Du är färg

Det enkla i det svåra. Det fina i det fula. Det stora i det lilla. Ordet man hittar efter att det suttit fast på tungan. Färgen i det gråa. Frosten i gräset. Allt som är vackert. Snöflingan som sakta faller ner från himlen och landar på min tunga. Du. 

Visst känns det fint att va vid liv, en dag till.

När allt i livet går lite för bra. När allt känns bra. När allt jag vill göra är att skrika rakt ut. Av lycka. Det är inte lika jobbigt att leva längre. Jag gillar det. Det är inte lika tungt att gå upp på morgonen. Inte lika tungt att lägga sig på kvällen. Att andas. Att känna varje andetag som en frihet och inte ett måste. Jag är bra. Lika bra som någon annan. Inget är mitt fel. Det var bara lite trasigt från start. Jag är en snöflinga.

Look for the girl with a broken smile.

Ett ganska vackert ansikte. Lagom bredd mellan ögonen. En ganska söt näsa och fylliga läppar. Ett någorlunda fint leende. En rätt schysst rumpa. Ganska okey tuttar även om de inte är de mest perfekta. Långa ben som ser kortare ut än vad de är. Men det är okey. En ganska vacker tjej. En tjej som trots detta ännu gång gjorde något dumt mot sig själv. En tjej som trots detta har ångest och känner sig ful. Fulare än hon någonsin skulle kunna beskriva. En tjej som gång på gång självskadar på olika sätt, allt för att känna något annat än fulhet. Efteråt är hon ännu fulare. Den onda cirkeln. Men hon försöker. Hon försöker att åter igen bli den glada och vackra tjej som hon vet att hon kan vara. Hon försöker för hårt.

You don't have to get it, im a hazard to myself.

När hjärnan inte vill fungera som den borde. När allt en gör blir fel. När en blir giftig för sig själv.
Vart gick det fel? Redan från födseln? Hände något påvägen? När blev det bestämt att att jag skulle förstöra för mig själv hela tiden? Borde jag inte kunna välja?
Nej. Substanserna i hjärnan säger ifrån. Det är en del som är trasig. Och varje gång det börjar läka så är det som att jag är där och pillar upp sårskorpan. River lite och lämnar såret öppet igen.
Det är inte för att jag vill, det bara blir så. Förlåt.

I drink the bottle like a world-champion.

Kände att det är dags igen. Dags att åter igen dela med mig av mitt liv. Vad som pågår nu och vad som pågått under de senaste åren. Det har varit upp och ner. Jag har mått som en drottning och jag har nått botten.
Jag nådde botten i år i slutet av Januari. Jag ville dö men samtidigt leva. Jag ville inte att det vi kallar livet skulle ta slut. Men jag orkade inte själv.
Jag ska inte ljuga för er mer. Jag har varit nära på att avsluta livet. Jag har självskadat. I vilken utsträckning detta skett är jag inte redo att dela med mig av än. Det räcker med att erkänna.
Jag får hjälp nu. Träffar ett nytt oraklet här i Gävle. Jag trivs med hen. Jag får det stöd jag behöver för att orka. Något som är nytt för min del också är att jag vågat erkänna för mina närmsta hur jag mår. Att jag kanske inte orkar.
Jag ska inte ljuga och säga att det är en dans på rosor. Jag har fortfarande ångestattacker och vill fortfarande dö ibland. Men det är lättare att hantera. Jag börjar såhär. Blir för jobbigt att skriva allt på en gång. Men jag ska vara ärligare den här gången. Ärligare mot er och gentemot mig själv.

The way you letting go.

Ibland kommer jag på mig själv med att sakna det som var förut. Jag saknar att slippa ta ansvar. Jag saknar att kunna dra iväg på äventyr. Jag saknar mina rock'n'roll fyllor, mina helger av vin och mys och att kunna gå till skolan och bara sitta en hel dag och dricka kaffe. Samtidigt som jag ibland saknar det så är jag så jävla glad över att den tiden är över. Jag är glad över att ha min man som älskar mig, glad över att saker i mitt liv har styrt upp sig. Saknar faktiskt inte alls det destruktiva som en gång var. Det enda jag saknar på riktigt är att sitta i soffan med mami och dricka té och glo på någon dålig rulle. Eller våra vinkvällar framför VH1 när dem spelade upp dålig musik och fula musikvideos. Saknar att sitta en hel kväll som gick över till natt hemma hos M på hennes balkong och dricka kaffe och kedjeröka. Saknar att kunna gå in på Espresso House och få  min vanliga soya-chailatte utan att ens behöva beställa den. Här uppe har jag inget fikaställe. Har inget café där jag kan gå in och bli igenkänd och få ett "Hej! Samma vanliga?". Här uppe har jag inte ett längre ett tonårsliv. Jag är vuxen nu. Jag betalar mina räkningar. Handlar mat. Tar hand om mig själv (någorlunda iallafall). Men för en kväll vill jag känna mig ung igen. Känna att jag slipper ta ansvar. Jag vill ha min rock'n'roll fylla. Efterfesta till på morgonen. Bli full på vin. Men jag är nöjd med tillvaron. Jag trivs. Riktigt bra till och med.

På tal om inget så hatar jag Kappahl.. VISA INTE REKLAM FÖR EN TRÖJA OM NI ÄNDÅ INTE SÄLJER DEN! Inte nog med det så har jag åkt på ryggskott.. JÄVLA ROLIGT ATT VARA 21 ÅR OCH FÅ RYGGSKOTT.. VAFAN?! SKÄRP DIG KROPPJÄVEL! Ska spöa dina äggstockar. HÅLL KEFT!

Whatever your mother told you when you were a boy, is a lie!

Sitter och läser igenom gamla blogginlägg. Sitter här med en liten ångest. Ångest över att vara vuxen. Ångest över att jag påbörjade något som jag återigen aldrig avslutade. Ångest över att vara så jävla duktig och inte skada mig själv på något vis. Men jag är bra. Jag har mer självkontroll nu än då. För vissa dagar vill jag bara sitta och karva sönder mig själv. Skära tills det inte finns någon hud att skära i längre. Men jag gör det inte, för jag vet att det inte gör något bättre. Det blir bara värre sen. Nästan direkt. Jag måste lära mig att inte läsa igenom gamla saker som jag skrivit. Då kommer den där smygångesten igen som växer sig större. Jag är inte redo. Eller så har jag fallit tillbaka något. Lite grann sådär. Jag har slutat med alla mediciner. Jag har kvar, men jag tar dem inte. Jag slutade inte på en läkares ordination. Jag bara slutade. Kanske borde ha väntat, tills jag fått ett okej av en sån där med den vita rocken. Jag har börjat grubbla allt mer. Ligger vaken om nätterna. Drömmer konstigt. Vaknar till och från. Saknar att prata med mina Orakel, O och E. Bästa O och E. Det hjälpte så mycket. Saknar att ha den tryggheten. Saknar att prata med min lilla poet J också. Bästa poeten.

Flying high in my supermansocks!

Varit lite frånvarande på ett tag. Men jag har även känt mig lite frånvarande. Fast på ett bra sätt för första gången på väldigt länge. Och jag kommer vara ännu mer frånvarande snart. Gått och skaffat mig ny lägenhet. En stor jävel. Med inglasad balle och badkar. MINSANN! Där ska jag bo. Med mannen i mitt liv. Och med katterna. Ja just det, vi skaffade en till katt, en katt åt katten. Den ni! Tyckte inte att det var mer en rätt än att  bangen skulle ha en kompis. Speciellt då när det blir så stort. Och jag knappt är hemma. Och karljäveln knappt heller kommer vara hemma, kanske. Man vet aldrig sånt där. Och i och med det så kommer jag ha fullt upp med min lilla familj i en stor fyra. Min man ska åka iväg om en vecka också och vara borta sista veckan vi skulle bott i den här lägenheten. Jag kommer bli ensam. Med spöken, spindlar, flyttlådor och katten. Tur att jag har pantern i alla fall. Vad hade jag gjort utan honom när inte karln är hemma? Gått och dött kanske. Lite grann. Sådär i smyg. Blir väl kanske att jobba mycket. Lär ju ha paracash. En sådär 1.000.000. Jobbar ju inom hemtjänsten. Kissar ju pengar jag. FUCK YEAH!

And I think that says it all.

and now it's gone

I'm worried that I blew my only shot.

Sådär som bara jag kan göra. Sådär som gör allt fel. Som gör att ångesten smyger sig på. Gråten i halsen. Hela tiden. Vill mest åka hem. Men vart är hem? Någon annanstans än där jag är nu. Hemma. Känner mig vilsen. Förlorad. Borta. Det svider. Gör ont. Överallt. Känner mig så sjukt värdelös. Allt känns hopplöst. Jag är tillbaka på ruta ett. Där jag började och försökte ta mig ifrån. Lyckades ta mig där ifrån. Bort från det onda. Jag är tillbaka. Känner så mycket ånger. Jag har väl inte ens rätt till att känna det? Kanske. Antagligen inte. Jo, ånger får jag känna. Men inte misslyckande, inte sorg, inte rädsla och inte de andra känslorna heller. Jag är på noll. Bakom ruta ett. Fick inte plats där. Men jag låtsas att allt är okej. Att det går bra. Låtsas att dagarna fungerar som de ska. Precis som man ska göra. För att jag kan, ett tag till. Snart spricker den bubblan också. Snart. Men jag vet inte när. Det var en trubbig start där för längesen. En start med spikar och klubbor. Med bomber och granater. Vardagen kom. Vardagen är här. Nej. Den försvann för några dagar sen. Jag är i en bubbla. Bubblan som spricker när som.