Punkdrömmar och rödvin och svarta jeans.

Jag vill iväg. Bort från allt. Bort från mig själv. Jag vill överallt. Börja i Köpenhamn, vidare till Berlin och sen se vart vägarna tar mig. Kanske en liten vända i Red Light District bara för att jag kan. Jag vill dricka rödvin från en balkong i Paris. Jag vill snorta kokain på en skitig offentlig toalett inne på något café. Jag vill ha offentligt sex med en spännande och fin man. Jag vill.. jag vill så mycket. Mest vill jag åka uppåt i landet. Mysa med en fin man. Jag vill fortsätta vara glad. Fortsätta må bättre. Jag jobbar på det, varje dag. Men jag vet också hur lätt det är att falla tillbaka. Ibland kan det räcka med att gå till mitt Orakel. Ibland kan det räcka med att sova ensam. Ibland kan det komma när jag är bland folk. De där små panikångest-attackerna. Eller bara ångest. Jag försöker att inte tänka på det. Jag lovar! Men ibland är det fruktansvärt svårt. Ungefär lika svårt som att gå rakt och tala utan att slöddra när man är onykter, eller klättra i träd. Men just nu så klättrar jag inte i något träd, jag försöker inte tala utan att slöddra och jag behöver inte försöka gå rakt, för det gör jag redan. Just nu så är det okej. Kanske till och med lite bra.