"Käft, ta bort dig själv och gå hem!"

Nervös. Det pirrar fint i magen. Eller pirrar det fult? Jag vet inte. Just nu är det jobbigt i alla fall. På ett bra sätt tror jag. Jag hoppas. Bara jag inte hoppas för mycket, det kan bli så tokigt då. Låt det vara tokigt. Låt oss se vad som händer. Det blir ju bra på det ena eller andra viset. Trampa inte på mig bara. Jag behöver inte det. Jag trampar på mig själv så bra så. Trampa, stampa, slampa. Vi hörs.

You can checkout any time you like, but you can never leave.

Ensamheten slog till mig i magen som en sten plumsar ner i vattnet. Hela dagen har jag lyckats hålla den känslan borta, lite nedstoppad i en väska sådär. Men jag var pajasen. Det blev nog lättast så. Jag slapp visa att jag egentligen ville bryta ihop vilken sekund som helst. Jag slapp bryta ihop. Jag kanske borde göra så oftare? Stoppa undan allt. Kasta iväg känslorna likt en kattmamma som lämnar sin nyfödda unge i sticket då den får lukt av en annan art. Eller borde jag plocka upp spillrorna och limma ihop det med lite Karlssons klister? Fixa och putsa. Låtsas att något aldrig gått sönder. Tänk va lätt allt skulle kunna vara. Istället så blir det bara en enda stor soppa. Soppteater. En teater där jag lyckas spela en roll som är så trovärdig att man inte visste vad som gömde sig bakom den. En roll lika viktig som vatten för allt det levande. Jag fortsätter spela min roll ett tag till. Jag fortsätter vara blåvalen. Det är vad jag kan bidra med till samhället, något jag egentligen inte är.

Everyone wants to know they're not alone.

Känslan av tomhet dök upp. Ångesten, paniken, hopplösheten. Den stora oändligheten sköljde över mig som en tsunami-våg. Gjorde mig till ett offer. Ett offer för mig själv och mina dumheter. Ibland så blir det visst bara så. Dumheter. Vad ska hon nu hitta på? Det märker vi. Allt gick i kras. Det jag en gång byggt upp så bra. Och det var mitt eget fel. Jag tänkte för mycket.
Jag vet att det gör ont för er också, men just nu behöver jag lite mer uppmärksamhet än tidigare. Lite mer kärlek. Lite mer hat. 

The monkey on your back is the latest trend.

Det övergick till något som kan bli bra. Bättre. Det övergick till en sorts känsla som jag inte riktigt är van vid. Jag har ju kommit fram till att jag inte är bra på känslor, ändå så kommer de och går hur de än vill. Nu är jag ensam. Du är med den. Den är med dig. Du och du är med varandra. Ni alla med någon. Jag är här. Står här alldeles ensam kvar, liten och bortglömd. Fast ändå inte. Jag har ju mina val att göra. Men vad kommer det att resultera i? Det vet jag inte förrän jag provat. Men vågar jag prova? Det märker vi. Just nu är jag bara väldigt mycket kär i kärleken. Jag hoppas på ett lyckligt slut. En evighet. En evighet är lång. Kanske lite för lång. Jag har inte bestämt mig än, men den evigheten kan ju bli bra. Ungefär lika bra som alla andras evigheter. Men deras evigheter går inte att jämföra med min. Jag har inte varit där än, känt efter. Jag är trött på att stå på samma ställe samtidigt som jag springer runt. Jag behöver min trygghet. Vart är den? Du. Jag vill ha den som kan se alla mina ärr utan att fråga om det. Den som kan hålla om mig när jag behöver det som mest. Den som är redo att ta hand om någon som är något trasig. Den som kan hantera ångestfyllda nätter med tårar och magont. Den som kan hantera spontana vredesutbrott, skrattanfall, barnsliga upptåg och allt vad som hör till mig. Den som helt enkelt kan hantera mig. Som orkar med. den som tycker att det är okej med allt. Just den tryggheten behöver jag. Jag behöva veta att det går att klara av, att jag går att klara av. Är jag så omöjlig? Kanske. Men jag jobbar ju i alla fall på det. Lite grann. Ibland.

He's the one they call Dr. Feelgood, he's the one that makes you feel alright.

