Lilla Lady.

Jag är så liten. Alla är vi så fruktansvärt små. Tillsammans är vi gigantiska. Tillsammans så kan vi göra en stor skillnad. Men ingen rör ett finger för atth så mycket som ens titta åt ett hjälpande håll. Vi alla är själviska och vill bara vårt eget bästa. Vi tar och tar och tar lite till och ingen ger något. Huvudsaken är ju att vi själva får allt. Och så klagar vi över att ingen hjälper. Är det verkligen så konstigt? Är det så jävla konstigt att ingen hjälper när vi själva inte hjälper? Jag är så liten, men jag vill tro det bästa om mig själv och tro att jag ändå hjälper mer än de flesta andra. Jag tror inte att jag är så fruktansvärt självisk. Eller är jag det? Tar jag mer än vad jag ger? Jag vet inte. Men jag hoppas på att jag hjälper istället för att stjälper. Ibland så önskar jag att jag inte kände mig så liten. Jag önskar att jag tog det där klivet och gjorde mer skillnad än vad jag kanske redan gör. Men vart ska man börja? Och vart ska man sluta? När går man över gränsen? Det är så svårt att se den perfekta lilla finstilta gränsen. Helvete. Det är förmiddag nu och jag borde sätta igång med att plugga. Horse läjtör!

Sleep don't visit, so I choke on sun and the days blur into one.

Det är så jobbigt just nu. Jag behöver prata, ventilera, få ur mig allt. Men jag vet inte med vem. Jag vill inte störa någon och mitt Orakel är och vandrar uppe i fjällen. Mina solstrålar behöver mer uppmärksamhet än jag just nu och det är svårt. Allt är så fruktansvärt svårt just nu. Jag står och trampar på samma ställe. Jag kommer ingen vart. Hur mycket jag än vill så går det inte. Jag har så ont. Cancern tog över lite grann. Jag försöker att hålla humöret uppe, mina solstrålar behöver det. Jag försöker vara den glada, jag försöker roa, försöker vara den som gör andra något gladare för stunden. Jag vill få alla att glömma. Men det är så svårt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. Jag behöver komma iväg. Gömma mig för en stund. Glömma allting, bara låta det vara. Men samtidigt är jag livrädd för att glömma och lämna. Vad händer om jag inte är där när jag behövs som mest? Jag tar slut. Jag är helt slut. Jag känner mig som ett pussel som saknar bitar sen lång tid tillbaka. Jag hittar inte det som ska fylla kanterna. Jag har ju hela ramen. Skalet. Men.. Innehållet då? Det är ju minst lika viktigt för att pusslet ska bli klart. Jag blir aldrig klar. Jag fortsätter att vara självdestruktiv. Jag fortsätter med allt som är dåligt. Jag behöver någon som kan ta hand om mig. Som bara kan krama mig och viska fina ord i mina öron. Någon som orkar. Jag måste orka att släppa in folk också. Jag måste vilja släppa in folk, visa att jag inte alltid är glad. Visa att jag inte alltid orkar. Men för dig min lilla solstrålskänguru så orkar jag allt. Jag behöver bara en liten paus på några dagar. Förlåt. Jag vill bara att allt ska vara någorlunda okej. Helst bra, men mest finemang. Nu gråter jag. Jag orkar inte. Jag ger upp.

Cause I'm just a teenage dirtbag baby.

Jag hade en vild helg. Kanske lite för vild. Det blev att kräkas från en balkong. Jag var en riktigt jävla RockZtar. Jag gillar att kräkas från balkonger. Och jag gillar att dricka whiskey direkt efteråt. Jag gillar att smälla i dörrar så att den som bor i lägenheten blir arg. Jag gillar att gå vilse i Hallstahammar. Jag gillar att festa med folk som är så jävla underbara att man inte vet om man ska slå eller krama dem. Jag borde nog krama de. Jag har så fina vänner. Så jävla fina och vad gör jag? Jag är dum och förstör. Jag hoppas verkligen inte att det blir pannkaka utav allt. Jag borde inte göra vissa saker, men samtidigt så var inget mitt fel. Jag låter det vara som det är nu. Jag tänker inte säga något. Det finns inget att säga något om. Eller? Nej. Vi lämnar det. Anywho, anyhow. Jag är en RockZtar och då gör man saker som man sedan lär sig utav. Bra Angie. Nu shoppar vi istället!

Once upon a time you dressed so fine.

Torsdag och jag befinner mig på Västeråsgården uppe i Söderbärke. Det känns annorlunda med tanke på att inget här är som när jag var liten. Dessutom så befinner sig inga kolloledare här heller. Men det är väl så det ska vara när man blir stor. Jag har ju i alla fall mina underbara lärare, vissa mer underbara än andra. Och så har jag en Solstråle med mig, en vän och hans bihang. Ja, hon blev hans bihang på en kväll. Jag gillar inte bihanget. Hon pratar för mycket om obetydliga saker och det känns som att hon hittar på väldigt mycket. Eller överdriver något i alla fall. Jag gillar inte folk som överdriver och hittar på. Det blir så fel, så väldigt fel. I morgon åker jag hem. Men jag vet inte om jag verkligen vill åka hem. Det vore väldigt skönt att få stanna kvar här uppe ett tag till. Glömma världen utanför. Vara borta ett tag och inte synas eller höras. Men samtidigt så vill jag synas och höras. Jag vill att ni ska se och höra vad jag egentligen vill att ni ska se och höra. Gör ni det? Usch, det känns som att jag tjatar om det hela tiden. Men det är ju så jag känner och jag har hört att det är okej att känna. Eller? Nej, nu ska jag ta och vara lekledare. Det är ju därför jag är här uppe...

P.s
I helgen ska jag bli full. Jag ska bli kräkfull och ligga avdäckad någonstans. Det blir nog bra. För jag är ju ändå en piratjävel och rockstar. 1 2 3 4, jag är en partymyra!.
D.s

"Åh! Du är så söt att jag vill slå dig!"

Mmm.. Kändiscrush big time! Två män. Ja, faktiskt män. Cam Gigandet och Michael Cera. Mums! Tänk om de kunde ligga här med mig i min säng. Vad bra jag skulle må då. Fast, kanske är bättre att inte ha dem i sängen samtidigt, det kan bli så jobbigt då. Jag får ta varannan dag. Och medan den ena ligger och myser med mig, så ligger den andra i min skolåda där jag har alla andra som jag vill mysa med. Usch, vad jobbigt det blev att ha så många i den där skokartongen. Men det är okej har jag hört. Tänk om jag kunde få vara kär. Sådär pinsamt kär så att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Och tänk om jag kunde få vara så kär och att den jag är kär i är kär i mig tillbaka. Det vore fina grejer. Kärlek är ju så svårt men samtidigt så jävla lätt. Man måste bara hitta det som gör det lätt. Lätt och rätt. Men vad är rätt? Det vet man aldrig. Balans är viktigt. Vart är min balans? Borta. Den fanns aldrig där. Det blev som ett konstruktionsfel. Nej, klockan är mycket och jag borde sova. Men jag vill inte sova. Kanske dygna? Ja, det vore grejer. Kanske att man kan somna tidigt ikväll och komma upp i ordentlig tid på måndag. Men som vanligt så vet jag att jag kommer somna och så kommer alltihopa vara förgäves som så mycket annat jag gör. Nej, om man skulle ta och kolla på film istället. Mmm, Cam. Ja, Easy A får det bli. Vi horse läjtör!

I'm learning to walk again, I believe I've waited long enough, where do I begin?

