You’re not quite dead, no not quite yet.

Det är lättare än vad man tror, det där med att falla tillbaka menar jag. Den här gången vet jag exakt varför, och jag kan inte hjälpa att inte tänka på det. Att slå bort tankarna på vad som sades igår är svårt. Det sitter där. Som ett litet irriterande bi, så surrar det runt, i mitt huvud. Säger åt mig vad jag får göra numera och inte göra. Vad jag får äta. Vad jag får dricka. Jag vill slå bort tankarna. Jag försöker att göra lite som jag vill. Men då kommer ångesten. Som ett slag över Solarplexus. Det gör ont och jag får svårt att andas. Därför, medvetet, så försöker jag att inte göra allt det där som jag borde och vill. Jag håller mig ifrån ångestens grepp. Är det såhär det är menat att jag ska leva resten av mitt liv? Är det menat att jag hela tiden måste ha koll på minsta lilla sak jag gör? Då kommer det bli ett förbaskat långt och tråkigt liv. Eller så kanske det blir jättespännande att kämpa. Vem försöker jag lura? Jag vet att det kommer gå åt helvete med alltihop. Jag vet att jag inte kommer orka ta kampen. Jag kommer lura mig själv och andra. Säga att jag tagit kampen. Men egentligen så kommer jag tyna bort. Försvinna.