torsdag 29 december 2011

Sometimes I hate, the life I made. Everything is wrong every time.

Det snurrar i huvudet. I magen är det en knut som inte vill knytas upp. Jag känner mig äcklig, fruktansvärt äcklig. Jag gör saker som jag vet att jag inte ska göra. Jag mår extra dåligt just nu. Jag får ingen uppmärksamhet från dem jag behöver det mest, så jag söker den på annat håll. Vill ja ha den från annat håll? Nej. Verkligen inte. Men vadfan ska jag göra då? De som stod mig närmast har verkligen övergett mig. Jag kan inte prata med er längre. Jag känner inte er. Ni står så långt bort nu. Vad som en gång var 1 meter är nu 100 mil. Så den här gången vet jag exakt varför jag mår dåligt och varför jag gör som jag gör. Jag är ensam. Så fruktansvärt jävla ensam och jag känner mig så jävla sviken och bortglömd. Ni vet exakt vilka ni är så jag behöver inte säga något. För säger jag något så kommer jag få dåligt samvete. Jag har redan dåligt samvete över hur jag behandlar mig själv så jag tror att jag klarar mig rätt bra utan mer dåligt samvete. Jag vet att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag vet att jag inte jobbar på den. Jag vet att jag ljuger när jag säger att jag själv är bra. Jag vet att jag beter mig som ett svin mot de som bryr sig. Jag vet att jag är dum som gör alla såna saker mot mig själv som jag lyckats hålla borta i flera år. Tänk om jag bara hade någon som verkligen kunde hålla koll på mig. Som kunde säga åt mig varje gång att "Nej Angelica, det är inte okej!". Jag behöver min pusselbit i form av vem som helst. Jag vet också att jag har sumpat mina pusselbitar så många gånger. Om jag ens har haft någon pusselbit. Jag är kanske en ensam pusselbit som blev fel vid tillverkning och därför passar jag inte ihop med någon annan. Jag behöver någon annan än mina Orakel. Jag behöver massor. Som jag inte ens kan sätta ord på. Den 2a januari så träffar jag mitt ena Orakel igen. Kommer han orka lyssna? Jag hoppas det.

onsdag 28 december 2011

One of us will die inside these arms.

Julen är över. S-K-Ö-N-T! Det var en bra jul trotts dödsångest när fartyget gungade värre än vad Titanic gjorde när det var påväg att sjunka. Jag nästan såg hur Leonardo DiCaprio kom springandes och ropade efter Kate Winslet. Roooooose! Jag kunde se hur jag själv låg och höll i mig i en planka efter att vår båt hade gått ner mot sin död. Hur jag frös ihjäl, sakta. Ropade efter.. ja någon. HJÄLP! Men jag kom hem säkert. Jag lovar. Men det gungar fortfarande lite när jag lägger mig i sängen och blundar. Och när det gungar blir jag lätt illamående. Sådär så att det nästan kommer upp en liten kräka i munnen. Men bara nästan. Nu ska jag iväg på jakt. Jakt efter lust och ork. Tigerjakt kanske? Fast egentligen så ska jag ju bara lägga mig i sängen och kolla på film/någon serie. 

lördag 24 december 2011

Mother, I made it up from the bruise on the floor of this prison.

Som liten fick jag alltid lära mig att resa mig upp när jag ramlat. Sätta händerna i backen och hjälpa till med all kraft jag hade i min lilla kropp. Jag fick lära mig att cykla, det var minsann inte farligt och när man tog bort stödhjulen så visste man att om man ramlade, så var det bara att resa sig upp igen, ännu en gång. Hela livet handlar om att resa sig upp så fort man faller. Men vad händer om man dimper ner i en grop med ett djup på fem meter? Antagligen, och vad som är rätt uppenbart, så gör du dig fruktansvärt illa. Dessutom så kommer du inte att kunna ta dig upp på egen hand hur mycket du än vill. Om du nu inte skulle vara McGyver. Du sitter alltså fast där nere och det känns hopplöst att ens försöka. Kanske får du panik i omgångar, kanske känner du dig likgiltig till situationen du hamnat i för att du vet att det är lönlöst? Kanske drömmer du dig bort, till en plats där du önskar så innerligt att du skulle befinna dig just nu. Eller så kanske du bara fantiserar om ett sött litet djur, som en koala, eller panda, och låter tiden passera. Förr eller senare så lär någon komma. Förr eller senare så hittar du ett sätt att ta dig ur gropen. Adrenalinet kickar in och du blir starkare och modigare än någonsin. Men innan allt det där kickar in, så känner du dig så otroligt värdelös och simpel. Du är blott en människa. Du kunde ta dig upp när du ramlat med cykeln. Men nu sitter du fem meter ner i marken, i ett hål, som är omöjligt att ta sig ur. Kanske är du på botten av ett hav? Eller bara längst ner, i en spiraltrappa där utkikstornets fönster högst upp med den vackra utsikten, väntar på dig. Jag är inte längst ner. Jag är i mitten någonstans. Men min ork tog slut, så jag stannar upp och vilar här. Låter motorn stå på tomgång. Max en minut! Jag väntar, på mycket, men just nu väntar jag på ork. På att börja lita på folk. På att ännu en gång, sätta händerna i backen och resa mig upp.

