Jag brukar leka med en tanke, "vad skulle hända om jag dog?".

En tår som faller ner i en redan väldigt stor och salt pöl, lite halvgrå efter färgen av mascaran som en gång suttit snyggt målad på ögonfransarna. Resten av sminket är även det utsmetat. Läpparna är inte längre snyggt röda och rougen har ränder i sig. På armarna ser man skärsår, både nya och gamla, blandat med utbuktade, rosa ärr. I ansiktet så sitter det smycken, allt för att dölja vad som egentligen finns där. Ett relativt vackert, men runt ansikte, med en näsa som egentligen inte är något att klaga på, läppar som är fylliga och bra på att kyssas och ögon som sitter lagomt långtifrån varandra. På vissa ställen av kroppen är fyllt med färg, för att bekräfta en personlighet, för att visa för sig själv och andra, vilken grupp i samhället hon tillhör. Men vart är det hon egentligen tillhör? Kan man säga det bara genom att titta på hur hon ser ut? Och, vart vill hon egentligen tillhöra?

You’re not quite dead, no not quite yet.

Det är lättare än vad man tror, det där med att falla tillbaka menar jag. Den här gången vet jag exakt varför, och jag kan inte hjälpa att inte tänka på det. Att slå bort tankarna på vad som sades igår är svårt. Det sitter där. Som ett litet irriterande bi, så surrar det runt, i mitt huvud. Säger åt mig vad jag får göra numera och inte göra. Vad jag får äta. Vad jag får dricka. Jag vill slå bort tankarna. Jag försöker att göra lite som jag vill. Men då kommer ångesten. Som ett slag över Solarplexus. Det gör ont och jag får svårt att andas. Därför, medvetet, så försöker jag att inte göra allt det där som jag borde och vill. Jag håller mig ifrån ångestens grepp. Är det såhär det är menat att jag ska leva resten av mitt liv? Är det menat att jag hela tiden måste ha koll på minsta lilla sak jag gör? Då kommer det bli ett förbaskat långt och tråkigt liv. Eller så kanske det blir jättespännande att kämpa. Vem försöker jag lura? Jag vet att det kommer gå åt helvete med alltihop. Jag vet att jag inte kommer orka ta kampen. Jag kommer lura mig själv och andra. Säga att jag tagit kampen. Men egentligen så kommer jag tyna bort. Försvinna.

Som ett tomtebloss, lättantändlig.

Så arg. Så fruktansvärt arg. Det värsta är att jag vet inte vart ilskan kommer ifrån. Den som bara small till. Kan ha varit för att den tjocka pojken som bad om en cigarette ljög för mig om sin ålder. Kan ha varit för att bruden i någon klass i den här jävla skolan har på sig pyjamasbyxor andra dagen i rad. Kan ha varit för att alla runt om mig är så enerverande. Kan vara för att jag helt enkelt någonstans inom mig känner för att vara arg. Svenskan går inte heller bra. Kan vara för att mina fingrar är iskalla och påminner om isklumpar. Kan vara för att jag är arg. Kanske både och? Antar att det har med båda att göra. Är väldigt lättantändlig idag. Lättantändlig som ett tomtebloss. Som ett tomtebloss lättantändligt.

So they say, how are things today. Hold on, wait up!

Råkade bli en sidecut natten till igår. Impulsen vs Angie 1-0. Vann dock mot impulsen igårkväll. Vad för impuls? Jo, att raka av allt hår. Impulsen vs Angie 1-1. Tur att det bara är hår i alla fall. Är dock ändå lite halvsugen på att raka av allt. Skulle kunna vara skönt. Dessutom skulle jag finna det väldigt roligt att chocka alla runt omkring mig. "VEM ÄR DET DÄR?! OH MY GOD! IT'S ANGIE!!!!!" Ja, den dagen.. Lär ju komma förr eller senare. Kanske väldigt mycket senare, men ändå. Senare är bättre än aldrig. Precis som med allt annat. Senare. Måste bli mer ändringar i livet nu också. Det räcker som inte med att bara ändra det yttre. Men det är ju så svårt, varför kan jag inte bara ändra de saker som syns? För att det räcker inte för omgivningen. 

Smiles and her laughter, it's the only thing that I've been waiting for, a time.

Visst är det lätt? Allt är så fruktansvärt lätt, om man inte har HIV. Haft nostalgikväll minsann. För mig själv och min bakfylla. Det har varit helt okej. Har trivts rätt bra i min ensamhet. Inte haft några krav på mig själv att jag hela tiden behöver sitta och le och låtsas som om allt vore bra. För det är inte bra och det vet både ni och jag. Men jag har också lovat att inte grubbla för mycket. Jag vet att jag tjatar om det, okej? Jag vet också att det är något jag inte kommer kunna hålla. 

