You haven't seen the last of me!

Tiden går så fort. Nyss var jag fem år gammal och jag lekte med dockor och grejer. Nu är jag precis fyllda 20 och jag slutar snart skolan, för andra gången, och jobb har jag minsann också lyckats fixat. (och världens bästa pojkvän.) Så, ja..
 I morgon åker jag till stora staden Stockholm på utbildning och på fredag börjar första dagen som tv-abonnemangssäljare. Lite halvspännande att prova på något nytt sådär faktiskt. Måste bara ringa överallt och ingenstans och säga ifrån sommarjobb på den älskade radion. Kommer kännas fruktansvärt konstigt att inte jobba där i år och jag kommer sakna att stå i etern och prata. Tro det eller ej, men jag kommer till och med sakna att göra reportage och enkäter.. Trodde aldrig att det skulle ske. Antagligen så kommer jag sakna det ännu mer när jag har jobbat på TV-team i en vecka haha! Men det kommer kännas otroligt fräscht på något sätt att jobba i en butik (även om det saknas väggar).
 Allt känns lite lättare helt plötsligt också. Nu måste jag bara ordna med en ordentlig flytt och sånt där. I alla fall flytta upp min cykel så jag slipper ta bussen till jobbet. Kanske lite mer kläder också. Äsch, sånt där löser sig. Allt känns i alla fall rätt så jävla perfekt just nu. Det flyter som på och det känns förjävla bra. Äntligen så var det min tur.

Borta bra men hemma bäst. Men vad händer när hemma inte är hemma längre? Det jag en gång räknat som hem blev helt plötsligt inte mitt hem längre. Mitt hem ligger cirka 15 mil härifrån. Jag trivs inte längre i det här rummet, i den här sängen eller i den här staden. Den tråkar ut mig. Allt är samma. Alla är samma. Och så är jag sur. Jag vet inte varför. Men jag känner mig så. Det är väl det att det mesta känns så falskt. Allt runt omkring mig. Och så är jag svartsjuk. Nå djävulskt svartsjuk så att det gör ont i hela mig. Och jag väljer att hata. Alla. Nej, inte alla. Men i princip alla. Det får mig att vilja kräkas för jag vill inte känna så. Men jag kan inte hjälpa det heller. Det bara är där. Svartsjukemonstret som kväver mig. