Come on baby light my fire.

Jag skulle vilja leva i en värld där endast gråskalor fanns. Inga färger. Där blått, rött, gult och grönt aldrig hade existerat. Ingen visste vad det var. Allt man såg var skulle vara så mycket finare. Jag skulle vilja leva på sextiotalet också. Man var så mycket vackrare då. Jag skulle vilja vara svart/vit. Jag skulle förmodligen inte känna mig lika äckel-ful-fet-jävlig då. Nu ska jag mysa med en kopp té, film och min syster-yster. Hejsvejs. 

No turning back, face the fact. I am lost in space and time.

Nästa steg anstalten? Jag tror det. Mitt ena Orakel trodde det. Eller tyckte att det kanske skulle kunna vara bra. Kan anstalten bli bättre för mig? Huset där alla andra är lika som jag. Eller värre. Blir det öppen anstalt eller sluten? Det visar sig. Skulle nog behövas mer än vad jag vill och orkar erkänna för mig själv. Det kanske kan bli bra det också. Men vi får se vad som händer. Det kanske inte behövs alls. Men just nu är det så mycket att hela den värld jag byggt upp har raserats. Hålet öppnade sig och drog med mig ner. Jag är inte på botten än, men det är nära. Alldeles för nära och det skrämmer mig. Ändå så känner jag bara likgiltighet till allt. Minsta hopp jag hittar trasar jag själv sönder genom att överanalysera och hitta små fel. Min cancer har växt igen och den är nu lika stor som en fotboll. Den tar över. Ångesten i bröstkorgen river och tränger undan minsta luft som försöker ta sig ner i lungorna. Jag har ont i örsnibben också.

jhdrfdgs gfdgfgzsfvgzf

Jag måste komma här ifrån. Jag behöver känna mig fri. Jag behöver bli en bättre människa. Du behöver bli en bättre människa. Jag hatar folk. Jag hatar dig. Jag hatar mig själv. Jag är ful. Jag har en potatisnäsa. Jag har fula öron. Ögonen ska vi inte prata om. Små fula grisögon. Jag vill dö. Jag orkar inte ens försöka leva längre. SJÄLVDÖ NÅGON JÄVLA GÅNG. Självdö. Ni ljuger så dåligt. Hela tiden. Jag hatar er. Jag älskar er. Låt mig vara ifred. Hjälp mig. Jag gråter hela tiden. Jag blir snorig. Sådär äckelsnorig så att rinner. Jag skulle kunna vara ett konstverk. Konstverk behöver inte vara vackra from the very first start. Det kan komma sen. Självdö någon jävla gång då. Orkar inte. Det är kaos. Jag är tom i magen. Hungerkänslan smyger sig på. Jag hatar den. Blir bara tjock. Jag hatar dig. Du ger mig ångest. Vem då? Han. Hon. Jag själv. Alla. Mest han. Du lovade. Jag hatar dig. Jag behöver någon att ta hand om. En katt kanske. Då kan jag inte självdö ifrån den. Jag är inte redo för en katt. Jag är inte ens redo för ett eget liv. Jag kan förfan inte ta hand om mig själv. Hur skulle det gå till? Åt helvete. Ta bort dig själv. Jag hatar dig. Jag hatar mig själv mest. Jag lät det hända. Jag låter det alltid hända. Om och om igen. Jag är inte värd så mycket mer. Jag är tjock. Tjockisar knullar man bara för att de lättare släpper till. Tjock. Fet. Äcklig. Har tjocka händer. Armar. Lår. Tjock tjock fet äckelfet. Så jävla vidrigt. Jag går och tar livet av mig. Hejsvejs.

Den ena foten i kläm och den andra i klavert.

Vin är gott. Kärlek är bajs. Ibland blir jag arg. Men det vet vi ju redan. Känner mig trasig. Jättetrasig. Känner mig förbannad. Ensam. Otillräcklig. Jag vill kunna ge så mycker och när jag väl försöker ge så blir det bara fel. Eller så är det inte bra och man vill inte ha det. Jag försöker ju bara göra något osjälviskt. Jag ville bara vara där. Finnas till hands. Men vi skiter i det. Jag skiter i allt. Fuck you all! Jag vet att jag kan göra skillnad. Jag vet att jag gör skillnad. Jag hoppas bara att ni kan se att jag försöker så jävla hårt. Hela tiden. Jag blir fan sur. For sure. Skiter i det här och sätter mig och dricker vin igen. Låter som om jag skulle druckit flera glas och det kanske jag har! Det har inte ni med att göra.

I know who I want to take me home.

Jag har bestämt mig. Det känns bra. Tror jag. Men jag vet fortfarande inte om jag är redo. Men går det åt helvete så gör det. Jag måste ju testa. Kör bah kör Angie! Ja, fo helvede. Jag saknar lite och denna gång vet jag exakt vad jag saknar och det känns bra att sakna. Man får sakna har jag hört. Borde jag bryta min egen trend och säga det också? Nej. Vill inte. Håller det hemligt. Ett tag till i alla fall. Hemligt pemligt.

Staring at the sink of blood and crushed veneer.

Det kan gå så fort i svängarna att jag själv inte riktigt hänger med. Det är ju mina svängar, varför går det inte för då? Det går runt. Upp. Ner. Överallt. Jag vill inte åka med i karusellen. Jag ville hoppa av för längesen. Varför stannar den inte? Jag kräks lite. I munnen. Jag har ångest. Jag gjorde något som jag inte borde ha gjort. Jag är inte tillräcklig för mig själv till att orka med det som kanske kan påbörjas. Jag är inte tillräckligt säker på mig själv. Jag blir så arg. På vem? Mest på mig själv. Angelica, vi har pratat om det här. Du ska inte göra saker om du inte är säker. Men jag trodde. Det går inte. Borde jag säga till? Ja, egentligen. Men jag orkar inte just nu. Inte sen. Aldrig någonsin kanske. Det är så mycket dumma påhitt som pågår just nu. Jag borde avsluta alla. Låta det vara. Må bättre först. Men när blir det? Jag vet ju att jag inte kommer ta tag i det. Jag kommer låta det vara precis lika längre som det pågått och längre. Jag springer men kommer ingen vart. Jag står still och det går för fort. Allt är fel. Allt är rätt. Det är någonstans mitt emellan jag sitter. Står. Går. Springer. Trampar.

Ibland blir allt lite extra jobbigt.

Dead girls are easy!

Ibland blir jag sådär arg så att jag vill slå någon. Jag gör det aldrig. Men jag skulle kunna. Och något som jag kan bli fruktansvärt förbannad över är folk som stirrar på en. Vad. Fan. Är. Problemet. Egentligen?! Jag ville slå en tjej i morse på bussen. Jag var redan arg. Och så sitter hon och stirrar på mig. Det blev ju inte bättre utav det kan jag lova. Usch, jag är så arg hela tiden. Har varit det ett tag nu. Jag vet inte riktigt varför. Men jag är lättantändlig. Som ett tomtebloss. Sprakar lite. Sådär fint. Fast jag sprakar inte fint. Jag skjuter blixtar. Åh, damn it. Om jag ändå bara kunde gå fram och slå någon så skulle jag må rätt bra just nu. Sluta va så arg Angie! Nej, jag vill inte. FUCK YOU. 

I hope that someone's gonna call and tell me this night is over.

Jag var i Stockholm i fredags. Jag såg The Ark. Jag sprang runt i hela stan. Jag blev förföljd av en utländsk man. Jag sprang runt lite till. Jag sov på hotell. Åt hotellfrukost. Rökte. Myste. Umgicks med en fin Solstråle. Gud vad jag har saknat henne! Jag åkte till Gävle. Lagade mat åt en skäggig man. Fick pussas lite. En kaffepuss. Jag gillar kaffepussar. Drack vin. Kollade på film. Fick mysa massor. GOSGOS! Åkte hem. Blev stirrad på av en ful unge. Hon hade för långt avstånd mellan ögonen. Ville slå henne lite. Egentligen massor. Kvällen kom. Åkte hem till en annan Solstråle. Drack té. Hade tjejsnack. Hade lite ångest. Ångesten försvann när jag kom hem. Kanske. Jag vet inte. Den ligger nog fortfarande och gnager i bröstet. I smyg sådär. Natten var mer eller mindre sömnlös. Jag hatar sömnlösa nätter. Fruktansvärt värdelöst. Jag orkar inte riktigt just nu. Kan det bara inte låta mig vara ifred. En gång. Två gånger. Flera gånger. Om och om igen. Hela tiden. Ibland blir det som det blir. Hoppsan. The Ark är slut nu. De existerar inte längre. Borta. Men icke! De finns fortfarande. Överallt. Vi hörs.

Hey princess, won't you come back home?

Köpte nya kläder idag. Ställde mig på sne. Känner mig sne. På fredag blir det bra. På lördag blir det bra. Jag känner mig nöjd. Fast ändå inte. Det är en kortvarig lycka. Bättre än inget? Ja, kanske. Kanske.. 

Take me away for the night.

Livet är jobbigt, jag är nere, orkar inte. Känner mig bortglömd. Känner mig arg, ledsen. Känslorna bråkar med varandra, hittar ingen fokus på något. Gråter, tänker alldeles för mycket. Duger mest när någon mår dåligt. Måste visa att något är fel, annars mår jag ju tydligen bra. Vill härifrån, långt bort. Vill gräva ner mig. Vill vara ensam men ändå ha sällskap. En ångest som river i bröstkorgen. Gnager likt en råtta som gnager i ett försök  att ta sig ut buren. Jag känner mig förbannad. Besviken. Lämnad. Av dig, dig och dig. Alla. Längtar efter en trygghet men vet att jag skulle stöta bort den om den kom för nära. Vill ha den där famnen att kunna slå bort. Förvirrad till tusen. Allt är ändå så klart. Jag ser vad jag behöver. Jag vet vad jag vill ha. Ändå så når jag inte riktigt enda fram. Det är inte mig det är fel på, det är ni som inte ser, hör eller känner efter. Trampar på samma ställe som förut. Står vid korsningen och vet inte vilken väg jag ska välja. Trampar frenetiskt på plats. Trampar, trampar, trampar.

Låt oss bli dem som försvann.

Skiter i det här. Gräver ner mig under jorden istället. Försvinner. Tar en evig semester. Det vore fint. Om inte annat så vore det jävligt skönt. Komma iväg lite, jatack! Jag orkar inte riktig just nu. Jag vet inte ens om jag vill orka. Jag tror att jag vill orka. Men jag vet att det bara är en teater för alla andra och även mig själv. En sån där, där man spelar så bra, att alla tror på en och blir nöjda. Och nöjd är ju bra? Ja, tydligen så ska det ju vara det. Äsch, jag vet inte. Skiter i det här. Gräver inte ner mig under jorden, men går och dricker kaffe och röker istället.

So I pick the world up and I'ma drop it on your fuckin' head!

Jag känner mig lite arg. Vi kan kalla det för bajsnödig. Det låter roligare. Men ibland är det som låter roligare inte ett dugg roligare. Men det är en annan historia. För att var arg/bajsnödig är ju jätteroligt. Eller? Äsch. Jag vet inte. Jag känner mig förvirrad. Det är som att jag inte riktigt hänger med alls i svängarna. Allt är ett enda blurr som jag inte kan sätta fokus på. Jag vill fokusera, men vafan ska man göra när det inte går? Jag behöver rymma. Rymma rätt så jävla rejält. Inte säga vart jag ska. Fast, jag vet ju att om jag drar någonstans så kommer ju hela min vänskapskrets veta om det ändå. Kanske inte om du rymmer på riktigt Angie? Nej, det är sant. Jag rymmer på riktigt. Iväg, bort härifrån. Tar min tandborste, några t-shirts och lite underkläder. Tömmer mitt konto och bara kör. Skiter i allt. Lämnar allt bakom mig. Allt det tunga. Allt det som gör mig ofokuserad. Fyfan vilket fult jävla ord.. "Fokuserad".. Det är så att man vill kissa på den som kom på hur det ordet skulle stavas. Jag blir fan arg.

I got birds in my ears and a devil on my shoulder.

Det har gått ännu en helg och jag överlevde den. Men det var knappt att jag överlevde den igår. Det var lite jobbigt att sitta ensam en lördagskväll. Detta tänker jag inte återuppleva. Never ever! Det blir ju bara jobbigt för mig och för alla andra. Eller mest för mig själv kanske. Ni andra behöver ju inte höra så mycket utav mitt gnäll. Ibland tror jag dock att det vore bra om ni andra hörde mitt gnäll. Allihopa utav er. Äsch, kanske bättre att bara skita i det och låta det vara liksom? Jag vet inte. Men det märks ju om inte annat. Nu ligger jag i sängen och har återigen tid att tänka. Jag tycker inte om att tänka. Jag tycker inte om att vara ensam. Jag borde ändra på detta. Ordentligt. I morgon ska jag äntligen träffa mitt Orakel. Det känns välbehövligt. Det var ett tag sen och jag har mycket att prata om känner jag. Kanske mer än vad han orkar lyssna på? Antagligen, men han gillar att lyssna på mig, tror jag. Hoppas jag. Hur som helst så är det ju i alla fall hans jobb att lyssna på mig, så han får göra det vare sig han vill eller inte. Tänk om jag också kunde få betalt så fort någon ville prata med mig. Det vore bra och gud så rik jag skulle vara. Periodvis i alla fall. Just nu behövs jag inte alls. Nu har ju alla fått som de vill och jag fortsätter vara pajasen. Har ni lust att fråga hur jag mår? Eller kanske bara umgås på riktigt? Jag vet att jag är egocentrisk ibland, men det behövs för att orka. Och just nu orkar jag inte ändå. Jag behöver komma iväg för jag kom aldrig iväg sist. Jag behöver kärlek och ömhet. Jag behöver höra små söta ord från någon som menar de. Jag behöver en famn att kalla min egen.

They'd be watching us, with them satelites.

Mhm, första dagen i skolan den här veckan. Hur känns det Angie? Konstigt. Jag vill inte vara här. Jag vill hem, sova. Jag är så trött. Jag vill leva rockstar någon annanstans. Men det kan jag inte. Jag äter piller som ska göra mig frisk. Det blir inge rockstar liv för Angie på ett bra tag. Jag har gått in i old-womans-mode. TantAngie, det är jag det. Jag orkar inte hänga med riktigt i alla svängar. Allt runt omkring mig är ett enda surrande ljud och jag har svårt att fokusera på det jag borde göra. Focus Angie.. Snälla, lite? Nej, jag orkar inte. Inte idag. Inte än på ett tag.

The sun is the same in a relative way, but you're older.

Ibland är det lustigt hur man kan tänka på en person och så helt plötsligt så ringer människan. Låt mig också säga att det här inte är en människa jag någonsin har pratat med ofta, även om det nu är så att han har lovat mig en fin jävla vigselring och ett pompigt giftemål, men det var ändå så jävla klockrent. Det kanske är menat att jag borde ta tag i den här relationen och faktiskt göra något utav den och inte bara slänga bort den. Det kanske finns en fin vän i den här människan också? Det finns ju något fint i alla människor, ibland är det väl bara svårt att se det har jag hört. Nej, om man skulle ta och göra något utav sitt liv istället för att sitta vaken. Sova kanske? Men det är ju så svårt. Min säng är inte längre en trygghet, den håller mig vaken. Vi får väl se vem som fortfarande är vaken när det närmar sig småtimmarna. Småtimmarna är ett fint ord. Precis som exceptionellt, fabulöst, phenomena, plausible och.. skoltimmar. Eller ah fast nä. Inte skoltimmar. Men det kunde ha varit. Precis som så mycket annat hade kunnat vara fint.

No matter what you do, it's written in my déjà vu.

Ont. Jag har så fruktansvärt ont och jag har haft ännu ondare. Denna gång så har det varit fysiskt. Mina njurar pajade ännu en gång. Kul jävla jul. Jag har haft det lite småensamt och småmysigt till och från på sjukhuset. Det var ensamt när jag inte hade besök och det var mysigt när jag hade besök även om jag nu inte var världens roligaste att umgås med kanske. Dock så kände jag mig rolig till och från när jag fått smärtstillande. Mums på smärtstillande säger jag bara. Men nu är jag hemma. Hemma är bra. Inte samma tillgång till smärtstillande dock, men det kanske är lite bra att jag inte har det. Det känns som om jag hade behövt mer tid på sjukhus, men eftersom att läkarna tyckte att jag kunde åka hem så var det nog lika bra. Nej, nu borde jag vila så att mina njurar mår bra igen. Njurar hit och njurar dit. Jävla skitsaker. Ni går ju bara sönder hela tiden!

I can't escape myself.

Varför är förbjuden frukt så fruktansvärt spännande för? Jag blir irriterad. Det skulle ju kunna vara så lätt om jag bara inte hade ett samvete. Men nu har jag ju det och jag hatar det lite grann. Men samtidigt så kanske det är bra att ha ett samvete. Eller inte kanske. Det är fruktansvärt bra att ha ett samvete. Ja ibland så vet man bara inte hur man ska göra saker för att de ska bli bra. Eller rätt, eller hur man nu vill se det.