Fuck you, I won't do what you tell me!

Fast jo. Kanske lite. Åh, jag upptäcker mer och mer vilka underbara vänner jag har. Verkligen. Ni kan få den mörkaste natt och bli upplyst. Ja, jävlar. Det är därför ni kallas för solstrålar. För ni är verkligen det! Så jävla fina att jag verkligen bara vill puss på er! Pussa och krama och älska. För det är vad ni förtjänar och det lilla jag kan ge för att visa uppskattning. Ni förtjänar till och med mer. Men jag är inte rik. Jo, egentligen så är jag rik. Ni gör mig rik. Ni får mina dagar att glänsa även om ni inte alltid är där! Ja, ta åt dig J! Jag blev genast mer pepp på livet när jag såg vad du hade skrivit. Det var fint. Du är fin! Och ni andra med! Jättefina hela bunten. Oj, jag känner hur hela jag fylls med kärlek och uppåt tankar. Det är bra. Jag gillar när det blir så! Älskar. Ibland så kanske man bara behöver väldigt mycket uppmuntrande ord för att man ska låta det printas fast på hjärnan att man inte är helt värdelös. Bara lite! Nu regnar det ute. Det kallas höstmys. Jag dricker te och sitter i sängen med myskläder. Känner mig till och med mysig på riktigt för en gångs skull. Jag gillar att vara mysig. I morgon ska jag mysa med en solstråle också. På fredag ska jag mysa med flera. På lördag kommer morfar och myser. Fast, ja. Myser är väl kanske inte riktigt rätt ord. Men det är fint ändå. Hela slutet av denna vecka blir gosgos rent ut sagt. Jag gillar gosgos. Vi hörz.

It's okey not to be okey.

Idag är jag bitter. Arg. Förbannad. Men mest ledsen tror jag. Jag har ett litet hål som inte vill läka. En cancer som växt sig större. Ibland känns bara allt så förbannat jävla dåligt. Men så är det väl jag som är dålig också. Kan inget. Vet inget. Ska inget veta eller kunna heller. Det är väl så det är när man är en uppblåst slampa. För det är minsann det enda jag är bra på. Att ligga runt. Ni vet, knulla. Det är ju sånt jag gör. "Provkör" bilen. Dålig ursäkt till en bekräftelse jag kanske behöver. Inte kanske. Den behövs. För det är ju det enda jag kan. Och vara en fitta. Mm, just det. Jag har bara inte en fitta, jag är en också. Synd att behöva använda något så vackert som skällsord. Men fittor är fan inte vackra så det är okej. Idag hatar jag mig själv. Märks det? Ja. Men hur kan man inte hata något som är äckligt? UPPMÄRKSAMHET TACK! HEJ! HÄR ÄR JAG! Åh. Nu blir allt så fel. Det var inte meningen att dagen skulle bli såhär. Det var inte meningen att dagen skulle bli alls. Ändå är den här. Äcklig och värdelös. Snart är den slut precis som så mycket annat. Sitter och börjar hata folk lite grann nu. Massor med människor. Ni är så fula, vet ni det? Förbannat jävla fula och vidriga. Jag själv är också förbannat jävla ful och vidrig. SJÄLVDÖ DIN TJOCKA SLAMPA. Självdö bara.

I'm so bad, baby I don't care!

När allt inte riktigt går som man så måste man ju ha gjort något som är fel? Eller? Jag vet inte. Antagligen. Jag ska till mitt Orakel idag. Räknar ner timmarna, minuter, sekunderna. Snart är jag där. I tryggheten. Hör hans kloka ord som kommer få mig att tänka, konfrontera och känna mig lugn. Han är bra den där människan. Någon som inte är bra, det är jag. Känner mig rätt värdelös och innehållslös för att vara ärlig. Det känns som om jag faller ner för en spiral. Jag kommer inte upp. Kan inte ta mig upp. Samtidigt så vägrar jag erkänna hur jag egentligen mår. Jag låtsas som om allt vore bra och det kanske är bäst så? Jag ska påbörja något nytt snart också. Det kanske blir bra? Jag vet inte, men jag hoppas. Om det är så bra som jag önskar att det kommer vara, så är det en bit på vägen till att bli något bättre. Fast, egentligen så bryr jag mig inte. Jag vet ju att jag ändå kommer lyckas sabba det som kan bli bra, för det är så jag brukar göra. Fan vilken vinnare jag är. Jag borde få ett pris. Det är synd att jag gör som jag gör. Jag är nog en riktigt kass människa ändå. Jag borde vara ett djur. En hjort kanske? Eller en fågel. Jag gillar vingar.

We could be heroes!

Tänk om alla kunde låta bli att bara tänka på sig själva för en gångs skull. Sluta upp med de egoistiska tänkandet och hjälpa till. Visa omtanke och kärlek. Så att allt blir sådär fint och trevligt och speciellt. Fast. Nej. Det funkar inte så. Istället så tänker vi bara på oss själva för det är lättast så. Vi tror att vi tänker på andra, men nej. Nej nej nej! Påhitt. Jag är självisk, det kan jag medge och erkänna fullt ut. Jag bryr mig inte om jag sårar vissa människor. Egentligen så gör jag det, jag bara låtsas vara tuff minsann! I alla fall. Jag vet och ser alla fel jag gör. Jag analyserar. Jag trivs bättre med att prata om mig själv än att lyssna på andra. Nu säger jag inte att jag inte lyssnar på andra, men jag blir lätt uttråkad. Om det nu inte är något som är riktigt kul. Men samtidigt så trivs jag också bättre med att lyssna på andra. Jag slipper ju fokusera på mitt eget. Och det är bra. Det är jävligt bra! Jag är ju väldigt trött på meningslösa samtal måste erkänna. Såna där samtal där man bara säger saker för att säga något. Men ikväll har jag haft ett samtal som ändå har varit givande. Det gjorde mig glad samtidigt som jag blev utmattad. Men det är ju ändå okej. Jag skyller även på att jag är sjuk. Nu ska jag titta på någon dokumentär som handlar om Tjernobyl. Jag tror att det är en dokumentär i alla fall. Sånt är intressant. Precis som att jag tyckte att ett program igår om Methamfetamin var väldigt intressant och givande igår. Jag borde börja sälja Meth. Man tjänar ju cash alltså, och cash is king! En dag ska jag bli rik, väldigt rik. Då ska jag köpa mig hela världen och lite till. Jag ska ta hand om de fattiga, göra dem till mitt folk. Mina vänner. Men de ska inte veta att jag är så rik som jag kommer vara. De ska bara veta att de är någon de också. Precis som jag vill veta att jag är någon.

Taking care of business? (- Nej.)

Jag vet inte. Men jag trodde. Och ibland tror jag tydligen för mycket. Grisigt gjort är det i alla fall. Om man bryr sig om någon så kan man väl det kosta lite? Eller ska jag verkligen betala för att få några samtal? Nej, det tycker jag inte. Men det är väl lika bra att jag håller käft och tar emot skiten. För det är ju så kvinnor ska hållas: Tysta och glada. Jag borde säga ifrån. Jag brukar kunna göra det, men inte den här gången. Jag är rädd för att konfrontera. Rädd för att förlora. Jag vill inte förlora. Jag hatar att förlora. Jag hatar att visa mig svag. Och i det här fallet så blir jag svag om jag säger till och ifrån. Så jag låter det vara. Som så mycket annat jag låter vara. Men någon dag, någon dag så ska jag väl visa vad jag tycker och tänker. Jag måste bara bli redo först. Redo för allt och lite till. Redo för att även göra skillnad. Fast jag gör redan lite skillnad. I smyg. Så att ingen jag känner märker av det. Börjar så och ser hur det känns.

You ain't seen nothing yet.

Caipirinha med döden blev jag minsann sugen på att läsa igen. Det var en bok alldeles i min smak. Sådär lagom men ändå fruktansvärt perfekt. Sugas in i världen av fantasi och författarskap. Snart kommer den som film också. Jag borde också få en film. I och för sig så skulle väl filmen inte vara så jävla intressant egentligen. Tror att mina drömmar skulle konstruera en mer intressant film än vad mitt liv skulle göra. För vem orkar väl egentligen se en självbiografi i två timmar? Dessutom skulle inte två timmar räcka. Filmen skulle behöva bli en trilogi, om inte mer, där varje film var minst tre och en halv timme. Inte särskilt kul någonstans. Samma saker skulle ju ändå bara hända. Ungefär som trilogin om den där jävla ringen. Jag hatar (egentligen så hatar jag inte, jag bara ogillar) Sagan om ringen - filmerna. De är rätt värdelösa och händelselösa. Egentligen så är de ju inte det. Kanske bara är jag som är bitter? Ja, jag tror det. Ni ser? Göra en film utav det.. Funkar inte. Ni blir ju redan uttråkade. Dåligt! Eller blir ni? Vet ni? Jag bryr mig inte. Ibland så bara verkar det som att jag gör det. En dag ska så ska jag minsann få min film! Den kanske inte innehåller hela mitt liv. Den kanske inte ens handlar om mig. Men den ska fan vara tillägnad mig. Jag ska allt visa er! Jäveljävlar. Usch, smaken utav bittert föll på min tunga. Spred sig som pesten spred sig under 1700-talet. Inte vackert. Bitterhet måste ju nästan vara en sjukdom. I annat fall så blev det en sjukdom nu. Precis som min påhittade cancer som inte är så påhittad ändå. Den finns. Den syns bara inte. Och ibland är den mindre än större. Men just nu. Just nu så är jag bara bitter.

Lila är en färg som jag har fått för mig smakar viol. Tänk er violkatter. Precis så smakar färgen lila. 

Här har vi allt som du behöver så det räcker och blir över, kom nu hem.

När verkligheten springer ikapp en och man hinner tänka för mycket så slutar det aldrig bra har jag märkt. Kom fram till ännu en gång att tjocka brudar är ju bara till för att knullas. Det är inte mer än så. Nej jag vet inte. Man kanske borde ta tag i sitt jävla liv och bara strunta i allt som har med allt att göra? Bara låta allt annat än det viktiga passera. Men kommer jag kunna avgöra vad som är viktigt och inte? Det är en bra fråga som vi (jag och mitt allterego) kan ställa oss en annan dag. En dag så jag inte tänker och analyserar sönder allt lika mycket. Så nu avslutar vi för ikväll. Låt oss mysa med Kung Fu Panda 2 och en sömntablett. Lite vatten också. Fick nyss in en fluga på rummet också. Kuljul. Jag får väl mysa med den inatt. Kan bli kul. Surrburr.. Inte okej. Borde döda den innan jag försöker somna. Men flugor är ju också individer! Nej. Flugor är äckliga och äter bajs. Och irriterar. Precis som jag. Jag irriterar. Fast inte mer ikväll. Stänger ner mitt liv för natten nu. Horse läjtör.

The silence that followed didn't do us any good.

Känner mig tung i huvudet, ungefär som om hela skallen var fylld utav tjära. Inte ett dugg mysigt. Jag trodde jag var på topp när jag vaknade i morse, sen gick allt bara utför. Men så kan du ju inte säga? Det återstår ju mycket utav dagen! Jamen det känns ju så, än så länge. Dagen kanske blir bättre sen. Jag vet inte. Jag låg och tänkte igår på en hel del saker, men jag kom absolut inte fram till något bra. Sen när jag vaknade i morse så var alla tankar borta. Jag var dessutom jävligt groggy och det var efter det som hela dagen blev förstörd. Mitt humör känns ändå att vara på topp. Jag behöver mitt Orakel, men inte så mycket att det gör ont. Och tur är väl ändå det eftersom att han är borta idag? TVÅ VECKOR ÄR INTE OKEJ. Tydligen så fick det lov att vara okej den här gången. Ibland önskar jag att jag var som en liten fågel. Att jag kunde ta mig bort från allt när jag verkligen och inte verkligen behövde det. Fast om jag känner att jag behöver komma bort så måste jag ju behöva det? Ja, det tror jag minsann. Usch, det blir ju inget vettigt skrivet alls. Kanske blir så när hjärnan känns tung som bly och ögongen går i kors. Känner mig ful också. Hatar att vara ful. Jag vill vara vacker. Förtjusande. Det är ett fint ord. Jävligt fint! Men nu så är jag ju inte det. Jag är bara ful och fet. FETTOJÄVEL. Tur att det finns bra musik i alla fall. Whitetrashhora. Ja, idag så är det nog så. Så länge jag inte blir en äckel-whitetrashmorsa i framtiden. Det vore jobbigt. Jävligt jobbigt. Åter till Graveyard. Eller kanske lite Hardcore superstar? Jag vet inte. Det märks ju om en stund.

Pöbelei & Poesie - Vulgaritet & Poesi.

 Eftersom att det är jag som bestämmer vad som hamnar här så blir det såhär ibland. Jag gillar't. Ni gillar't. Bra! Då har vi rett ut det. Jag får allt göra lite som jag vill! Det här är min sorts poesi. Poesi i form av bilder. Det är fint. Jag vill nästan påstå att jag är ett konstverk. Ibland så i alla fall. 

Säg bara att jag är vacker? 

I've got another confession to make..

Jag tycker det är kul hur mycket hemligheter folk bär runt på. Hur mycket falskhet det finns runt om mig. Visst, jag är inte bättre själv. Jag har också hemligheter, men inte sådana. Fast egentligen så har jag ju det. Jag önskar att jag kunde vara lite bättre än alla andra och berätta exakt allt vad jag känner och tycker och bär på inombords. Mänskligheten är bra ful när man tänker efter. När jag hör allt vad mina vänner berättar så märker jag hur mycket jag saknar den där vänskapen där allt är så okomplicerat. Den där trygga känslan av att veta att personen alltid finns där. Famnen som håller om en när man behöver det. Men allt blir ju i slutändan ändå så jävla  komplicerat och dumt. SÅ JÄVLA DUMT!

All this time I've been afraid, that you would see through me. That beneath the tricks and traits, there would be nothing to love

Jag mår sådär illa att man verkligen vill kräkas. Men jag kan inte kräkas. Jag känner mig smutsig, dålig, dum och bara så jävla patetisk. Det blir inte bättre men ändå så lurar jag mig själv varje gång att "det är ju ändå lite kul". Men fan vad jag bara önskar att jag kunde sluta upp med dumheterna. Börja ta hand om mig själv. Men nejdå. Det funkar inte så i Angie's värld, hon ska ju prompt göra tvärt emot vad som egentligen är bra för henne.
Och om jag bara kunde låta bli att bli lurad varenda jävla gång. Sluta upp med att vara naiv och blåögd. Det är inte sött på något sätt. Jag får väl helt enkelt sluta upp med att vara mig själv och ändra mig efter hur andra vill ha mig. Det blir väl bäst, så för jag är ju helt klart felkonstruerad.
Jag kan ju heller inte nöja mig med vad jag "får". Men ska man verkligen behöva nöja sig? Det är väl då som det kan gå så satans jävla fel? Jag vill tro att det ska vara dunder och brak när det väl händer. Jag vill tro på magi och mirakel. Men varje gång så finns det ju bevis på att det aldrig blir som man själv vill. ALDRIG NÅGONSIN. Det är ju så fantastiskt jävla underbart vad livet kan lura en.
Livet? Det är väl ändå alla jävla människor som gör det. Tidigare idag så hade jag hittat ett litet hopp för mänskligheten, men det sprack. Så jävla hårt sprack det. Jag vet precis varför det sprack och det kan nog ha med att göra att jag verkligen inte orkar med att folk ljuger och sviker. Jag är fullt medveten om att människor fungerar så. Men man måste ju få hoppas lite? Ibland. Helst inte. Det går ju bara åt helvete då.
Det är väl lika bra att bara ta livet av sig egentligen.