Har myst lite idag med en solstråle. Åh som jag har saknat henne! Det blev mycket catch up (haha cat-soup)  med tanke på att det fanns mycket att prata om. Kom även på att 45 minuter den 12.e augusti inte kommer att räcka särskilt långt med tanke på allt som jag har att berätta för mitt kära Orakel. Jag måste erkänna att det var ett tag som jag verkligen inte trodde att det skulle gå, ibland tror jag fortfarande det. Men, jag får väl helt enkelt halka omkring på isen. Bambi (bimbo) på hal is. Jag ska hem till en annan solstråle ikväll. Mysa lite sådär och hoppas på att allt blir bra. Kanske bli lite klappad på huvudet också? Jag vill ha vin. Jag är en Rockstar. Vafan liksom. VART ÄR MITT JÄVLA VIN?! Slut.. Kanske är lika bäst så. Man vill ju inte fastna i något liksom. Eller? Jooo klart du vill Angie. Komsi komsi! Nej, jag vägrar! Eller? Jag vet inte. Det mesta vet jag inget alls om, jag vet bara att jag vill leva mitt Rockstar liv så som det förtjänas att levas och att jag vill ha en man. Är du mannan för mig? Men kom igen, du ska ju leva ett ungkarlsliv också? Jo, jag ska. Sen. Nu vill jag bara ha en man att krypa upp i famnen på. Mysa sådär lagom. Nu ska jag duscha så att jag luktar som en fräsch Rockstar. Kanske att man får ligga då? HAHA!

Spring så fort du kan, om du vill va kvar.

Att det kan gå så fort. Upp och ner. En jävla berg- och dalbana. Fort går det i svängarna. Sådär fort så att man kräks emellanåt. Jag kräks.

(Oh la la) jag vill ha dig.

Det är onsdag. Jag har levt som en Rockstar i några dagar nu. Allt började väl egentligen i torsdag, lite i smyg sådär. Sen tog jag ledigt i fredags från mitt Rockstar life. I lördags var det fullt igång igen och jag spenderade kvällen med härliga människor. Samma vända på söndag. Det blev en tripp till stora staden El Stockholmo med min älskade solstråle och känguru. Vi var vinfulla i en Sugardaddy's soffa. I måndags blev det gröna lund och öl för hela slanten. Fan va bra det var! Hade härligt sällskap, en Freddy Krueger som ville döda mig, och hela tiden njöt jag, mådde bra liksom. Åkte hem igår från The big City. Jag tror nog att jag ska flytta dit när jag blir stor. Typ sådär när jag är klar med allt här i Västerås. Framåt kvällen igår så kom en annan solstråle över och drack kaffe. Sedan blev det hem till henne och hennes sambo där vi satt och ölade och drack vin. Lite spel blev det också. Myspys. Jag var en lugn Rockstar. Vaknade i morse av ett sms som säger att mitt underbara paket med min underbara tröja finns att hämtas ut. HÄRLIGT! Kom hem, hittar mitt Ica-kort i brevlådan, hur bra är inte det? Asbra. När jag sedan legat och slöat på soffan i någon timme så får jag ett efterlängtat sms. Åh! Mitt liv är så bra nu så att jag vill slå mig själv. Kan inte allt låtas gå i det här flytet nu? Om det kunde fortsätta såhär, så skulle jag inte känna att livet var så förbannat jävla tråkigt! Nu väntar jag på ett brev till, kanske två. Hoppas det kommer snart, då blir livet ännu lite lättare. Haha, jag är så glad att jag sitter och skakar. Nu ska jag duscha. Livet är bra. Jag är en blåval på bra humör.

Ja, du ville känna doften av ett fyllo mot din kropp, för att tvätta bort en helt annan arom.

Det regnar aska i min stad, den brann ner för längesen. Det är bara ingen annan som kan se det. Varför öppnar ni inte era ögon? Ser ni inte att det är tunga askflarn som faller? Ser ni inte hur skuggorna kikar fram bakom varje hörn? Skuggor som vill en illa. Jag ser. Jag ser mer än vad jag orkar se. Jag vågar se. Det jag ser skrämmer mig. Att se sig själv i spegeln idag är inte vad jag hade förväntat mig. Jag ser ett föråldrat ansikte med ett oroligt uttryck och en åldersskåra i pannan. Precis där, mellan ögonbrynen. Jag blir rädd för mig själv. Den jag ser i spegeln kan inte vara jag. Men vem skulle det annars vara? Vad händer nu? Ska jag bara vänta? Vänta på att bli äldre än vad jag borde bli? Jag dör ju en bit hela tiden. Varje dag. Cancern tar mig. Sjukdomen sprids. Den sträcker sig ut i varenda led och vartenda litet skrymsle som finns inuti och utanpå mig.