Jag ska jobba bobba ikväll. Börjar vid 21. Det kan ju bli spännande. Dock så känner jag verkligen inte för att jobba ikväll. Jag vill sitta hemma och mysa. Eller nej. Jag vill ha min kräkfylla. Den där fyllan så man verkligen kräks i slutet av kvällen och sedan däckar i något dike eller i någons soffa. Vadfan som helst liksom. Men ja, jag får väl tänka att jag i alla fall får dubbel lön efter ikväll och att jag sedan har två helger i rad ledigt. Vad ska jag göra de helgerna? Jag ska supa tills jag kräks. Vet inte ens om jag kommer ha råd att supa till att jag kräks. Men ja, det lär väl märkas om inte annat, får hoppas på en bra lön. Jag hoppas på så mycket annat också. Men ja. Det lär jag väl aldrig få. Jag får sitta ensam här. Men det är ju kul det också. Eller? Äsch, jag vet inte. Skiter i det. Orkar inte. Hejdå.

Party ain't over 'til I say so.

Ja just det. Så vare. Bra Pangie, du har gjort det igen. Vad har du gjort? Inget, det är väl det som är problemet. Jag var och hälsade på min byggnad idag. Jag trivdes. Det var rent och som jag har saknat mina små Guru's. Jag ska dit igen på måndag, och så blir jag fast i ett helt år, hoppas jag. Jag vill det i alla fall. I morgon ska jag jobba bobba. Ruligt! Kan bli kul. Det märker vi. Joooorå, måste bara fixa med datooor. Eller sover jag hos min Känguru? Det märker vi! Jag ska sova snart. I morgon ska jag till mitt Orakel i den andra byggnaden. Där trivs jag också. Orkar jag köpa kaffe innan, det är frågan. Annars blir det fulkaffe på plats. Mmmm, fulkaffe. Sen på kvällen så ska jag på flatkalas. Haha, också roligt! Usch, jag orkar inte ens anstränga mig för att verka road. Jag ska nog kolla på film istället. Brukar bli bättre då. I morgon ska bli en bra dag.

Jag saknar mina solstrålar. Allihopa! Jag behöver er mer än någonsin, vet ni det? Även de nya. Ni betyder så mycket mer än ni tror. Tack för att ni finns, tack för att ni roar mig. Jag menar det. Tack för att ni frågar om jag vill följa med på saker, även om det "bara" är att hänga med till "P". 

Om någon skulle älska mig och tycka jag var bra, då är han en idiot som inte är nånting att ha.

