Ibland så saknar jag människor som funnits i korta perioder i mitt liv något fruktansvärt. Till exempel mannen i Enköping. Han var en fin man. Eller pojke då. Men det var längesen. Jag träffade på honom för några helger sen, han kände inte igen mig. Kanske var lika bra? Han är fortfarande lika stilig nu som då. Jag förblev anonym i hans ögon, eller ja, förblev vimmelfotografen på BMB. Eller mannen som en gång gav mig en porfyr-sten. Allt dog ut och jag önskar att det inte var så ibland. Och vad hände med mannen som en gång hjälpte mig komma ur något som jag aldrig hade klarat mig ur själv? Han försvann han också, med mina 50(?) spänn. Vafan liksom? Och vad hände med den fina tjejen från Borås som jag var kär i? Just det, det trasade jag sönder helt själv. Men jag saknar, något fruktansvärt. Och den andra fina tjejen i Borås, vart tog du vägen? Bort och iväg. Allt försvinner bort och iväg någon gång. Varför lär jag mig aldrig att ta vara på saker och relationer. Ibland är det inte meningen att man ska ha kvar det man en gång hade, det är jag fullt medveten om, men det känns ändå som att det är väldigt onödigt att saker rinner ut i sanden.
Jag försökte ändra på mig, men jag gled tillbaka. Jag kanske trivs så? Jag vet inte, men jag får helt enkelt acceptera att vissa saker kan jag inte ändra på hur mycket jag än försöker. Jag är jag. Du är du. Vi är vi. Tillsammans är vi oss. Alla. Varandra. Låt oss bygga en mur. En mur tillräckligt stark för att klara smällar. Men låt det finnas några kryphål där vi kan låta saker och ting ta sig igenom. Jag är en blåval.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar