And so I'm bruised and beaten, wake up from the floor that I've been sleeping.

Det regnar lite smått ute, sånt där mysigt duggregn. Eller, det gjorde för några sekunder sedan. Så konstigt väder. Jättekonstigt. Jag vill också vara mysig. Mysig som ett duggregn, en snöflinga eller en sen sommarkväll. Jag vill dricka vin på en balkong och bara mysa i sommarsolen som är påväg ner. Jag vill sluta drömma konstiga drömmar också. Jag vet att jag äter medicin för att må bra, men utav drömmarna så mår jag bara sämre. Det är tur att jag har en bra man som tröstar mig när det känns som allra värst. Jag tycker om honom, hur mycket som helst. Nu öser regnet ner. Åh, fantastiskt. Mysväder som tillåter en att bara sitta inne. Fast jag har inte tagit det så jättemycket lugnt. Jag har minsann diskat och dammsugit. Jaharå! Vilken kvinna jag är. Kom visst lite hagel också. Åh, tänk om jag kunde få bestämma hur vädret skulle vara varje dag. Då hade jag kunnat haft väder efter humör. Regn när jag var ledsen eller ville mysa. Sol när jag var glad eller ville mysa. Snö när jag ville mysa och titta på de tunga vackra snöflingorna som föll ner. Jag vill vara vacker som en snöflinga.

But you treat me like a stranger and that feels so rough.

Jag drömde så konstigt inatt och jag vaknade ledsen med en klump i bröstet. Just nu så vet jag inte om jag orkar fortsätta gå på mina jävla mediciner. Drömmarna förstör mina dagar. Jag tror ju att det inte är sant, eller hoppas i alla fall. Det vore ju himla konstigt om det jag drömmer om skulle vara verklighet, men ändå. Äsch, jag vet inte. Det gör så jälva ont i alla fall. Hatar att drömma om personer som finns i min närhet. Hatar när de går hand i hand med en jävla fitta. Hatar när de gör det i tron om att jag inte ser. Hatar att det kändes så jävla verkligt. Och så hatar jag att bli ignorerad. Jag försöker bara. Försöker vara snäll. Försöker vara mig själv och verkligen visa vem jag är. ÅH FÖRBANNADE JÄVLA KUKHELVETE VAD JAG HATAR ALLT JUST NU. Jag blir så jävla ledsen. På riktigt. Fan, det kanske inte är meningen att jag ska inleda något just nu. Det kanske är meningen att jag ska bli bättre först.

Jag drömde att jag skrivit här inatt också.. Det var ett blogginlägg med massa symboler som beskrev vad jag kände. Det var bomber och spritflaskor. Knivar och pistoler. Gråtande kvinnor,barn och stridspiloter. På sitt sätt så var det ett fint inlägg, och det verkade som att många förstod vad jag ville säga med det. Jag blev förvånad över alla kommentarer det hade fått och jag blev förvånad över att så många ens hade läst det. Kanske är dags att göra ett sånt fint inlägg? Mja, kanske. Nu ska jag gå och runt och hata lite till. Och vara ledsen.

You can get addicted to a certain kind of sadness.

Hatar när hennes namn kommer upp i närheten utav mig. Att ljuga är inte riktigt okej. Inte någonstans. Speciellt inte om det är om större saker. Blir ledsen, på riktigt. Men vad ska man göra? Leva med det, eller konfrontera. Orkar jag konfrontera? Nej. Jag låter allt vara, som vanligt. Hatar det. Hatar mig själv för det. Satt och var emo igår när vi drack öl. Hennes namn kommer oftast upp då. Men det är ju inget ovanligt att jag sitter och är emo heller. That's me in a frikkin' bubble. Äsch. Tar livet av mig istället. Blir bäst så för att vara ärlig. Eller? Jag vet inte. Skyller allt på borderline. Det blir bäst. Tror jag. FAN! Hatar mig själv så jävla mycket just nu. Jag gör allt för att visa hur mycket jag tycker om honom. Men det verkar ju inte ge resultat. Eller är det bara jag som inte kan se det? Hatar. Ful är jag också. Och fet. Behovet av att skada mig själv är så jävla stort igen. Behöver ringa till läkaren och få ångestdämpande utskrivet igen. Tabletterna har visst tagit slut. Ojojoj, så mycket ångest man kan ha på bara några få veckor. Tänk om någon annan kunde slå mig lite. Såhär hårt så att blåmärken pryder mina feta lår. De är ju vad som passar bäst. Fula tjejer kan bara bli fulare. Så då gör det inget om mina ben blir asfula med massa blåmärken heller. Men så du säger Angelica! Sluta, NU! Ja, jag ska sluta. Sätter mig och kollar Big Brother istället. Bara för att jag kan med mitt endags premium.

Kan jag tro det jag ser?

Jag vet varken ut eller in för tillfället. Jag vill tro att allt är på topp. Men innerst inne så vet jag att det är långt dit. Jag förstår att det inte är lätt. Det är det inte för någon. Men om jag inte kan få ett erkännande snart så ger jag upp. Jag tänker även ge upp om inte min remiss kommer snart. Jag vill tro att jag kommer få hjälp. Jag vill tro att det ska gå fort. Men just nu känns det som att det kommer ta evigheter. Jag vill se att allt leder någon vart. Jag vill inte sitta här och bli lurad. Making a fool of myself. Inte riktigt okej. Men sen när är något jag gjort eller sagt okej? Typ aldrig. Men om jag låter mig själv bli lurad igen så är det fan nog. Då blir jag förbannad och dödar någon. Slår riktigt jävla hårt. Tyvärr så vet jag ju vem som kommer åka på all stryk. Äsch, fuck it. Går och dör istället. Eller duschar. Har inte bestämt mig än. 

Verse:
|---------------------------------------------------------|
|-7---8-7--------7---8-7----7---------7-------------------|
|---9-----7--------9-----7----9---9-8---9--6-9-7-6-7------|
|-----------7---------------------------------------------|
|---------------------------------------------------------|
|---------------------------------------------------------|

|--------------------------------------------------------|
|--------------------7---8-7-------7---8-7---7---------7-|
|---6--9-7-------------9-----7-------9-----7---9---9-8---|
|-9--------7-------------------7-------------------------|
|--------------------------------------------------------|
|--------------------------------------------------------|

|------------------------------------|
|----------------------------7-------|
|-9--6--9-7-6-7-----6--9--7----------|
|----------------9-------------------|
|------------------------------------|
|------------------------------------|

Varsågoda. 

Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark.

Lite nattångest sådär men det hör väl till. Ska möta mitt öde snart. Det kommer vara vuxna människor som ska in och peta i min hjärna, röra om lite och utreda. På ett sätt ska det bli så jävla skönt att få reda på vad som är "felet", på ett annat sätt så är det så fruktansvärt skrämmande. Samtidigt är jag så fruktansvärt frustrerad för att det känns så jävla orättvist. Men det kan ju vara bra om det blir utrett ordentligt. Jag kommer få hjälp med att reda ut mitt liv och börja om på nytt. Frågan är om jag vill börja om på nytt. Vill jag få reda på vad som gömmer sig där bakom? Vill jag bli en av er? Du kommer aldrig bli en av oss. Nej, jag vet. Och förbannat jävla fantastiskt är det. Jag vill ändå inte bli en av er, någonsin. Men jag vill ha det någorlunda bra. Få hjälp med det som jag behöver hjälp med. Jag är ett steg i rätt riktning. Jag är påväg till något som för mig fortfarande är okänt. Jag går på ett tjär. Går försiktigt fram för att inte sjunka genom och sugas upp av jordens mörker.

