You watch the sun make another lap, then fall into this gap of nothingness.

Det är just det där med ensamheten som gör att jag faller platt. Jag vet att jag måste komma ut och göra saker. Men ibland så finns det inte tid till det. Ibland finns det inte folk till det heller. Jag vet även att jag är dålig på att höra av mig, men det är för att jag inte vill störa. Jag är nog mest rädd för att bli nekad. Nekad till vad? Sällskap.  Jag vill inte vara i vetenskapen om att jag försökte men inte lyckades. Jag vet att det inte är ett misslyckande att inte hitta sällskap, men för mig blir ensamheten som kommer ett misslyckande. Det är så svårt sånt där, att hitta balansen. Nej. En till kopp kaffe kanske? Ja, det blir bra.

Did you get my last call?

Ge mig ett jävla liv. Nu kom den där känslan av att vara värdelös igen. Har varit manisk i några dagar, varit överallt och ingenstans, varit glad och kanske till och med lycklig. Men BOOM JA JÄVLAR vad det smällde till. Den där ensamheten. Lite ångest också. Behovet utav att göra massa dumma saker. Kanske borde jag rymma? Bort och iväg. Bort från tryggheten. Kanske är just vad jag behöver egentligen. Att få komma bort från allt. Inte bry mig om vad som händer här nere. För jag orkar inte må såhär och kan en resa göra mig glad igen så är jag nöjd. För en stund i alla fall. Äsch. Jag går och rakar av mig håret istället.

This was over before, before it ever began.

Det är lite blandade känslor, det här med att börja må bättre. Jag gillar ju den där lilla känslan av att ha massa energi. Fast samtidigt så försvinner all fokus på det jag borde ha fokus på. Det är ju inte lika spännande. Och hela den är cirkusen med att må bättre är också lite skrämmande på samma gång. Det är dumt att tänka på det nu, men det kan som inte hjälpas. Jag grubblar för mycket, lägger ner för mycket energi på saker som egentligen inte är mer än världsliga saker. Fast välmående är inte en världslig sak Angie! Nej, jag vet ju det egentligen. Men det är inte alltid lätt. Och det är svårt att få fram vad jag egentligen känner då jag känner mig ganska avtrubbad.

This feeling is not sadness, this feeling is not joy.

Känner mig så jävla ful. Äcklig. Vill åka hem och dra täcker över huvudet och aldrig mer komma upp ur sängen. Ligga där tills jag dör. Bli ett med sängen. Helt plötsligt blir jag något varmt och gosigt. Jag vill vara varm och gosig. Inte ful, äcklig, tjock, kall och likgiltig. Jag vill känna något. Även om jag så var en fjäril för en dag. När jag var liten och gick på dagis så gick jag på avdelning Fjärilen. Då var jag en fjäril i hela tre år. Vad jag minns så var jag rätt glad och lycklig då. Fanns  självklart stunder då jag var ledsen, men då var det för andra saker än det som är idag. Och just idag, IDAG, så är jag inte ledsen. Men jag önskar lite grann att jag var det. Hellre det än vad jag är just nu. Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag vill skära upp mina armar, men jag gör inte det för jag vet att det inte blir bättre. Jag vill hitta något hårt och slå mig själv över låren, skapa stora blåmärken. Jag vill dricka vin tills jag spyr. Spy ut allt det otäcka, ångesten och likgiltigheten. Jag vill inte vara kvar. Jag vill stanna. Jag vill synas. Jag vill bli bortglömd. Allting snurrar runt. Idag är lite jobbigare än alla andra dagar. Idag är en sån där dag då jag egentligen bara vill vara död. Så nu dör jag. Hejdå.

She said "Somedays I feel like shit, somedays I wanna quit and just be normal for a bit".

Det perfekta botemedlet mot allt är film. När ångesten slår till så är det perfekt att dra sig undan, in i fantasiernas värld. Där slipper jag vara mig själv och tänka på något. Just nu är det väldigt jobbigt med allt. Trodde inte att det skulle bli såhär jobbigt. Vill inte veta hur allt blir när dosen ska höjas om någon vecka. Jag har inga planer på att what so ever att sluta. Men jag vill väldigt mycket att det ska bli som vanligt igen eller att jag ska må bra på NU. Jag vill vara glada Angelica som jag vet finns där bakom den här grå klumpen som vandrar omkring just nu. Det värsta är att jag känner nästan inget alls förutom när just ångesten slår till. Jag känner mig avtrubbad från verkligheten. Jag glömmer bort saker hela tiden också. Tappar bort ord, meningar och ja.. det mesta. Är som väldigt disträ. Borttappad totalt. Illamåendet börjar avta, och det är ju bra i och för sig. Men istället så tillkommer det andra saker som jag till exempel beskrev nyss, minnesförlust.

Obviously something's gotta be done, or else I'll end up.

Dödsångesten slog till. Behovet utav att åter igen göra illa mig själv kom som en skott rakt genom bröstet. Jag vet att det bara är en biverkning, men det är tungt. Det kommer gå över och jag har lovat mig själv och andra att inte ge upp. Det har ju ändå bara gått en vecka, i morgon. Jag ska till mitt Orakel idag och jag hoppas att han blir stolt. Skulle behövas något sånt just nu för att jag ska orka lite till. Känna att jag klarar det här. Jag är inte ensam, det vet jag, men det skulle vara skönt med lite bekräftelse på att jag fixar det också. Jag känner mig lite som en ensam guldfisk. Jag simmar omkring i min skål. Runt och runt. Blir matad två gånger om dagen. Kämpar för att inte bli uppäten av katten. Har ärr efter att katten har lyckats fånga mig och lekt med mig på golvet. Helt plötsligt är jag inte rolig längre. Jag blir nerspolad i toaletten. Vad kommer hända nu? Jag har hela tiden levt någorlunda tryggt i min runda skål. Det blir ett äventyr.

Och vi lekte tafatt mellan träden i skogen.

I morgon går jag in på dag fyra. Det jag känt än så länge är mest illamående. Självklart förstår jag att de inte börjar verka på gång - jag är inte dum! Däremot så tror jag att jag känner efter för mycket. Mest i rädsla till vad som kanske kan komma. Biverkningarna är jag livrädd för. Vad händer om allt blir tusen gånger värre? Kommer jag orka ringa läkaren? Kommer jag orka gå till skolan? Kommer jag ens orka med något när känslorna tar övertaget? Jag är även rädd för att allt kommer gå bra och att jag kommer börja må bra. Min syn på mig själv blir på något sätt rubbad. Jag säger ju att jag vill må bra, att jag vet att jag har så mycket mer att ge. Frågan är om jag verkligen har så mycket mer att ge när jag börjar må bättre. Jag är livrädd för att inte räcka till. Jag är även livrädd för att bli van vid att må bra, och sedan kanske hoppa av karusellen och börja må sämre igen. Jag vet att det är dumt att fundera på allt sånt där nu eftersom att det är långt kvar dit. I alla fall ett halvår. Jag får vänta och se. Jag ger inte upp än i alla fall, för jag har precis börjat och bara det är ett steg till att orka med mer. Men det känns ändå tungt att veta att framtiden inte är särskilt långt bort.

Det var då jag förstod, att jag knappast kan låtsas.

Karusellen sätter igång redan idag. Är jag verkligen redo? Jag hoppas det i alla fall. Jag vill vara redo. Vi får se om jag får någon hjälp eller om jag lämnas kvar ensam till ödet. Hjälpen låter mer lockande. Det är min tur nu att få vara med i leken. Jag har hållit mig utanför så länge nu, lekt med döden. Han var ingen rolig lekkamrat så jag säger upp vänskapen nu. På ett tag i alla fall. Han kan få komma sen. När jag blivit gammal och har både barnbarn och barnbarnsbarn. Så många att jag blandar ihop namnen på dem. Det är blir en åktur som jag sent skall komma att glömma. Det blir åkturen som är specialdesignad åt mig. Angie's Åktur! 

Dörren är där!

Det började i december igen, det som absolut inte fick börja igen. Jag vet att det var dumt men jag kunde inte kontrollera det. Jag fick inte stopp på mig själv. Så är det varje gång. Jag trodde att jag hade lyckats få kontroll på det för jag hade ju ett uppehåll på nästan en månad. Det "gamla" hade precis läkt och det var då det slog till igen. det fläktes upp. En sorts mani slog till och jag kunde inte sluta. Men jag ska bli bättre nu. Jag ska söka hjälp på riktigt, för jag vill må bra. Jag SKA göra det JAG KAN för att få ett slut på det som måste få ett slut. Jag kan inte fortsätta såhär om jag någonsin vill kunna ha ett normalt liv. För jag skäms ju som nuläget är. Jag skäms något fruktansvärt. Och jag får dåligt samvete. Det är dags. Jag ska för en gångs skull ta klivet som jag som många gånger förr sagt att jag ska ta. Jag ser dörren, och jag närmar mig den. Dörren mot det som ska göra allt bra. Jag springer för att nå den. Snart är jag i mållinjen och jag vinner. Hamnar högst upp på pallen. Jag ger fingret till att Doubters. Det är NI som suger.

"Well it's been a long time, long time now, since I've seen you smile"

Inombords så river jag sönder mig själv. Är nära på att bryta ihop. Alla ord och tankar som snurrar runt i huvudet. Posör. Fet. Ful. Ovärd. Äcklig. Idiot. Mindre värd än en påse hundskit helt enkelt. Inte ens kan jag ta hand om mig själv. Det är inte lönt längre då det knappt finns något att ta hand om. Det enda som jag verkligen känner rent känslomässigt är vrede och sorg, om vartannat. Glädjen försvann för längesen. Lusten och orken till att göra något tynade bort precis som en isbit gör under rinnande vatten. Den lilla livsgnutta jag hade dog. Om min själ var en fågel så har den nu lämnat Sverige och rest till en varmare kontinent. Lämnade mig kvar här för att ruttna. Förmultna. Känner inte längre pirret i kroppen. Förut satt det i alla fall kvar lite pirr i fingertopparna. Jag mår så illa. Vill kräkas upp allt. Det gungar nu. Hela havet stormar. Men jag är inte på båten. Jag ligger på botten av det mörka och kalla vattnet.

Death is a charade.

Tårarna rinner ner för kinderna. Ur munnen kommer det en sur och frätande stank. Ångesten kryper sig fram under skinnet och vill upp till ytan. Känslan skulle kunna jämföras med att det är små äckliga jävla spindlar som krälar där under. Rysningar genom hela kroppen går. Illamåendet växer sig starkare men det går inte att få ut mer. Döden står runt hörnet och lurar. Han vet att det inte riktigt är dags än. Tankar flyger omkring i huvudet som ett hus i en tornado. De försöker att inte tänka på alla spindlar under huden. Försvinn! Försöker att inte tänka för mycket alls. Försöker försvinna, bort från verkligheten. Till en plats där det bara finns fina saker. Tar en paus från livet.