The monkey on your back is the latest trend.

Det övergick till något som kan bli bra. Bättre. Det övergick till en sorts känsla som jag inte riktigt är van vid. Jag har ju kommit fram till att jag inte är bra på känslor, ändå så kommer de och går hur de än vill. Nu är jag ensam. Du är med den. Den är med dig. Du och du är med varandra. Ni alla med någon. Jag är här. Står här alldeles ensam kvar, liten och bortglömd. Fast ändå inte. Jag har ju mina val att göra. Men vad kommer det att resultera i? Det vet jag inte förrän jag provat. Men vågar jag prova? Det märker vi. Just nu är jag bara väldigt mycket kär i kärleken. Jag hoppas på ett lyckligt slut. En evighet. En evighet är lång. Kanske lite för lång. Jag har inte bestämt mig än, men den evigheten kan ju bli bra. Ungefär lika bra som alla andras evigheter. Men deras evigheter går inte att jämföra med min. Jag har inte varit där än, känt efter. Jag är trött på att stå på samma ställe samtidigt som jag springer runt. Jag behöver min trygghet. Vart är den? Du. Jag vill ha den som kan se alla mina ärr utan att fråga om det. Den som kan hålla om mig när jag behöver det som mest. Den som är redo att ta hand om någon som är något trasig. Den som kan hantera ångestfyllda nätter med tårar och magont. Den som kan hantera spontana vredesutbrott, skrattanfall, barnsliga upptåg och allt vad som hör till mig. Den som helt enkelt kan hantera mig. Som orkar med. den som tycker att det är okej med allt. Just den tryggheten behöver jag. Jag behöva veta att det går att klara av, att jag går att klara av. Är jag så omöjlig? Kanske. Men jag jobbar ju i alla fall på det. Lite grann. Ibland.