fredag 23 december 2011

Who's gonna save the world tonight?

På lördag åker jag. Bort från julen i Sverige. Bort från stök och tråk. Jag åker med en vän och hennes familj. Det  känns bra. Jomen visst fan gör de det! Jag är påväg uppåt igen och det känns bra. Det är fortfarande nära botten, men jag sitter inte längre fast i dyn. Kanske är det min tur att skina nu? I alla fall för en liten stund. Några dagar sådär. Kanske veckor. Eller månader? Det märks och jag hoppas. Såg förövrigt en underbar film för en stund sen; Beastly. Så fruktansvärt vacker. Tänk om verkliga livet också kunde vara så vackert? Så svårt men så lätt. Att alla bara kunde vara så, fina. Jag vet självklart att huvudkaraktären inte är så vacker i början. Men han blir ju det. Han lär sig. Kanske är så att alla måste lära sig på det sättet? Jag försöker, verkligen hela tiden. Vissa stunder så kan jag, andra stunder så måste jag försöka mer, det vet jag. Ser ni hur hårt jag jobbar med det? Jag vet inte, om jag själv knappt kan se det, hur ska ni då kunna göra det? Det blir en ond cirkel. Såna där som jag ofta hamnar i. En dag så ska jag göra något vackert, något genuint vacker pratar jag om då. Jag ska visa att att jag kan. Visa att jag vill. Men inte nu, det tar jag sen. Allting har sin tid. Just nu borde jag egentligen sova. Så jag ska väl ta och göra det. Sen, snart. När? Kanske i morgon.

söndag 18 december 2011

I wanna be the king of spain.

BOOM. Där kom slaget i magen igen. Jag fattar inte. Jag faller tillbaka hela tiden. Jag vet att jag borde skita i det, men det går inte. Jag lyssnar fast jag borde stänga av. Jag gör fel som bryr mig. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är sån. Och varför ska jag ändra på mig? Varför kan inte ni ändra på er? Du borde ändra dig. Förbannade jävla skit. Jag blir så arg. Mest på mig själv också. Alltid på mig själv. Ibland på andra, men fortfarande på mig själv. Jag orkar inte. Jag slutar nu. Säger upp mig själv. Nej, nu ljög jag. Jag tar bara semester. En brutal jävla semester. Det behövs något fruktansvärt. Mer än på länge.

Nu ska jag bajsa. Hörs.

fredag 16 december 2011

I don't want to be that cityboy.

Nu är jag ensam, jätteensam. Inte ett dugg kul. Eller, jag har katten. Men det är också allt. Jag känner mig ensam både på insidan och på utsidan. Det märks nog att jag är rätt ensam. Om man såg mig så skulle det synas lika väl som en hårig vårta på näsan. Arg är jag också. På dumma fyllesamtal. Förnekelser. Usch. Det blir så dumt. Jag hatar dumt. Ikväll blir det inte mycket gjort. Inte mer än att jag strax ska bajsa. Bajsa är skönt.

tisdag 13 december 2011

I want to help a teenager say goodbye, to a boyfriend she never even liked.

Dag 13 av december. 11 dagar kvar till vad alla andra ser fram emot. 1 dag kvar tills jag flyr till en annan ort. Hemlig ort. Egentligen inte så hemlig. Ska mysa med en liten kisse. Gosa ner mig under filtar med massa té och bara vara. Sådär lagom. Lagomt är bra har jag hört. Lagom, precis som lite och mycket. Idag är jag lagom i det mesta. Men mest trött. Det där med sömn var väl inte min grej kanske, ännu mindre det där med tabletter för det. Jag blev lite rädd när jag tänkte på det jag kunde ha gjort med dem, och fortfarande kan göra med dem. Det är lockande, det kan jag lova. Men jag gör det inte. För jag har mer att ge. Mer att visa. Bygga på mig själv. Som om jag skulle lägga ett pussel. Vissa bitar saknas, och kommer aldrig återfås. Andra bitar kan man hitta under mattan där man byggde pusslet sist. Vissa bitar är bara svåra att placera. Men till slut, även om det saknas några bitar, så kan man se vad motivet ska föreställa. Man får ett helhetstryck. Jag är bara inte redo att lägga klart pusslet än. Det saknas så många bitar, jag ser vart jag ska lägga dem, men jag kan inte förmå mig själv att få dem på plats. Det vill sig inte. Det blir kantigt och fult fast man vet att det egentligen passar. Men sån är jag. Kantig och ful och passar riktigt inte in i mallen. Fast så kantig är jag nog ändå inte. Mest blobbig.

fredag 9 december 2011

Underneath my sin there's an ego.

När man känner sig liten och bortglömd, fast man vet att man varken är liten eller helt bortglömd. 


Jag måste ju ha pajat något på vägen, men vad? Jag har inte tagit avstånd, det är ni. Jag förstår, det gör jag. Men det vore trevligt att komma tillbaka dit vi var först. Var jag verkligen bara ett förkläde? Det känns så. Jag behövdes innan, nu behövs jag inte alls längre. Eller? Jo, ibland, men väldigt sällan. Jag känner mig bortglömd. Ge mig en vink om att jag inte är det. Jag vill inte bara ha sms som frågar hur det egentligen är. Jag vill bli inbjuden, för jag vågar inte bjuda in mig själv. Jag vet ju inte om jag stör. Jag vet att jag inte kan vara med 24/7, men det begär jag inte heller. Jag vill bara att det ska vara som förut. Jag kanske saknar att vara förklädet, ett omedvetet förkläde. För det är precis så jag känner mig. Ni lovade. Ni höll inte vad ni lovade. Jag gick sönder. Trasig tjej. Ja, den här gången så är jag trasig. Men det ska tydligen vara okej att vara trasig. Cancern har definitivt kommit tillbaka, och den är här för att stanna. Men jag överlever. För jag vill överleva. Jag vill vara kvar. Jag har så mycket mer att åstadkomma. Jag vill visa vad jag går för. Det är inte mycket, men lite i alla fall, och lite är bättre än inget.

tisdag 6 december 2011

Haha, nu har jag gjort det igen. Jag har vart dum, mot mig själv. Jag är så bra sånt, eller hur?!

Trallala lilla molntuss. Trallala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss. 


I alla fall. Det var dumt. Jag vet att det var dumt. Men jag kunde inte hjälpa det. Det känns bättre nu. Som det alltid gör efteråt. Jag vet att jag borde agerat annorlunda. Jag vet att jag absolut borde stretat emot lite till. men fan. Ibland är det inte lätt. Inte lätt alls. Jag ångrar mig. Jag kommer inte kunna titta någon i ögonen på ett bra tag. Fan. Vad har jag gjort?! Att jag kunde vara så dum. Det hjälper ju inte. Det blir ju bara värre.. Hjälp.. Jag orkar inte ta tag i detta själv och jag orkar inte med att bli dömd för det heller. Kanske bara bäst att låta allt vara. Sova på saken kanske. Ja, det tror jag på. Godnatt.

Havet är djupt, havet är djupt. Nere på botten, här är det toppen.

Som ett hårt slag i magen. Det här var jag inte beredd på. Jag trodde verkligen inte att en sån liten sak skulle kunna spela någon roll. Det kan ju vara i faktum att du ljög för mig från start. Att du sen betett dig som en idiot för att på fyllan vara hur go som helst. Att du helt plötsligt blivit söt även som nykter och sen, utan förvarning. BOOM. Där kom slaget i magen. Vad hände? Jag hatar lögnare. Jag hatar att vara den naiva och blåögda. Jag hatar att jag bryr mig. Men det är okej. Som så jävla många gånger förut, så är det okej. Jag tar slaget i magen. Håller det inom mig, för vem ska jag prata med om det här? Jag har satt mig i båten själv. Jag valde att åka med, ut på sjön. Havet. Jag satt kvar när båten sjönk och jag valde att inte ha någon flytväst. Jag valde fel. Så fruktansvärt fel. Vem ska nu rädda mig? Jag orkar inte simma. Lika tung som en sten så flyter jag ner mot botten. Havets djup. Där ligger jag nu tillsammans med okända arter. Förlista skepp och piratskatter. Men jag är varken en okänd art, ett förlist skepp eller en skatt. Jag är bara en liten flicka som inte orkade simma upp mot ytan.

måndag 5 december 2011

Lucky Lady Hotshot.

Det är måndag. Mm, minsann. Jag är kall. Jättekall. Hela tiden mest. Jag har fortfarande ångest inför julen. Den närmar sig. Den där julafton. Det är 19 dagar kvar, snart 18. Det är för nära. Men jag ser ändå ett litet ljus i slutet av tunneln, nyårsafton. Då är julen slut. För min del i alla fall. Alla andra tänker ju minsann fira jul och ha sitt jävla julpynt ända in i mitten av januari, minst. Jag har ont i kroppen också. Det ilar i skelettet. Jag har bulor i skelettet också. Som små bölder. Alldeles svullet. Men det är okej. Jag fick lite snö ikväll. Lite grann, men inte tillräckligt. Men lite är ju också bättre än inget? Ja, det tycker. Så är det när det gäller allt. Jag försöker så hårt men jag tror inte att någon ser det. Jag vill att ni ska se det. Jag försöker vara mer öppen med det, men det känns så påhittat då. Jag hittar ingen balans mellan att vara tyst om det och att tala öppet om det. Mina ångestattacker. De blir fler, större och värre. De kan komma när som helst. Jämt. På bussen. På ICA. På vägen någonstans. Hemma. Det är dags att ta tag i det här. Jag borde ha gjort det för längesedan. Men det är väl nu som jag kanske är påväg att växa upp. Verkligen ta hand om mig själv. För det vet jag att jag påstått förut att jag har gjort, men jag har även vetat att det varit en lögn. Jag kan även berätta nu på en gång att jag inte kommer ta tag i det. För jag har identifierat mig med att må på ett visst sätt. Är man lycklig så bryr sig ingen på samma sätt. Problemet är bara att jag aldrig säger till någon hur jag egentligen mår. Jag är som en ensam pirat på de sju haven. Alla andra blev dödade av den brutalt stora bläckfisken. Jag tappade min Rom i havet. Här står jag ensam kvar, på ett öde skepp. Jag vet att om jag bara tar mig i land så kommer det finnas människor som kan och vill bry sig. Men jag väljer att stanna här, för det är på mitt skepp som tryggheten finns. I morgon ska jag till mitt Orakel. Vi ska se om han lyckas knäcka koden ännu en gång. Han är bra på det där har jag märkt. Vi alla är bra på något. Och jag är bra på att ljuga. Jag är bra på att se glad ut. Jag är bra på många saker. Men det jag är bäst på är att vara jag. Ingen annan kan bättre vara mig än jag själv. Jag är rätt bra när jag tänker efter. Halvbra i alla fall.

torsdag 1 december 2011

Men om du ramlar så kommer jag ramla åt samma håll.

Jag vet att jag gjorde fel i morse som valde att stanna hemma. Men jag fucking pallar inte. Jag orkar inte skolan just nu. Jag orkar inte med mitt eget liv. Jag önskar att jag hade större vilja till att faktiskt orka med saker, för jag väljer ju bort att orka. Jag borde plugga. Jag försöker plugga. Men det blir inge bra. Det blir lika dåligt som en kladdkaka utan chokladsmak. Man glömde kakaon. Vadfan hände? Man glömde. Det är alltså där problemet ligger. Jag glömmer hur det är. Jag glömde bort. Allt. Hittade roligare saker att titta på. Kläder. Jag älskar kläder. Men jag är för fet för kläderna jag vill ha. Jag försöker ju tänka annorlunda, men tanken på fläsket kommer alltid tillbaka på något sätt. Får skuldkänslor så fort jag ätit något som jag vet inte är nyttigt någonstans. Försöker äta mindre mängder i hopp om att det ska ge resultat. Nej nu ljög jag. Jag slutar äta helt. Äter någon dag i veckan. Äter jag för mycket får jag kompensera med att inte äta något alls på ett tag. Kaffe. Kaffe är vad jag lever på just nu i princip. Kaffe är bra. Med lite mjölk för att få i mig kalcium. Se. Jag vet hur man överlever. Men jag vet också att det är fel. Det är bättre att äta regelbundet. Få i sig all näring man behöver. Men ändå så gör jag inte det, för jag orkar inte ta kampen mot ångesten som kommer efteråt. Det sticker i kroppen nu. Ungefär som om jag hade nålar lite överallt. Det kliar i munnen. Vad har jag ätit som jag inte tål? Min nässpray är snart slut. Det är bra. Jag ska sluta med sånt där. Jag ska sluta med lite alla möjliga grejer. Jag ska även sluta upp med att inte respektera mig själv. Jag ska lära mig att sätta mig före alla andra. Jag faller och mitt alterego följer med ner.

Egentligen så vet jag att jag kan. Jag vet att andra också vet att jag kan. Men jag behöver bekräftelsen för att orka fortsätta. Jag är bra. Jag är inte rädd. Jag kan flyga. Eller?