har ju ändå bara gått en vecka, i morgon. Jag ska till mitt Orakel idag och jag hoppas att han blir stolt. Skulle behövas något sånt just nu för att jag ska orka lite till. Känna att jag klarar det här. Jag är inte ensam, det vet jag, men det skulle vara skönt med lite bekräftelse på att jag fixar det också. Jag känner mig lite som en ensam guldfisk. Jag simmar omkring i min skål. Runt och runt. Blir matad två gånger om dagen. Kämpar för att inte bli uppäten av katten. Har ärr efter att katten har lyckats fånga mig och lekt med mig på golvet. Helt plötsligt är jag inte rolig längre. Jag blir nerspolad i toaletten. Vad kommer hända nu? Jag har hela tiden levt någorlunda tryggt i min runda skål. Det blir ett äventyr.