I don't wanna be buried in a pet semetary. I don't want to live my life again.

Ensam igen. Jag vågar inte riktigt känna efter hur det känns. För om jag känner efter, så kanske jag känner? Och det vore ju jobbigt. Speciellt eftersom att det alltid blir värst under kvällarna och nätterna. Men jag får väl helt enkelt göra det bästa utav saken. Bäst häst. Inte ens katterna vill göra mig sällskap. Vafan liksom? Men jag klarar mig, tror jag. Jag grät en skvätt tidigare. Inte för att jag mådde dåligt, utan för att jag faktiskt lyckades gå på bio. Filmen var sjukt jobbig att kolla på stundvis. Men jag kände igen mig. Något fruktansvärt. Jag ska snart slänga mig i soffan och slöglo på någon film. En film som kanske inte får mig att gråta. Att gråta ensam är så jobbigt för då slutar det alltid med att jag gråter för allt annat  som jag i vanliga fall försöker tränga undan. Jag vill ha den där off-knappen som man ibland behöver. Att bara kunna stänga av allt vore himla bra. Kanske lite för bra och lite för lätt? Ja, men det skiter jag i.