Hon är bättre än mig - det heter faktiskt bättre än jag.

Det har hänt igen, det där som jag hatar. Och det träffar ju alltid så jävla rätt. När man haft en bra dag, hela dagen. Vaknat upp och tänkt; Idag, idag jävlar ska jag anstränga mig för att bara bra saker ska hända!. Så händer något, som förstör allt. Som verkligen kan döda något. Ikväll var det ett sms. Ett fjuttigt jävla sms. Så jag känner mig sådär jävla utnyttjad igen. Om man vill något, kan man inte bara skriva det på en gång då?! Bara fråga rakt ut. Och en fråga jag ställer mig själv varje gång; vafan bryr jag mig för? Jag borde ju ha lärt mig?! Men nej, jag lär mig aldrig. På något sätt har jag ju också satt mig i situationen själv. För inuti mig så känner jag starkt att det är så jag ska behandlas för det är alltid så jag blivit behandlad. Jag säger aldrig ifrån. Jävligt dumt. Men jag borde veta bättre. Jag vet bättre men gör inget åt det. Jag vet ju hur människor fungerar, så det är ingen nyhet. Ingen tänker någonsin på någon annan i endast gott syfte. Ingen släpper någonsin sin egoistiska sida, även om den är undermedveten, inte ens jag. Samtidigt så gnäller jag på att folk aldrig bryr sig. Det känns ju inte genuint. Måste allt kännas genuint då? Ja, det tycker jag. Genuint är fint. Känslan av att vara olycklig påminner sig igen. Känslan av att inte vara behövd på riktigt. Känslan av att vara värdelös.

Oh, I'm ready for it, come on bring it!

Har upptäckt hur mycket jag egentligen gillar att läsa på om saker. Som exempel när en vän sa att man blir tjock av kaffe. Höll på att dö först, men kom sedan på att "nej, inte kan man bli tjock av kaffe?" Googlade på det, och läste klart och tydligt att "nej, man blir inte tjock av kaffe, snarare tvärt om då kaffe förbränner och innehållet i princip inget fett. Däremot om man har mjölk eller socker i kaffet, så kan det bli en kaloribomb". No more milk in my coffee! Jag hade ju som redan på känn, att man absolut inte kan bli tjock av kaffe, men jag hade faktiskt ingen aning att lite mjölk kunde göra det till en kaloribomb. Men det är väl fint att vara tjock? För att vara ärlig, jag bryr mig inte om andra är tjocka. Men jag själv vill inte vara tjock. Tjockare.. Och kom nu inte och säg att jag har bara fina kurvor, ni har inte sett mig naken, och tur är väl det. Sanningen är inte alltid rolig, och den här sanningen är allt annat är underhållande. För vissa kan jag förstå att det är jättekul. Tjocka människor är kul, right? Precis som downisar. Jag vet att det inte är PK att skriva så, men jag bryr mig inte för att vara ärlig.  Jag är trött på att man aldrig får säga vad man tänker och tycker längre. Jag är trött på att människor måste smussla med allt. Tycker ni att jag är fet, säg det då? Klart att jag kommer ta åt mig, sanningen kan såra, men det är samtidigt bättre än att säga att något annat. Men, jag tänker heller inte vara den som klagar på att jag är tjock, för så tjock är jag inte. Jag är mest lönnfet, och jag jobbar på det. Lite grann i alla fall. Dessutom så läste jag även på om melankoli igår som ni säkert sett. Freud's teori finner jag väldigt intressant, och jag upptäckte dessutom att mycket stämde in på mig även om jag inte "har alla symptom", men några finns det ju. Jag säger inte att jag är stereotyp-melankolikern, men något melankolisk är jag allt. Haha, älskar att diagnosera mig själv! Vet att det kanske inte alltid märks, men bara för att det inte syns, så betyder det inte att det inte finns. Men det måste finnas tecken på det! Precis som det måste finnas tecken på precis allt annat. Då och då i alla fall! 

Jag var kär i idén.

Jag känner mig så jävla dålig. Har missat två skoldagar. TVÅ. Har sovit. Alldeles för mycket och jag tror att jag vet varför. Det jag trodde var en spiral som gick uppåt, var egentligen bara ett mellanting där jag hamnade för några sekunder. Ett ställe där jag trodde att jag kunde vara glad, så jag låtsades vara det också. Egentligen är jag kvar i en typ av melankoli. Inget spelar egentligen någon roll. Jag får bara ångest över att jag låtsas att allt spelar roll. Att jag ljuger för både mig själv och andra. Det är inte bra. Jag tror att jag vill att det ska vara bra. Men det är en bit till att ens vilja på riktigt.

"Melankolikerns ego absorberas på liknande sätt och hon stänger ute omvärlden precis som den sörjande. Skillnaden är att melankolikern inte upplevt en egentlig förlust, men på något sätt blivit kränkt och besviken, och sörjandet därför inte vänder sig mot ett faktiskt objekt. Melankolikern skiljer sig också åt från den sörjande genom att nedvärdera sitt ego till någonting värdelöst som inte är till någon nytta och borde bestraffas. Egenbilden av moralisk underlägsenhet resulterar i sömnlöshet och matvägran och – vad som är psykologiskt förvånande – en saknad av överlevnadsinstinkt vilket annars är en gemensam strävan för allt levande. Oavsett om melankolikern varit högpresterande, socialt aktiv och ansvarsfull eller inte bidragit till samhället på något sätt kommer de uttala sig lika nedsättande om sitt ego när melankoli utvecklats."


Ibland ska man inte läsa på om grejer märker jag. Man gör sig sjukare än vad man kanske egentligen är. Men vissa saker, stämmer ju in så bra. Alldeles för bra. Men på något magiskt sätt så känns det ändå helt okej. Kan vara bra att kunna identifiera sig med något då och då. Ofta. Men inte allt för ofta. Ibland. 

Punkdrömmar och rödvin och svarta jeans.

Jag vill iväg. Bort från allt. Bort från mig själv. Jag vill överallt. Börja i Köpenhamn, vidare till Berlin och sen se vart vägarna tar mig. Kanske en liten vända i Red Light District bara för att jag kan. Jag vill dricka rödvin från en balkong i Paris. Jag vill snorta kokain på en skitig offentlig toalett inne på något café. Jag vill ha offentligt sex med en spännande och fin man. Jag vill.. jag vill så mycket. Mest vill jag åka uppåt i landet. Mysa med en fin man. Jag vill fortsätta vara glad. Fortsätta må bättre. Jag jobbar på det, varje dag. Men jag vet också hur lätt det är att falla tillbaka. Ibland kan det räcka med att gå till mitt Orakel. Ibland kan det räcka med att sova ensam. Ibland kan det komma när jag är bland folk. De där små panikångest-attackerna. Eller bara ångest. Jag försöker att inte tänka på det. Jag lovar! Men ibland är det fruktansvärt svårt. Ungefär lika svårt som att gå rakt och tala utan att slöddra när man är onykter, eller klättra i träd. Men just nu så klättrar jag inte i något träd, jag försöker inte tala utan att slöddra och jag behöver inte försöka gå rakt, för det gör jag redan. Just nu så är det okej. Kanske till och med lite bra.

Ja, jag vet, det låter som en klyscha.

Ibland önskar jag att jag inte var så feg. Att jag gjorde allt jag någonsin tänkt på att göra. De bra sakerna då vill säga. Jag önskar att jag var mer ärlig. Att jag sa exakt allt vad jag tyckte. Jag önskar att jag kunde förändra världen. Göra skillnad. Jag är fullt medveten om att jag inte kan förändra världen, själv, men jag kan bidra. Jag kan visa att jag försöker. Jag kan göra skillnad, även om den är liten. Bara ett leende kan räcka, eller ett enkelt "Hej!". Jag kan börja berätta för mina vänner oftare hur mycket jag uppskattar dem. Att jag älskar dem. Dock så vet jag att det aldrig kommer ske. Inte på det sättet som det borde ske på. Jag har svårt för att visa vissa känslor i närheten utav folk. Kärlekskänslor.  Jag vill gömma mig när sådana jobbiga situationer uppstår. Vill sjunka ner genom jorden. Men egentligen vill jag bara kunna visa vad jag tycker. Säga alla de ord som rymmer i mig. De fina orden. Men ut kommer ingenting. En förvirring inom mig uppstår. Tankar som flyger omkring som pappersflygplan i vinden. Eller heliumballonger. Därför skriver jag det nu, (Varning för årets första och enda klyscha!!!!!!!) och menar det lite extra; Jag har så fina vänner, och jag älskar er. Jag skulle inte fungera utan er. Samtidigt fungerar jag inte mer er. Ni gör min vardag lite vackrare och lite enklare. Oftast. Glöm aldrig att ni gjort skillnad för mig.

Man måste ju börja nånstans och jag börjar här. Allting har sin tid. Nu ska jag mysa till Lejonkungen med nariga händer, en snuvig näsa, snus och en kopp té.

Allting kommer bli bra tillslut, du ska se att allting ordnar sig. - Eller?!

Ibland så tror man att allt känns så bra. Man lurar sig själv att man lever i en slags lyckobubbla.En bubbla man tror ska hålla vad som än försöker spräcka den. Men den är ju uppenbarligen väldigt lätt att ta hål på. Kvar blir något genomskinligt och kletigt. Ett genomskinligt skal. En trasig bubbla. Jag tänker för mycket. Det är det som är felet. Grubblar. Jag hade lovat mitt Orakel att inte grubbla mer, eller att försöka att inte grubbla. Jag har lovat så många så många saker. Jag lovar att ta tag i mitt jävla liv. Jag lovar att jag ska göra det här och det där. Men om jag inte orkar då? Om jag verkligen känner att "nej, jag orkar verkligen inte nu!" Det är så mycket jag inte orkar just för att jag lägger ner tid och energi på att tänka negativt och just grubbla istället. Jag vet att det är dumt, till och med rent utsagt idiotiskt. Men så är det ju också lite så jag jobbar på den här firman. Jag trodde att det skulle vara lättare att sätta ord på allt som jag kände att jag behövde sätta ord på. Men för tillfället så går det inte. Mina känslor och tankar är i ett enda virrvarr. Ur funktion! Sådär trasig som en offentlig toalett kan vara när man redan stoppat i en femkrona.

I don’t mean to close the door, but for the record my heart is sore.

Ibland så händer så fruktansvärt oväntade saker. Saker som man kanske inte alls borde reflektera över. Det är bara dumt! Eller? Men i det här fallet så tänker jag inte reflektera över det. En liten pil av lycka. En liten droppe av hopp. Jag tänker inte säga för mycket, det är alldeles för tidigt. Men jag känner ändå att det är bra. Det kan leda mig i rätt riktning. Kanske.

Prinsessan
Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.
Men den som smeker stillar blott sin egen
                                             hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en 
                   storögd saga inför verkligheten. 
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med 
                                               bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes
                hjärta ville ännu mer. 
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte 
                                               hjärtan; 
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt
                                              eget. 
                                                                                                  - Edith Södergran


Ibland kan allt bli så rätt. Verkligen så fruktansvärt rätt. Tror jag. 


Fuck off, and off she fucked.
Mr.Brightside

And if you wanna find hell with me, I can show you what it's like.

Det är ett nytt år med nya möjligheter. Kommer jag ta chansen att se alla möjligheter framför mig? Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar inleda ett nytt år överhuvudtaget. Är det fel att låtsas att det fortfarande är 2011? En stund till? Tills att jag vänjer mig vid att det numera ska skrivas 2012. Tills jag orkar tänka på om jag måste börja köpa vuxenbiljett på bussen eller om jag fortfarande kan åka på ungdom. Tills att jag orkar komma ihåg och tänka på att; "Nu är det fan dags att skaffa jobb Angie!" Jag slutar skolan om ett halvår.. Jag.. ångest. Jag vill inte sluta skolan. Jag vill gå kvar. Jag har inte tid att bli såpass vuxen än att jag måste slitas ifrån ett av de tryggaste ställena i mitt liv. Jag har inte tid att tänka alls. Jag vill bara lägga mig ner, sova. Jättelänge. Får jag sova en stund till? Nej. Jag vet inte hur jag ska hantera allt nu, men jag vet, om jag bara tänker efter, att det löser sig. Kan jag inte lösa det själv, så har jag ändå en hel del fina vänner som kommer finnas där och peppa mig. Det vet jag. Tror jag. Klockan tickar, och snart ska jag vara nere på stan för att träffa mitt Orakel. Klockan tickar, det är snart imorgon. Klockan tickar och snart har en månad gått och vi är inne i februari. Klockan tickar, snart är det midsommar - halloween - julafton. Klockan tickar och snart är det 2013. Det går för fort, alldeles för fort. Helst vill jag ställa mig utanför och titta på. Inte vara med i det tickande systemet. Det gör mig kräkfärdig. Riktigt förbannat jävla kräkfärdig. Det är som en enda stor karusell.. Det går runt och runt. Vilket i och för sig inte är något nytt. Men, ändå. När är det min tur att kliva av karusellen? Jag vet att det inte är meningen att kliva av karusellen, för kliver jag av, så är allt slut. Och jag vill inte att allt ska ta slut. Jag vill bara åka i ett lugnare tempo. I mitt egna tempo. När ska det vara tillåtet? När det finns tid och pengar. Då Angelica, då får du ta allt i ditt egna tempo. Jag får väl nöja mig med att helt enkelt låtsas. För ibland kan jag faktiskt fortfarande drömma mig iväg. Jag är inte nere på botten. Jag har det mesta jag egentligen behöver. Det är jag fullt medveten om.

* Självrespekt
* -12,5 ~
* Sluten avdelning?
* Ärligare