Det regnar små sommardroppar i min stad. Blommorna växer sig stora och träden är gröna. Ser ni? Det är en underbar natur. Ser ni verkligen, har ni öppnat era ögon? Ser ni de godhjärtade änglarna som lurar bakom varje steg ni tar? Jag ser. Och jag orkar se. Jag vågar se. Jag blir lycklig. Jag ser på mig själv i spegeln och finner något jag inte hade förväntat mig. Jag ser en ung tjej som ler. Ett stort leende och glädjerynkorna har spridit sig i pannan och mellan ögonbrynen. Den jag ser i spegeln måste vara jag. Vem skulle det annars vara? Vad händer nu? Ska jag bara vänta? Vänta på att livet ska fortsätta? Jag lever fullt ut varje dag. Lyckan sprider sig. Den sträcker ut sig i varenda led och vartenda litet skrymsle som finns inuti och utanpå mig.



Jag lever i en värld där jag inte kan bestämma mig om vad som är rätt och om vad som är fel. Jag blandar ihop allt något fruktansvärt. Jag ser det jag inte borde se och jag missar det som verkligen betyder något. Jag lever i min egna värld där det är jag och ingen annan som bestämmer. Min värld kunde vart bättre. Den kunde ha varit något annat. Det kunde ha varit en värld där jag vågade släppa in folk och låta dem se det jag ser. Jag är är en blåval. Jag har svårt för känslor eftersom att de alltid kletas ihop. Jag är starkare än vad jag tror. Jag kan och törs mer än vad jag hade förväntat mig. Jag är Angie.

Ingen människa ser mig, men en dag som den här känns det bra.

Allt går som på tomgång. Har mest legat och sovit idag. På soffan, min underbara soffa. Har även badat i kokhett vatten och skum. Skumbad, myspys. Har funderar en del också. Borde jag lägga ner det som varit i några dagar nu? Bara släppa det och se det som en kul grej som hände i mitt liv. Jag har skrivit ett brev, men frågan är om jag ska skicka det. Jag vet inte. Det var och kommer vara en oförglömlig kväll. Men vill jag verkligen lägga ner det? Jag vet inte. Är det okej att inte veta? Ja, det borde det vara i alla fall. Fan. Det börjar kännas lite jobbigt. De flesta i min närhet har någon numera. Även om det inte är fast eller helt säkert, så har de någon. Jag får ångest. Jag är ensam. Fast ändå inte ensam. Det borde inte vara okej att vara ensam. Men det kanske är lika bra. Jag är ändå inge bra på känslor. Vi stänger av nu.

"Eh Tja!"

Alltså, ja. nu blir du fundersam va? Jo, kan förstå det, skulle jag också bli om jag fick ett brev helt random. Men ja, du vet, allt finns på internet. Eller nästan i alla fall. 


Jag har som suttit och väntar på att du skulle höra av dig eftersom att jag var så dum och inte tog ditt nummer. Sen vet jag ju inte ens om du ville kontakta mig eller inte, men ändå. Det jag ville komma fram till är att du kanske tappade bort min lilla fina lapp med mitt nummer, så här kommer det igen, 076 ** ** ***. 


Jag förväntar mig inte att du kommer höra av dig men det vore kul. Jag ska ju ändå fotografera ditt lilla hotrod (heter det så?) projekt, höhö...
Anywho, anyhow. Vi kanske hörs!


PS. Tro inte att jag är en "crazy stalker" nu bara. DS


Kram Angie

When nothing else matters.

