You can checkout any time you like, but you can never leave.

Ensamheten slog till mig i magen som en sten plumsar ner i vattnet. Hela dagen har jag lyckats hålla den känslan borta, lite nedstoppad i en väska sådär. Men jag var pajasen. Det blev nog lättast så. Jag slapp visa att jag egentligen ville bryta ihop vilken sekund som helst. Jag slapp bryta ihop. Jag kanske borde göra så oftare? Stoppa undan allt. Kasta iväg känslorna likt en kattmamma som lämnar sin nyfödda unge i sticket då den får lukt av en annan art. Eller borde jag plocka upp spillrorna och limma ihop det med lite Karlssons klister? Fixa och putsa. Låtsas att något aldrig gått sönder. Tänk va lätt allt skulle kunna vara. Istället så blir det bara en enda stor soppa. Soppteater. En teater där jag lyckas spela en roll som är så trovärdig att man inte visste vad som gömde sig bakom den. En roll lika viktig som vatten för allt det levande. Jag fortsätter spela min roll ett tag till. Jag fortsätter vara blåvalen. Det är vad jag kan bidra med till samhället, något jag egentligen inte är.