Jag sitter här i mitt rum, med snus, en kopp te och rökelse. Det luktar starkt av lotus i hela rummet. Doften tar över och jag känner knappt smaken av mitt pepparmint-te.
     Men det är okej. Jag får nostalgiska känslor från flera år sedan, då jag satt exakt likadant, fast med Lars Winnerbäck i bakgrunden. Nu har jag blandad musik, som ger olika slags känslor. Jag sitter till och med likadant, uppkrupen mot väggen, med datorn i knät och nermyst under täcket.
     Jag tittar på vart jag har kommit någonstans i livet, och det är inte långt. Jag har skaffat fler vänner och fler erfarenheter, men det är väl också det enda. Jag önskar att jag ibland gjorde som jag sa att jag skulle göra. Jag skulle göra skillnad, jag skulle bli lycklig, jag skulle skaffa mig ett piratcrew och ge mig ut på äventyr. Hitta skatter, röva bort vackra flickor och dricka rom och röka opium.
      Jag gjorde inget av det. Jag står kvar på samma fläck, där ingenting händer. Jag står lika ensam nu som då. Jag står utanför och tittar på. Låter det vara så. Jag låter andra ta plats, för ni behöver den. Jag står och tittar och ser så mycket som inte ni ser. Jag ser ett större svek än vad ni ser. Jag hör mer, känner mer. Jag vet mer än vad ni alla tillsammans vet.
      Men jag säger inget, för jag lovade. Här sitter jag, ensam. Jag trivs ensam, fast ändå inte. Jag slipper alla lögner som är runt omkring mig då. Jag slipper allt svek. Jag slipper se.
      Men samtidigt så ser jag, hör jag och känner jag allt ändå. Jag ljuger för mig själv, jag sviker mig själv och jag hör mig själv. Jag tänker.
      Jag vet inte vilket som är värst. Kanske att det ni gör är värst, för det sårar andra. Mitt egna sårar ju bara mig själv. Jag önskar att jag kunde springa, långt bort, och inte se tillbaka. Lämna allt så som det är. För ni verkar ju inte förstå. Hur mycket ni än vill förstå så gör ni inte det. Och jag vet att lite utav det är mitt eget fel också, för jag släpper inte in er, inte på djupet.
      Jag skriver så mycket nu, hela tiden, för att jag behöver det. Jag behöver ventilera så som jag inte kan göra när jag är med er. Jag vill inte ha medlidandet, jag vill bara ha den där kramen som säger att allt kommer bli bra och jag vill inte behöva be om den. Jag vill att ni ska se att jag behöver den. Och jag vet att ni andra har mycket just nu, men se mig, hör mig. Jag mår inte heller bra och det har jag inte gjort på länge.
      Jag kanske låter självisk nu, men det skiter jag i. För jag behöver er, mer än någonsin.
      Jag önskar att allt vore så mycket lättare. Jag önskar att jag inte kände ett starkt sug efter att göra vad som skulle vara mest själviskt. Jag önskar att jag slapp se skuggan runt hörnet som bara väntar på mig. Skuggan som har en öppen famn och vill visa att det kan vara så mycket lättare.
      Jag håller på att falla för frestelsen. Frestelsen att lämna. Jag gråter oftare. Allt känns tyngre oftare.
      Jag önskar att jag hade kvar min fina vän Robin som jag hade för många år sedan. Jag önskar att du fanns kvar vid min sida. Du hjälpte så bra. Men jag tog mest, gav inte så mycket tillbaka. Om jag bara hade gjort det annorlunda så kanske du fortfarande hade sagt hej, då och då. Undrat hur jag mådde och jag hade kunnat ställa dig samma fråga. Jag lyssnar fortfarande på Järnspöken med Kent, som du skickade till mig en gång.
      Men ur allt som man gör fel, så lär man ju sig något. Eller har jag fel?
      Tänk om vi skulle kunna göra allt annorlunda. Se att de handlingar vi är påväg att göra, inte kommer båda gott. Se redan från början vad man egentligen borde göra. Men det gör vi inte. Och även fast vi vet att en handling är fel, så gör vi den ändå. Kanske för att vi söker spänning, kanske för att vi vägrar inse att det är fel.    Själviskt. 
       Jag ska försöka orka ett tag till. Jag ska försöka visa. Jag ska försöka må bättre. Jag vill ju bara bli lycklig.

Fever, fever, leave my heart alone.

Det var så mycket svårare än vad jag trodde. Det där med att glömma. Det har snart gått en vecka. Och vilken vecka det har varit. Jag har hållit igång för att orka, för att inte tänka. Men idag stod allt still och jag fick tid till att fundera. Fundera på vad? Hemligt. Det blir så mycket lättare att säga att det är hemligt. Om jag bara hade struntat i att vara sådär spontan som bara jag kan vara (och säkert många fler. Men ibland är jag fan ensam om det!), och inte lämnat ut en personlig uppgift. Om jag bara hade skitit i att vara så dum. Men det går ju inte, för det är ju en del utav mig har jag hört. DumAngie, det är jag det. Naiv och blåögd. Härligt tjejen! Du har kommit till insikt. Ja, för längesen. Men först nu vågar jag erkänna det. Nu ska jag ta min cancer och kolla på film istället. Det kanske hjälper att koppla bort vissa utav tankarna. Jag kanske får en ny skådiscrush? Det vore grejer. Heja filmens värld!

Have another little piece of my heart now baby.

Jag är hemma hos Mats och Mami återigen. Det är rätt skönt att sova i sin egen säng måste jag erkänna. Men ibland så önskar jag att min säng stod någon annanstans. Jag träffade på en man igår som jag inte alls hade väntat mig att jag skulle träffa på. Det var lite spännande. Jag borde sätta igång med en viss grej också som jag ändå hade "lovat" att jag skulle sätta igång med och även lämna in för ett tag sen. Men det får vänta. Jag har inte tid. Inte nu. Inte än. Jag är inte riktigt redo. Kommer jag orka med allt när kaoset väl sätter igång igen? Jag vet inte. Jag hoppas att jag kommer orka. Jag vill orka. Jag ska sova tidigt ikväll har jag bestämt mig för. Även om min dygnsrytm kommer att trasas sönder senare i veckan så är det i alla fall värt ett försök. Så nu ska jag försöka. Så gott jag kan. Fast, jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer ligga vaken till halv fyra ungefär, och bara ligga och glo in i väggen. Jag ska måla min vägg snart. Den ska bli grön. Och den andra väggen ska bli brun. Och den tredje grön. Och den fjärde brun. Det kommer bli fint. Jag ska gråtshoppa också. Sängkläder i mängder. Kanske lite ljus också. Och ett täcke. Vi får se. Jag har inte riktigt bestämt mig än.

There's whiskey in the jar-o.

Snart ska jag jobba. Jag saknar. Fan vad jag saknar. Det kom lite grann när jag lyssnar på Thin lizzy - Whiskey in the jar och drack det jävla Black Tower vinet. Allt är mitt eget fel och det vet jag. Jag lät mig luras. Jag försökte att tro att jag bara kunde släppa det. Jag lurade mig själv som så många gånger förr. Nu när jag är ensam så var det lättare för tankarna att tränga sig fram. Jag borde inte vara ensam just nu. Tur att jag ska jobba om en timme i alla fall. Då får jag något att fokusera på, jag släpper in lite kaos i mitt liv. Jag älskar mitt kaos. Om ungefär en vecka, lite till, så börjar det ordentliga kaoset. Jag älskar det ännu mer. Ååh, ge mig lite knark, lite sprit, ge mig till himlen en kupong. Det vore grejer. Jag ska ringa mitt andra lilla Orakel nästa vecka och kolla massa grejer. Det kommer bli fint. Jag saknar mitt Orakel. Jag saknar de andra människorna och jag saknar byggnaden. Jag saknar så mycket egentligen, men det är hemligt. Jättehemligt, därför skriver jag inte vad det är. Eller? Och ni, era jävla solstrålar, sluta kasta bort allt! Sluta, ser ni inte vad ni har? Jag ser. Och jag ser för mycket. Jag vet för mycket. Jag hör. Fan, sluta kasta bort. Ta vara på det ni har istället. Det hade jag gjort, så som jag tar vara på er. (Och ni egentligen tar vara på mig.) Men det är inte vad det handlar om nu. Det handlar om allt det andra som jag vet. Gör det bara, gör det. Kom igen, det blir kul.

I'll be with you darling soon. I'll be with you when the stars start falling.

Jag släppte det. Det gick bra, bättre än väntat. Jag pratade med mitt Orakel idag också. Det kändes helt okej. Men jag fick reda på saker som jag inte gillade att få reda på. Varför? Åh, damn it. Men allt går ju att lösa. Eller? Jaaa, vi hoppas på det. Känslan jag har i kroppen just nu, är som en påse lösgodis. Många olika sorter, smaker och utseenden. Men det är helt okej. För den här gången. Jag borde ställa mig och laga något att äta. Jag är ju faktiskt lite hungrig och har inte druckit annat än kaffe idag. Mmm, kaffe. Och jag vet att om jag ska klara de senare timmarna idag, då måste jag äta. Och jag vet att i slutändan så gör jag det inte bara för min egen skull, utan jag gör det även för de andra. De som betyder något. För jag vet att ni blir så arga om jag inte äter, precis som jag blir arg om inte ni äter. What goes around, comes around. Nej, nu är jag hungrig som en varg. Och arg. Haha, där fick jag till ett fint litet rim. Fast egentligen är jag inte arg. Bara hungrig och nervös. Med det ordnar sig! Horse Läjtööör!

I know "he's" playing with me that's ok, cause I got no self esteem.

Sitter här med en katt i knät och dricker vin. Trodde att kvällen skulle vara annorlunda men icke. Jag har en man här, men han är ju såklart ute och ringer mystiska telefonsamtal till "hans polare som blivit dumpad". Varför skulle han inte kunna göra det här inne? Eller ute på balkongen? Nej, han skulle UT och ringa. Kanske bäst att blåsa av det här innan jag blir totalt lurad.. Känner mig redan något lurad. Kände att jag behövde prata av mig med någon. Men det var ingen som svarade så jag får väl helt enkelt sitta här och fortsätta lura mig själv och tro att allt är bra. Och varför vågar jag inte fråga mannen vad som egentligen står på? Eller prata med honom om vissa saker? Jag vet inte. Och vart fan är min kalender när jag behöver den? Jo, hemma hos mamma och mats, någonstans i röran i mitt rum. Jag har ju massa viktiga saker att skriva där i och jag har massa viktiga saker att kolla upp där i. Får nog ta och leta fram den när jag väl kommer hem. Men först så måste jag fan få tag på mina ena solstråle. Det känns viktigast att prata med henne just nu. Katten rymde från mitt knä. Jag är nu lämnad ensam med mitt jävla vin. För en gångs skull så tänker jag erkänna att jag känner mig ledsen. Ledsen och jävligt ensam. En smula förbannad också för den delen. För många olika anledningar, men mest en. Har ingen lust att äta längre heller. Får bara kräk-känslor över hela idén. Jag har ont i hela kroppen. Det gör så ont att jag skakar. Eller skakar jag för att jag känner mig ledsen, ensam, förbannad och kräkfärdig? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta, så jag låter det vara och låtsas. Låtsas är det näst bästa man kan göra har jag hört. Låtsas att allt är bra, så bra som det bara kan vara i min värld. Min värld...Försöker att inte visa att jag är ledsen, kanske lika bäst så. Då slipper man i alla fall svara på frågor som är jobbiga att svara på och man slipper förklara något. Eller prata om det för den delen. Tur att jag har katterna som är min sida i alla fall. Och alla andra solstrålar. Jag älskar er. Tack. Tack för att ni orkar. Tack för att ni ser. Jag säger det för sällan. Men jag ska bättra mig, för i slutändan är ni de enda jag har och egentligen vill ha.

Och jag vet jag är hopplöst svår ibland.

Det är måndag. Vafan hände liksom? På fredag är det den 12e. Åh herre, jag dör. Det går så fort nu. Det är bara två veckor kvar till att kaoset börjar. Kaoset som ska ge mig lugn och ro. Katterna springer runt och är vilda. Mer vilda än vad jag orkar med just nu. Snart ska jag städa, igen. Jag har seriöst städat varenda dag i en vecka nu. Men det är nästan lite lugnande att veta något man ska göra om dagarna i alla fall. Annars så sitter jag ju mest. Men den här veckan så kanske jag slipper vara lika mycket ensam. En solstråle kommer hem på onsdag. Jag kanske får sällskap idag (hoppashoppashoppas) och jag ska dessutom ta en fika med med fröken blond i veckan?! Ja det hoppas jag. Jag väntar fortfarande på papper från ett visst ställe. Vart är mina pengar liksom? Ska jag behöva bli sur? Eller ringa upp och säga åt de att skynda sig? Tydligen. Nu ska jag njuta av lite mer kaffe, sen ska jag sätta igång med städning. Kanske att jag ska sätta igång att skriva ner saker som jag måste prata om på fredag också. Oj, det är nära nu. Väldigt nära! Jag kan inte riktigt släppa det. Det har gått 2 månader sen sist, kommer jag våga öppna mig på en gång igen? Uppehållet var för långt. Jag känner mig osäker. Men jag litar på mitt Orakel. Vill tro att jag gör det i alla fall. Vill tro att det är allt tack vare honom som jag orkar. Vi får se vad som händer. Just nu ser jag ut som en katt. Eller jag är nog mest lite pälsig. Så går det tydligen ibland och det är ju lätt att åtgärda. En ful solbränna har jag också. Ojämn och skev. Men den passar ju mig i alla fall med tanke på att jag är både ojämn och skev, lite trasig och fläckig.

