Hon är bättre än mig - det heter faktiskt bättre än jag.

Det har hänt igen, det där som jag hatar. Och det träffar ju alltid så jävla rätt. När man haft en bra dag, hela dagen. Vaknat upp och tänkt; Idag, idag jävlar ska jag anstränga mig för att bara bra saker ska hända!. Så händer något, som förstör allt. Som verkligen kan döda något. Ikväll var det ett sms. Ett fjuttigt jävla sms. Så jag känner mig sådär jävla utnyttjad igen. Om man vill något, kan man inte bara skriva det på en gång då?! Bara fråga rakt ut. Och en fråga jag ställer mig själv varje gång; vafan bryr jag mig för? Jag borde ju ha lärt mig?! Men nej, jag lär mig aldrig. På något sätt har jag ju också satt mig i situationen själv. För inuti mig så känner jag starkt att det är så jag ska behandlas för det är alltid så jag blivit behandlad. Jag säger aldrig ifrån. Jävligt dumt. Men jag borde veta bättre. Jag vet bättre men gör inget åt det. Jag vet ju hur människor fungerar, så det är ingen nyhet. Ingen tänker någonsin på någon annan i endast gott syfte. Ingen släpper någonsin sin egoistiska sida, även om den är undermedveten, inte ens jag. Samtidigt så gnäller jag på att folk aldrig bryr sig. Det känns ju inte genuint. Måste allt kännas genuint då? Ja, det tycker jag. Genuint är fint. Känslan av att vara olycklig påminner sig igen. Känslan av att inte vara behövd på riktigt. Känslan av att vara värdelös.