I try to laugh about it, cover it all up with lies. I try and laugh about it, hiding the tears in my eyes.

Så gör hon det igen. De där sakerna hon inte borde göra. Men det sker ändå. Varför? För att hon kan. För att hon mår bättre för stunden. Det får henne att glömma. Allt det som för stunden är jobbigt. Hon har slutat med en sak i alla fall. En viktig sak. Vad det är hon har slutat med är hemligt. Inte ens mitt Orakel kommer få veta det. Kanske sen. Om han märker något själv. Jag ska springa iväg nu. Mot nya äventyr. Fast så nya är de inte. Jag är van. Hejsan hoppsan så det kan gå.

There will be days you feel like flying, then there'll be days you feel like crying .

Det går upp och ner, som en jävla karusell. Jag hatar att jag känner. Jag älskar att jag mår. Jag vill inte men samtidigt så vill jag. Allt är så svårt när det kunde vara så lätt. Lätt som en plätt. Plättar är äckliga och små. Jag har myggbett på mina ben. Myggbett i oktober, really? Ja. It sucks. Jag vill gråta, men jag kan inte. Tårkanalerna har torkat igen. Ångesten river som vanligt mig i bröstkorgen. Det som gick så bra gick åt helvete. Känns det som. Det kanske bara är jag som är paranoid, vilket inte är så ovanligt, så varför undra? Jag är kall. Jättekall. Jag behöver närhet och ömhet. Jag behöver någon som orkar ta hand om mig när det behövs. Just nu har jag ingen. Jag vill inte ha någon. Ambivalent? Ja, sånt som händer. Jag blir fan sur. Mitt hjärta slår hårdare än vad det borde göra. Det går alldeles för fort. Det känns som att jag ska svimma när som helst. Jag får resa mig upp försiktigt sen. Annars kanske jag dör. Slår i huvudet i sängkanten. Bryter nacken. Vaknar aldrig igen. Ja, det vore skönt. Eller så kanske jag bara hamnar i koma. Det vore kanske bäst. Har jag tur så vaknar jag väl förr eller senare. Kanske. Jag borde gå och göra té. Mysa i min ensamhet eftersom att jag inte förtjänar att mysa med någon. Jag är alldeles för äcklig för det. Ni borde hata mig. Varför hatar ni inte mig för? Ser ni inte hur illa jag gör er egentligen? Dumma i huvudet är vad ni är. Allihopa. Jag orkar inte. Idag blir det självbestraffning på hög nivå. Måste hata mig själv lite mer eftersom att ni inte kan göra det åt mig. Eller något.

Ooops, I did it again!

Ibland blir det så bara. 

Tell me a joke and make me smile. Play me the part, be the star for a while.

Jag fick min film. Eller en scen i alla fall. Den var inte i gråskala, men gör det absolut inget. Min bussflirt är inte längre en bussflirt. De markanta läpparna är inte längre något jag måste kolla på i smyg. Fast det gör jag ju ändå. Det är lite kul hur en sådan sak kan göra att en värld blir helt upp och ner. Från fel till mer rätt. Jag är fortfarande inte helt okej, men jag är påväg. Framåt. Uppåt. Jag kan trycka undan likgiltiheten när den väl smyger sig på. Jag ser till att göra saker. Men jag känner mig ändå bortglömd. Det är okej. Det kanske är menat att man ibland måste glida isär för att man ska hitta tillbaka. Det är så nytt, men ändå så gammalt. Jag vet också att jag håller mig undan. Men jag gör det för att om jag inte håller mig undan så känner jag mig i vägen. Dessutom så tycker jag ju ändå lite om att vara ensam. Kanske borde börja umgås mer med Fröken Råby. Hon är fin hon. Ja, det blir nog bra. Jag vill tillbaka till min film nu. Kanske borde ligga och fantisera lite om en fortsättning på filmen? En scen räcker ju inte till. Jag tror nu mera på mirakel. Det kan hända. Jag kanske till och med kan bli av med cancern? Det märks ju om inte annat.

Ge mig en pistol så att jag kan rädda hela världen.

Superseriösbildjävelförattiblandblirdetså!

Jag borde lära mig att ta vara på de små stunder som känns otroligt bra. Jag har redan kommit fram till att inget är underbart. Underbart är ett påhittat ord som bara passar in i filmer. (Just därför så önskar jag ibland att mitt liv var en film.) I alla fall så funkar det inte att säga att någon eller att en handling är underbar. Fast nu tänker jag säga emot mig själv - att fånga snöflingor på tungan är underbart. Att se höstens alla färger är underbart. Höstregn är underbart. När det riktigt smäller mot fönsterrutan så att man tror att den ska gå sönder. Förövrigt så är inget underbart. För någon eller något som är underbar(t) innehåller inga själviska handlingar. Inget ge eller ta. Med andra ord så kan ingen människa skapa något som är underbart. För människor handlar endast efter hur de själva vill må. En självisk handling med andra ord. Man ger för att få. I alla fall så ville jag komma fram till att de stunder som är någorlunda bra, som känns bra i magen och får en att skutta till lite av lycka (lycka finns!) borde jag verkligen hålla i. Jag släpper dem för lätt. Jag är rätt bra på att analysera sönder saker. Inte för att jag tycker om det eller vill, utan för att ibland finns det ingen mening med något och då blir det som det blir. Men! Ett stort MEN, så är det inte mitt fel. Ibland, mer sällan än ofta, så det någon annans fel. Jag låter det vara så för den här gången. Nu ska jag göra en kopp té och mysa med Portishead, det kanske kan få mig på bättre tankar. I annat fall kan man i alla fall hoppas på det. 

Though your hands may bleed, and your body may lie broken, every storm must soon give away.

Likgiltigheten är borta. Jag mår igen. Jag trivs när jag mår. Trivs bättre i alla fall. Just nu är jag så sjukt skabbig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Man får tydligen vara skabbig har jag hört. Men hur skabbig på en skala mellan ett och tio får man vara för att det ska vara hundra procent tillåtet att vara just skabbig. Jag tror inte att någon har det rätta svaret på den frågan. Det måste ju ändå vara upp till var och en, men ibland känns det som att det är vad andra tycker som räknas mest. Eller? Jag vet inte. Allt är så fel. Så jävla fel. I mig. Jag känner mig så jävla trasig. När är det min tur att bli hel? När är det min tur att synas på rätt sätt? Tänk om mitt liv kunde vara en halvtaskig Hollywood-rulle. En sån där rulle där allt är i skimrande färger och med ett lyckligt slut. Men den skulle vara filmad i gråskala. Man kunde bara ana hur färgerna var framför linsen. En svartvit film från sextio-talet. Med en snyggt skuren klänning, håret uppsatt fint och läpparna målade röda. Var filmerna svartvita på sextio-talet? Jag vet inte. Jag orkar inte ens bra mig om att kolla upp det. Jag låter det vara, precis som jag låter så mycket annat vara också. Det blir bäst så. Jag tror ändå inte att likgiltigheten är borta helt. Den tränger fram när jag minst anar det. Jag blir så tom, på allt. Luften trängs ut ur mina lungor för att lämna plats åt en ångest. 

Förövrigt så hade jag en helt klart godkänd helg. Mustaschpussar och hångel. En bra bok på ett tåg som tog mig bort och på ett annat tåg som tog mig hem. En annan buss som tog mig bort från verkligheten och in i dimman i tron om att vara trashig är min stil. Jag gillar att sitta i ett rökfyllt rum, med ett ben som blir tatuerat, en öl i ena handen och en cigarette i mungipan.  Jag vaknade upp och kände mig härligt trashig efter en sådan kväll, begav mig vidare till Arboga med två solstrålar.

På tisdag fyller jag på med bläck. Det blir bra.