"Well it's been a long time, long time now, since I've seen you smile"

Inombords så river jag sönder mig själv. Är nära på att bryta ihop. Alla ord och tankar som snurrar runt i huvudet. Posör. Fet. Ful. Ovärd. Äcklig. Idiot. Mindre värd än en påse hundskit helt enkelt. Inte ens kan jag ta hand om mig själv. Det är inte lönt längre då det knappt finns något att ta hand om. Det enda som jag verkligen känner rent känslomässigt är vrede och sorg, om vartannat. Glädjen försvann för längesen. Lusten och orken till att göra något tynade bort precis som en isbit gör under rinnande vatten. Den lilla livsgnutta jag hade dog. Om min själ var en fågel så har den nu lämnat Sverige och rest till en varmare kontinent. Lämnade mig kvar här för att ruttna. Förmultna. Känner inte längre pirret i kroppen. Förut satt det i alla fall kvar lite pirr i fingertopparna. Jag mår så illa. Vill kräkas upp allt. Det gungar nu. Hela havet stormar. Men jag är inte på båten. Jag ligger på botten av det mörka och kalla vattnet.