Borta bra men hemma bäst. Men vad händer när hemma inte är hemma längre? Det jag en gång räknat som hem blev helt plötsligt inte mitt hem längre. Mitt hem ligger cirka 15 mil härifrån. Jag trivs inte längre i det här rummet, i den här sängen eller i den här staden. Den tråkar ut mig. Allt är samma. Alla är samma. Och så är jag sur. Jag vet inte varför. Men jag känner mig så. Det är väl det att det mesta känns så falskt. Allt runt omkring mig. Och så är jag svartsjuk. Nå djävulskt svartsjuk så att det gör ont i hela mig. Och jag väljer att hata. Alla. Nej, inte alla. Men i princip alla. Det får mig att vilja kräkas för jag vill inte känna så. Men jag kan inte hjälpa det heller. Det bara är där. Svartsjukemonstret som kväver mig. Jag försöker tro det bästa. Jag vill tro det bästa. Men efter allt som ändå har varit så är det svårt ibland. Speciellt när det känns som att något döljs från mig. Jag vill inte vara den som är den, men nu är jag det. Och jag hatar mig själv för det.

Orokänslan ligger och skaver. Den sliter i mitt inre. Får mig att vilja göra saker som jag vet att jag kommer ångra sen. Därför håller jag mig själv i nackkragen så hårt jag kan.