You can get addicted to a certain kind of sadness.

Hatar när hennes namn kommer upp i närheten utav mig. Att ljuga är inte riktigt okej. Inte någonstans. Speciellt inte om det är om större saker. Blir ledsen, på riktigt. Men vad ska man göra? Leva med det, eller konfrontera. Orkar jag konfrontera? Nej. Jag låter allt vara, som vanligt. Hatar det. Hatar mig själv för det. Satt och var emo igår när vi drack öl. Hennes namn kommer oftast upp då. Men det är ju inget ovanligt att jag sitter och är emo heller. That's me in a frikkin' bubble. Äsch. Tar livet av mig istället. Blir bäst så för att vara ärlig. Eller? Jag vet inte. Skyller allt på borderline. Det blir bäst. Tror jag. FAN! Hatar mig själv så jävla mycket just nu. Jag gör allt för att visa hur mycket jag tycker om honom. Men det verkar ju inte ge resultat. Eller är det bara jag som inte kan se det? Hatar. Ful är jag också. Och fet. Behovet av att skada mig själv är så jävla stort igen. Behöver ringa till läkaren och få ångestdämpande utskrivet igen. Tabletterna har visst tagit slut. Ojojoj, så mycket ångest man kan ha på bara några få veckor. Tänk om någon annan kunde slå mig lite. Såhär hårt så att blåmärken pryder mina feta lår. De är ju vad som passar bäst. Fula tjejer kan bara bli fulare. Så då gör det inget om mina ben blir asfula med massa blåmärken heller. Men så du säger Angelica! Sluta, NU! Ja, jag ska sluta. Sätter mig och kollar Big Brother istället. Bara för att jag kan med mitt endags premium.