Ibland blir allt så tokigt. Verkligen jättetokigt. Ibland så glömmer man att ta ett nummer. Hur svårt kan det va egentligen? Jag vet inte, tydligen jättesvårt om man heter Angelica. Istället för att ta det där jävla numret så sitter man här i ovetskap. Ovetskap om man någonsin kommer få höra av något av den mannen igen. Jag hoppas på det, det skulle vara kul. Kul bul. Ful. Smul. Nej, jag kanske borde göra något vettigt istället. Tänka på något annat. Släppa taget om förhoppningen om att han skulle höra av sig. Mannen från campingen. Du kan va en camping. Nej. Jag är en blåval..

I am just a stranger, I am naked number one.

When you try your best, but you don't succed. Om man ska banta ner sig lite. Bli porrstjärna och tjäna millioner. Det vore grejer. Eller? Nej, kanske inte. Jag får tänka över saken till en annan dag. Allt sker en annan dag. Men det kanske är bäst så. Det funderar vi också på en annan dag. Nu ska jag prata med en solstråle från Piteå. Den bra mannen kan vi kalla honom också. Du är en fin människa du. Kan man operera bort känselcentralen? Jag är så dålig på sånt. Vore bättre om man kunde skippa allt som hade med känslor att göra. Bara låta allt vara. Typ låta det vara kallt och hårt. Det vore bra. Jag ska kaosa som fan i helgen. Det börjar i morgon redan. 08.30 - 01.00. Kan bli spännande att se hur jag kommer orka allt. Fredag blir nästan likadan. Och lördag. Men det är pengar i alla fall. Och pengar kan gör en lycklig. Inte just själva sedeln, utan vad man kan göra för sedeln. Jag är påväg. 

Jag hör inte mitt eko slå mot gatan. Kan inte minnas vem jag var igår.

Ibland så saknar jag människor som funnits i korta perioder i mitt liv något fruktansvärt. Till exempel mannen i Enköping. Han var en fin man. Eller pojke då. Men det var längesen. Jag träffade på honom för några helger sen, han kände inte igen mig. Kanske var lika bra? Han är fortfarande lika stilig nu som då. Jag förblev anonym i hans ögon, eller ja, förblev vimmelfotografen på BMB. Eller mannen som en gång gav mig en porfyr-sten. Allt dog ut och jag önskar att det inte var så ibland. Och vad hände med mannen som en gång hjälpte mig komma ur något som jag aldrig hade klarat mig ur själv? Han försvann han också, med mina 50(?) spänn. Vafan liksom? Och vad hände med den fina tjejen från Borås som jag var kär i? Just det, det trasade jag sönder helt själv. Men jag saknar, något fruktansvärt. Och den andra fina tjejen i Borås, vart tog du vägen? Bort och iväg. Allt försvinner bort och iväg någon gång. Varför lär jag mig aldrig att ta vara på saker och relationer. Ibland är det inte meningen att man ska ha kvar det man en gång hade, det är jag fullt medveten om, men det känns ändå som att det är väldigt onödigt att saker rinner ut i sanden.

Jag försökte ändra på mig, men jag gled tillbaka. Jag kanske trivs så? Jag vet inte, men jag får helt enkelt acceptera att vissa saker kan jag inte ändra på hur mycket jag än försöker. Jag är jag. Du är du. Vi är vi. Tillsammans är vi oss. Alla. Varandra. Låt oss bygga en mur. En mur tillräckligt stark för att klara smällar. Men låt det finnas några kryphål där vi kan låta saker och ting ta sig igenom. Jag är en blåval. 

I had it with shame, I had it with sorrow, Now I'm breaking up with God.

Jag kände mig lycklig tidigare idag. Eller, jag kände mig bara inte lycklig, jag var lycklig. Lite lagom sådär för en småsak egentligen. Hela dagen har ju varit bra egentligen. Men så kom kvällen och ensamheten. Vad gör man? Äter ostbågar och dricker kolsyrad typ saft. Egentligen soda stream med smak av lemon/lime. Heter det så? Hemmagjord läsk funkar ju också. Redigerar bilder gör jag ju också. Allt detta gör jag i min ensamhet. En tråkig ensamhet. Lyssnar på The Ark och myser. Jag blev kär igår. Allt var så magiskt. Jag hade fina vänner, en fin man på scen, så lyckan började väl egentligen igår. En fin lycka. Jag blev inspirerad till att orka lite till. När jag tänker på vad han sa, där han stod på scen, så får jag ett litet pirr i magen. Tack Ola Salo, tack! Vi hörs en annan dag.