The feeling sometimes, wishing you were someone else. Feeling as though, you never belong.

Ibland så önskar jag att jag vore någon annan. Någon som hade det relativt bekymmerslöst. Någon som kunde se det positiva i allt. Någon som inte tog så hårt på motgångar. Jag önskar att jag var den där fria människan som  gjorde exakt vad jag ville när jag ville. Istället så sitter jag här, med bekymmer upp över öronen. Oroar mig alldeles för mycket. Tar förbannat hårt på motgångar. Blir arg över småsaker. Låter mitt humör styra min vardag. På ett sätt så kanske det är bra. Jag lär mig. Jag ser på världen annorlunda och får mer livserfarenhet. Jag blir en bättre människa på det sätt att jag kan relatera till andra som också har det svårt. Jag förstår mer än vad jag kanske borde förstå. Men samtidigt så sätter jag mig gång på gång i situationer där jag utsätter mig själv för fara. Jag bryr mig som inte om ifall jag skulle bli våldtagen eller misshandlad. Jag sätter mig själv i relationer där jag blir nedvärderad. Jag lever i kaos. Jag undviker gärna situationer där jag vet att det kan ske en separation. På ett sätt så vill jag inte vara någon annan. Jag är ju jag och det är tack vare mina små konstigheter som gör att jag är värd att bli älskad. Men på ett annat sätt så tycker jag att det är fruktansvärt orättvist. Varför jag? Har jag inte nog med saker att behöva tänka på? Nej. Och känslan av att vara tom just nu är stark. Jag tänker inte identifiera mig med någon diagnos. Jag vill inte vara den personen. Men samtidigt så kanske det är bra på något magiskt vis. Just nu är jag bara glad över att jag har världens finaste man vid min sida. En som lyssnar. En som bryr sig. En som för en gångs skull vill mitt bästa och även visar det. En man som inte känns otäck, utan ger mig trygghetskänslan som jag behöver.