Jag känner mig så jävla dålig. Har missat två skoldagar. TVÅ. Har sovit. Alldeles för mycket och jag tror att jag vet varför. Det jag trodde var en spiral som gick uppåt, var egentligen bara ett mellanting där jag hamnade för några sekunder. Ett ställe där jag trodde att jag kunde vara glad, så jag låtsades vara det också. Egentligen är jag kvar i en typ av melankoli. Inget spelar egentligen någon roll. Jag får bara ångest över att jag låtsas att allt spelar roll. Att jag ljuger för både mig själv och andra. Det är inte bra. Jag tror att jag vill att det ska vara bra. Men det är en bit till att ens vilja på riktigt.
"Melankolikerns ego absorberas på liknande sätt och hon stänger ute omvärlden precis som den sörjande. Skillnaden är att melankolikern inte upplevt en egentlig förlust, men på något sätt blivit kränkt och besviken, och sörjandet därför inte vänder sig mot ett faktiskt objekt. Melankolikern skiljer sig också åt från den sörjande genom att nedvärdera sitt ego till någonting värdelöst som inte är till någon nytta och borde bestraffas. Egenbilden av moralisk underlägsenhet resulterar i sömnlöshet och matvägran och – vad som är psykologiskt förvånande – en saknad av överlevnadsinstinkt vilket annars är en gemensam strävan för allt levande. Oavsett om melankolikern varit högpresterande, socialt aktiv och ansvarsfull eller inte bidragit till samhället på något sätt kommer de uttala sig lika nedsättande om sitt ego när melankoli utvecklats."
Ibland ska man inte läsa på om grejer märker jag. Man gör sig sjukare än vad man kanske egentligen är. Men vissa saker, stämmer ju in så bra. Alldeles för bra. Men på något magiskt sätt så känns det ändå helt okej. Kan vara bra att kunna identifiera sig med något då och då. Ofta. Men inte allt för ofta. Ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar