I want the world to stop.

Jag saknar mina Orakel något fruktansvärt. Jag behöver dem fruktansvärt mycket just nu. Det blev ett slag i magen. Sådär hårt så man tappar andan och tror att man ska dö. Istället gör det bara förbannad jävla ont. Luften vill inte tillbaka in i lungorna. Cancern kom och sa "Hej, glöm inte bort mig!" Nej, jag har inte glömt. Jag vet att den är där, hela tiden. Men den har varit så mycket mindre väldigt länge nu ändå. CANCERJÄVELFÖRSVINN! Alla andra verkar inte märka något alls. Det syns ju inte så det kanske inte är så värst konstigt. Alla andra fortsätter sin vardag precis som vanligt. Vad är vanligt? Jag vet inte. Ballongen sprack, den föll. Ner, långt ner. Jag har ont också. I ryggfiléerna. Mest den ena, den vänstra. Kaoset räckte inte till. Det var fel kaos. Inte roligt kaos. Jag saknar förra sommarens kaos. Då var det bra människor runt om mig. Nu är det mindre bra. Lite fulare också. Jag behöver rätt kaos. Jag behöver rätt botemedel mot cancern. Jag behöver en utredning. Tar jag tag i det? Nej. En annan dag. En annan månad. Ett annat år.