I'm a hypocrite, a hungry hungry hippocrite.

Alltså. Det känns ju som att jag inte gör annat än att plugga. Jag tycker om känslan att bli klar med grejer och visa att jag visst kan leverera, misstolka mig inte. Men samtidigt så känner jag att orken börjar ta slut. Varför har jag samlat ihop allt till en enda stor klump?! Dumt gjort, mycket dumt gjort. Men så är jag ju inte så jävla bright hela tiden heller. Men, visst. Jag är bra. Jag klara det här. Hoppas jag. Käft Angie, klart du klarar det! Jaaaa, nu jävlar ska jag klara det. Fast det är ändå lite jobbigt med allt just nu. Har hamnat längre ner på spiralen igen, så jag var alltså inte bara påväg ner, utan jag föll långt. Känns som att jag hamnade i läget där jag känner mig lite likgiltig till allt. Kan vi kalla det juldepression? Ja. Vet ni varför? Jo, för att jag hatar julen och allt som hör till. Den/det ger mig ångest. Det ska handlas julklappar eftersom att om man inte köper sånt så blir folk arga. Det ska julpyntas, jag tycker inte ens om julpynt. Det är fult. Och vem fan är tomten? Någon dum jävla påhittad ful jävel med stor mage och vitt skägg.. I och för sig så är ju skägget bra, men det är en annan historia. Nej. Usch.. Och all denna jävla förväntan över något som ändå bara i slutändan är dåligt. Ingen kan verkligen älska julen på riktigt? Dessutom tycker jag synd om alla familjer vars julaftonar verkligen blir förstörda på riktigt på grund av fylla, fattigdom och annat elände. Så sitter jag här, med en familj som egentligen kan ha det rätt så mysigt under julen. Men det känns ändå så jävla falsk. Kanske bara är jag som har taskig inställning till det hela. Antagligen så är det så. Men jag kan inte riktigt hjälpa det. Jag vet inte vad jag ska göra under julen. Jag tror inte att det som var planerat kommer att hålla. Fira jul med X och Y.. Jovisst. Misstolka mig inte, jag vill gärna fira någon "sorts" jul med er. Jag tror nog att jag hellre super mig full och däckar i något dike och dör. Fryser ihjäl lite fint sådär. Eller så drar jag bara iväg någonstans. Säger inte vart jag ska, och så hoppas jag på att dit jag drar kan jag också få vara ifred. Usch. Fint att det inte ens är december än och jag har redan julångest. Börjar tidigt det här..

I don’t believe in ghosts but there’s a ghost under my bed.

Ibland så kan ha så fruktansvärt fel. Så jävla fel om allt. Alla. Jag trodde verkligen att det fanns ett litet hopp om mänskligheten men det försvann ju ikväll. Känslan som infinner sig när man blir totalt raderad ur en människas liv när man absolut inte gjort något fel, är så jävla konstig. Ja, det är en konstig känsla. Jag kan verkligen inte se att jag gjorde fel någonstans. Jag gjorde bara som det var bestämt. Jag vet inte. Hoppet om mänskligheten är nu ännu en gång borta. Fan va sur jag blir. Så blir jag sur på folk som aldrig hör av sig. Sur på folk som glömmer bort mig fast man har bestämt. Irriterad.

Utöver detta så har ju helgen ändå varit jävligt bra. HCSS i fredags. En låtsasfarbror. Öl i mängder. Myspys en hel kväll och en hel dag. Film. Massa film. Men ändå i lagom mängd. Jag är glad nu fast jag är sur. Fast jag känner ändå att jag är påväg ner i spiralen igen. Neråt för trappan som jag gått upp för. Jag känner att det kanske vore bäst att sluta involvera sig i saker. Men jag är glad. Försöker vara glad i alla fall.

And I got some bad motherfuckers to deal with and they came for me to tonight and I'm losing myself to a terrible mess.

Ja. Ja jävlar vilka bad motherfuckers jag har att ta hand om. Det är helt sinnes. Men jag tror och hoppas att jag klarar det. Någonstans inom mig så vet jag att jag kommer klara det. Men gör jag det inte, så kommer allt jag byggt upp att raseras. Hela min värld kommer gå sönder mer än vad den redan är trasig. Hela dagen har jag kämpat som ett jävla djur för att hitta hoppet till att jag kommer klara av att hantera den här chansen som jag fått. Jag har slitit, åh som jag har slitit.. och jag blev klar. Så jävla klar! Nu är det en grej till jag måste klara av så får jag fortsätta ha kvar chansen som jag har. Den sitter i min hand, jag håller i den hårt. Men inte tillräckligt hårt eftersom att den när som helst kan ryckas bort av De Högre. De där som sitter och bestämmer över mitt tillfälliga liv. Nu ska jag inte titta tillbaka på en engelska bok på väldigt länge. Det har jag minsann bestämt mig för. Vad jag nu ska se fram emot är en helg med Hardcore Superstar, finbesök, lussebullar, guidning av Västerås, bara lugn och ro. Jag hoppas på det bästa. Men jag vet ju ändå att mina helger blir alltid fyllda av mer kaos än vad jag hade önskat mig från början. men kaos är bra. Jag trivs i kaoset. Det är fint. Så länge det är rätt sorts kaos. Kan ju vara väldigt olika sånt där. Nu ska jag dö ett tag. Bara andas, njuta och finnas. Finnas i hemlighet. Gömmer mig i ett litet hörn någonstans där ingen kan se mig förrän jag är redo att synas igen.

Hälsa alla dem där hemma, jag pallar inte vända om.

Det har absolut varit en bra helg trotts baksmällan jag lyckades dra på mig. Det var en fin helg. Jag känner mig nöjd. Det var nytt, det var äventyr och det var spännande. Jag fick äntligen min spänning som jag tjatat så efter. Det känns bra. Jag tar nya kliv mot något som faktiskt är bra. Stora kliv. Bort från ångesten. Bort från nästan allt som är dåligt. Jag är fortfarande arg på vissa, men jag överlever. Och egentligen är jag ju inte arg och om jag tänker efter så har jag bara mig själv att skylla. Men vi släpper det! Idag är jag glad. Glad men fortfarande bakis. Men jag vet att ångesten står och lurar bakom ett hörn, men förhoppningsvis så orkar jag stöta bort den denna gång. Och gången efter det.  Men det märks. Jag ska kämpa lite hårdare denna gång. För jag är ju påväg bort. Jag är påväg mot oändligheten. Fast jag borde sluta dricka alkohol. Det är inte bra någonstans. Det är gott! Misstolka mig inte. Men det är inte bra. Och jag är trött på att vara sliten nu. Sliten är inte bra. Fast jag kanske är sliten på ett bra sätt för en gångs skull. Kan man vara det? Jag tror det. Det känns värt det i alla fall.

When I'm feeling sad and grey, can you make it stop?

Har 12 stycken kvar. Det skulle kunna vara så lätt. Det är 12 kvar. I morgon kanske det inte finns någon kvar. Eller så finns det 11 kvar. Jag vet inte än. Jag vet ingenting. Det är jobbigt nu. Fruktansvärt jobbigt. Tankarna kring att göra något dumt tränger sig mer och mer på. Det blir allt mer verkliga. Det ligger en spänning i luften som bara jag känner. Det går fort nu. Jag kan riktigt känna hur tankarna blir verklighet. Hur de till en början kryper fram för att sedan ta allt tyngre steg. Det skakar i marken av att de klampar sig fram nu. Frågan är om jag har styrka nog att konfrontera om jag misslyckas. En bättre fråga är ju om man kanske skulle behöva ta semester. En sån där trevlig en där man blir ompysslad av specialister på just det här semesterområdet. Jag tror att det är lika bra. Eller jag vet att det är lika bra. Men då kommer ännu en fråga; kommer jag ta tag i detta? Nej. Jag vet redan nu att svaret är ett solklart nej. Jag gör inte saker om ingen säger åt mig att göra det eller tar tag i det åt mig. Om ingen ser. Om ingen hjälper. Ger mig den där pushen jag behöver. Jag står här så fruktansvärt vilsen. Mer vilsen än vad jag varit på länge och jag är så trött. Så fruktansvärt, förbannat jävla trött. Det kommer finnas 11 kvar i morgon. Jag vet att det kommer finnas 11 kvar i morgon. För jag är stor nog att ta hand om det där själv. Jag måste vara sparsam. Kanske att det till och med finns 12 kvar i morgon. Kanske..

Everything looks perfect from far away.

Tisdag eftermiddag. Kul bul. Har tråkigt. Vill självdö lite. Borde äta. Orkar jag? Nej. Äta är inget för mig. Det är tråkigt. Tråkigt är inte kul. Bra då har vi rett ut det. Ge mig spänning och magi. Känner mig lite extra tjock idag.. Inte så jävla spännande. Borde ta tag i det här ordentligt nu. Ja. Jättebra. Jobbar på massa saker just nu eftersom att jag fick lite skäll från mitt ena Orakel igår. Eller jag vill tro att jag jobbar på det. Kanske kan lura mig själv lite till innan jag inser vad jag egentligen håller på med. Kanske lurar jag även er? Ja, det tror jag. Ni ser ju inte. Ni hör inte. Det är dags för konfrontation. Ja jävlar. Fast vågar jag? Nej. Det är just det jag inte gör. Men vi låter det vara nu. Det blir bäst så. Men snart. Jag hatar er. Jag hatar er för att jag älskar er. Jag hatar att jag släppte in er i mitt liv. Ni rubbar min balans. Så nu står jag och vinglar. På en kant. Rädd för att falla och att inte ha någon där nere som tar emot mig. Visst ser allt så perfekt ut från långt håll? 

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

Jag önskar att allt vore så fruktansvärt mycket lättare. Jag önskar att jag kunde vara mer ärlig. Jag önskar att folk kunde vara mer ärliga mot mig. Jag önskar att de vänner jag har runt om mig inte visste allt de vet om mig. Jag önskar att de kunde tränga sig innanför mitt skal ibland. Jag önskar så mycket. Jag önskar att världen var annorlunda. Jag önskar men kommer aldrig någonsin nå det jag önskar. Jag vill se så mycket mer än det jag sett. Jag önskar att jag skulle kunna leva obekymrat. Jag vill resa. Jag vill uppnå något bra med mitt liv. Jag vill synas. Jag vill bli osedd. Jag vill gömma mig bakom höga grässtrån. Jag vill ha världen under mina fötter. Jag vill jorden över mig. Nergrävd. Djupt ner. Inte känna igen. Jag vill glömmas bort. Jag önskar att jag var någon annan. Jag önskar att jag var allt. Jag vill ju bara bli omtyckt, på riktigt. Jag vill få bort min påhittade cancer. Jag vill bli frisk från allt. Jag vill inte längre vara den dåliga. Jag är trött på att vara clownen. Jag kan ta hand om mig själv. Jag behöver bara lite hjälp. En push i rätt riktning. Jag är så fruktansvärt trött på allt. det är dags att ändra sina vanor till något bättre. Men jag trivs så bra där jag är. Visst är det konstigt sånt? Hur ambivalent en person kan vara. Jag trivs med att stå där jag är. Jag trivs och det är det som är det läskiga. För jag vill ju inte trivas här. Men jag är van. Det är vanan som har etsat sig fast.


Man kan inte lära en gammal hund att sitta.

Everybody needs a bosom for a pillow.

Var med om det konstigaste i morse som jag varit med om på länge. Var verkligen inte beredd på att något som detta skulle ske. Det blev total förvirring och jag känner mig fortfarande lite förvirrad. Jag vet ju vad den här personen ville. Men det känns ändå förbannat konstigt. Och jag vet inte, men jag verkligen kände för att trösta den här personen. Men stubborn som är jag så kunde jag inte. Kan fortfarande inte. Borde jag höra av mig? Nej. Jag tror det är bäst att inte göra det. Det kan ge hopp och förväntningar. Och det vill jag inte. För det finns inget sånt. Bara jag som vill rädda hela världen. Rädda de som räddas kan. Antagligen kan inte denna person räddas. Men kanske. Jag vet inte. Åh. det råder verkligen total förvirring. Va sur jag blir! Så jävla sur. Varför är det aldrig någon som kan rädda mig? Jo, jag vet att ni försöker. Jag ser och hör. Jag vet att jag ibland (ofta) stänger er ute. Men det är lite så jag jobbar. Se mig efter mina behov. Se att jag kanske tycker att livet är banalt och miserabelt. För det är just vad det är. Det händer samma saker hela tiden. Det tråkar ut mig. Jag är trött på vad vi alla kallar livet. Jag är så fruktansvärt trött. På allt.

When everything is going down.

Ångesten som river mig i bröstkorgen är inte att leka med. Har svårt att andas. Försöker verkligen andas men det går inte. Jag skakar. Fryser. Det här är värre än vanligt. Den hårdaste panikångestattacken jag haft på länge. Det blir värre ju mer klockan blir. Det blir tyngre att andas. Strupen snör ihop sig. Skakningarna blir allt häftigare. Jag är ett asplöv. Det här tar verkligen kål på mig. Jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt. Och det går verkligen inte att lugna ner sig. Jag vill vara lugn. Jag vill jag vill jag vill. Men vadfan hände med att att viljan skulle vara starkast? Jag kan inte. Jag gråter. Jag skakar. Jag tror att jag måste kräkas också. Kanske blir bättre om jag kräks? Kan ångesten följa med upp ur magen? Den där klumpen som bara växer sig större. Kom igen. Slå mig i magen. Få mig att tappa den sista andan jag har. Låt mig självdö på en gång.

I don't want to be miss sofisticated lady.

Klockan har slagit över till lördag. Jag ligger i sängen och dricker vin. Mysfull är jag. Ett mysfyllo. Kollar på Supernatural gör jag också. En dag ska jag bli Mrs Dean Winchester. Eller Mrs Jensen Ackles. Spelar inte mig någon större roll. Han är min nya man i skokartongen under sängen. Han fick till och med en helt egen skokartong. Myspys. Jag tänkte skriva värsta seriösa grejen här. Men jag tror att jag skippar det. Ni vet ändå redan vad det kommer stå. "Blablabla. Åh livet är en som en kanot med hål i. Den fylls med vatten och sedan sjunker den. Ååh, livet är så så jobbigt ibland. Jag önskar att jag kunde vara mer ärlig mot mig själv och andra. Blablabla!" Skittråkigt och ni är inte ett dugg jävla intresserade. Så jag ska sluta upp med sånt där. Ni vill inte läsa om det. Ni vill inte se. Ni vill att jag ska vara glad, må bra och ditten och datten. Då kanske ni skulle prova att öppna ögonen också. Öppna och se vad som egentligen händer och sker. Vad jag egentligen håller på med. Alla mina lögner. Allt mitt svek. Allt jag gör för att såra. Nu skyller jag allt på er. Men egentligen är det mitt fel. Jag släpper inte in er. Jag borde även prova att bara säga som det är rakt ut. I alla fall. Vin är bra. Rött vin. Man blir svart om tunga och tänder. Det är fint. Det är så det ska vara. I morgon ska jag på förfest och sedan KG-fest. Fezzzztarååå! Blire party like a rockztar? Jag vet inte kanske. Vem följer med mig hem? Vem följer jag med hem? Ingen. Är för fläskig för sånt där. Men då borde det ju vara perfekt. Feta brudar är endast till för att knulla. Det har vi ju redan kommit överrens om. Fan va sur jag blir på mig själv. På alla. Men mest på mig själv. Alltid på mig själv, alltid. Tar livet av mig istället.

You won't be thinking on me no more.

Nej äsch. Jag vet inte. Tror att jag skiter i det där. Det blir ändå inge bra utav det. Jag behöver så mycket mer än ett "ryck upp dig". Jag förtjänar mer. Eller gör jag verkligen det? Jag vet inte längre. Vill jag veta? Jag vill att svaret ska vara ett självklart ja, istället kommer det ut ett halvhjärtat "kanske". Det är så mycket runt om mig nu så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Folk runt om mig.. Jag vet inte. Det finns inte ens ord. Jag blir bara så trött. Jag är så trött på allt. Jag har kommit in i det där beteendet som jag egentligen inte gillar. Det som jag hatar men ändå känner mig så trygg med. Det som jag så väl känner igen. Jag vet vad jag behöver för att komma ur det hela, men jag vägrar ta tag i det. Jag trodde det fanns en mening med att ta tag i det tidigare. Men jag ångrade mig någonstans på vägen. Nu gör det sådär ont igen. Satans jävla fan. Jag behöver en famn nu. Famnen att kalla min egen. Jag behöver få höra så mycket. Höra alla trygga och välmenande ord. Bli struken över håret. Få gråta ut. Få mina ångestattacker. Jag vet att det är svårt att hantera. Jag vet att det inte är sånt man vi se eller höra om. För det är ju fullkomligt ointressant och skrämmande med hur verkligheten egentligen ser ut. Det är skrämmande att se. Men hej, det är jag som är så. Det är jag som lever med det. Vad tror ni är mest skrämmande? Jag vet att jag borde rycka upp mig, men det är fan inte lätt. Det är lättare att spela. Kanske borde satsa på att bli skådespelerska? Få vara någon annan på heltid. Eller halvtid beroende på hur man ser det. Få ett manus där allt står vad som kommer hända och vad man ska säga. Inget kan bli fel. Inte på riktigt i alla fall. Jag kan få spela ut mina ångestattacker. Människor kommer tycka att jag är fantastisk. "BRAVO!" Ah fast, nä. Det blir inget av. Ingenting blir någonsin mera av. Någonting blev ingenting. Jag är ingenting.

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Vi lämnar det så. För ikväll. 

Standin' on the verge of insanity, standin' on the edge of being free.

Så jävla mycket tisdag är det. Hade sån dödsångest. Sån fruktansvärd jävla dödsångest. Spindlar överallt. Grät när jag skulle kissa. Grät inombords. Dog lite. Eller väldigt mycket. Det blir bara värre och värre. Med nästan allt. Sån jävla ångest. Hela tiden. Ångest igår när jag skulle äta in public. Vafan? Verkligen den där ångesten då man börjar kallsvettas och allt man gör blir förvirrande och stissigt. Man glömmer bort saker. Ångesten då man bara vill sätta sig ner och gråta. Springer ut från stället man befinner sig på. Är i andra tankar. I en land där allt känns bättre. Men man är fullt medveten om vad som finns omkring än. Fullt jävla medveten om precis allt. Blir inge mer av något. Slutar upp med det jag borde fortsätta med. Det är över nu. Slut. Slut på allt det roliga. Det tråkiga tar över. Lika bra så om jag ska få något gjort. Jo, minsann. Så är det. Nu ska jag ta min ångest med mig ner i sängen. Det kommer ta ett tag innan den släpper. Det tog några timmar igår. Samma visa blir det säkerligen idag. Fan också. Tar ett piller istället. Det kan nog få mig att glömma ångesten och även somna utan den. Äsch, vem försöker jag lura? Jag vet ju att jag inte kommer ta det där pillret. Jag vet att jag kommer ha en natt fylld med ångest. En natt då jag kommer vara vaken längre än vad jag borde. Blir de 24 timmar? Kanske. Det märks. Ska försöka att inte gå så långt. Men jag vet att det bara kommer bli ett halvhjärtat försök. Om ens det. Äsch. Äsch..

Just det, det är november nu. Snart vinter. Eller är det redan vinter? Tveksamt. Såg en domherre tidigare. Enligt sägen borde snön komma snart. Jag längtar till första snön. Då ska ställa mig ute i timmar och fånga snöflingor på tungan.