När jag är redo så ska jag ge mig ut på äventyr. Jag ska sträcka ut mina ben och ta alla kliv som jag behöver ta. Jag ska utforska nya platser och jag ska hitta mitt lugn utan kaos. Men det är en bit till att jag verkligen kan göra det. Jag ska söka svar på de frågor jag har, inte bara sitta och hoppas på att svaren kommer till mig. Men allt har sin tid. Och tid är allt jag har. 

I don't wanna be buried in a pet semetary. I don't want to live my life again.

Ensam igen. Jag vågar inte riktigt känna efter hur det känns. För om jag känner efter, så kanske jag känner? Och det vore ju jobbigt. Speciellt eftersom att det alltid blir värst under kvällarna och nätterna. Men jag får väl helt enkelt göra det bästa utav saken. Bäst häst. Inte ens katterna vill göra mig sällskap. Vafan liksom? Men jag klarar mig, tror jag. Jag grät en skvätt tidigare. Inte för att jag mådde dåligt, utan för att jag faktiskt lyckades gå på bio. Filmen var sjukt jobbig att kolla på stundvis. Men jag kände igen mig. Något fruktansvärt. Jag ska snart slänga mig i soffan och slöglo på någon film. En film som kanske inte får mig att gråta. Att gråta ensam är så jobbigt för då slutar det alltid med att jag gråter för allt annat  som jag i vanliga fall försöker tränga undan. Jag vill ha den där off-knappen som man ibland behöver. Att bara kunna stänga av allt vore himla bra. Kanske lite för bra och lite för lätt? Ja, men det skiter jag i.

I don't ask much, I just want you.

Här sitter jag och är kattvakt. Jag har sällskap av en "nyfunnen" solstråle. Henkeboy är mannen. Du är en fin människa. Tolka mig inte mig inte fel, jag är glad över att mina kära kära solstrålar har hittat sina solstrålar, men jag vill ha min solstråle också. Vart är mannen/kvinnan i mitt liv? Borta och undangömd som en diamant i en kolgruva. Men vad ska man göra? Den 12e så är det är jag och mitt Orakel som ses, 45 minuter kommer inte att räcka men vem vet, jag kanske får längre tid än så? Något som jag vill ha mindre tid till är nästa vecka, fast det är hemligt. Bara få vet om det, egentligen alla som känner mig, men det är en annan historia och jag håller vid den. Jag är kattvakt med äcklig öl men med underbart sällskap och underbar musik. Det är tydligen så livet ska vara har jag hört. Eller? Jag vet inte. Linn, mitt lilla hjärta, du försvinner till Finland när jag behöver dig som mest. Alexandra, du är borta på utbildning när jag behöver dig. Men fan, jag är sentimental och glad att jag har Henkeboy, min senaste solstråle. Nu återgår jag till att dricka alkohol så horse vi en annan dag.

Communication, a telephonic invasion. I'm planning my escape.

Jag vaktar katter. Jag vaktar mig själv. Jag är nog bäst på att vakta katterna för att vara helt ärlig. Ensam känner jag mig dock. Speciellt när katterna sover. SLUTA SOVARÅÅÅ! Fast nej, fortsätt sova, ni är som sötast då. Kanske är jag som är som sötast när jag sover? Det har jag inte ens tänkt på. Jag vet inte. Vart är mitt sällskap? Jag får inget.