På tal om inget så hatar jag ibland kristna troende. Att påstå att det är Djävulen som sätter griller i huvudet på en när man har en psykisk åkomma är dumt i huvudet. Att påstå att det är synd om de som genomgår en könskorrigering, för att Djävulen leder dem på fel väg, är också dumt. SJÄLVDÖ!

Nu är jag precis där jag vill vara. Jag sitter i soffan hos en man som jag gillar. Jag har tagit tag i delar av mitt liv och erkänt för folk hur jag egentligen har behandlat mig själv de senaste månaderna. Jag börjar växa upp. Jag börjar bli ärligare. Och det var inte så farligt att ta tag i som jag trodde att det skulle vara. Jag fick ju hjälp, det finns bra människor som lyssnar. Måndag blir en hetsig dag. Massa möten här och där. Men det är ju för min egen skull, så det är bara bra egentligen. Jag får tåla den tillfälliga måndags-stressen. Ska till mitt stora Orakel också. Ska ge han lite dåligt samvete över att han inte var tillgänglig förra måndagen när jag behövde honom som mest. Nejdå, det ska jag inte. Jag och mitt andra Orakel har ju fixat det tillsammans. Hon är bra hon, mitt lilla Penntroll. Utan henne så hade jag nog inte suttit i den här soffan idag och mått relativt "bra" även om det beror på vissa substanser. Nu har jag mest ont fysiskt, fast på ett bra sätt.


Jag är inte längre lika äcklig och värdelös. Jag vill slänga in ett extra tack till Fröken A som skrev en sån fin och underbar kommentar i mitt "emo-inlägg". Du är så jävla bra, hoppas du vet det! Ursch, vilken pussy jag är haha!

You should punch me in the stomache and then you should hit me in the face.

Dumt. Idiotiskt. Helt jävla kaos. Hatar mig själv just nu. Allt blir bara så fel. Så jävla fel. Ångestklumpen jag har i bröstkorgen river så inåt helvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen just nu. Allt jag vill göra är att krypa upp i en famn, gråta en skvätt och bli förlåten. Jag vet inte hur jag annars ska kunna visa att jag ångrar mig. Att jag inte vill ha något med den andra att göra egentligen. Den här gången är det mitt och bara mitt fel att det blev som det blev. Jag förstår varför jag blev bortfintad. Det var jag som ljög och jag hatar mig själv för det. Din äckliga hora. Du är så jävla vidrig, förstår du inte det? Det är klart att du aldrig kommer bli älskad utav någon. Det syns ju på dig hur förbannat smutsig du är. Förlåt.

Sen jag börjat ta min medicin, gråter jag inte nå mera.

"Sen jag börja ta min medicin - Stefan Sundström". En perfekt låt till att beskriva mitt liv just nu. Jag gråter inte längre, men sorgen finns fortfarande där. Smäller till ibland som ett slag över bröstkorgen. Ungefär som när jag känner mig bortfintad. Jag vet ju hur han fungerar, ändå så tillåter jag mig att bli lurad. Eller lurar han mig? Jag vill mest hem nu, hem till en säng som jag vet passar mig, till ett rum där jag vet att jag är välkommen. Jag skrev för ett tag sen, någon annastans, att jag skulle hellre vilja säga "hemma bra, men borta bäst", jag har ångrat mig. Den hemlängtan jag hade igår kväll var obeskrivlig. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt. Det kunde även ha varit alkoholen som pratade, men jag tror ändå inte att det bara var den som pratade. Att känna sig ensam när man sitter i ett rum fyllt med människor, penisar, är hemskt. Jag kände mig lite som en dagsslända, ute på äventyr och kom underfund med att jag hade kunnat spendera min enda dag i liv på ett bättre sätt. Jag kom över det. Jag är fortfarande hemma hos M. Jag vet inte om jag blir lurad, men jag kan ju inte hela tiden fundera på det. Jag måste komma över rädslan att bli sårad. För jag vet ju att det bara är att resa sig upp igen. Dessutom så har jag ju min medicin, och jag gråter inte mer.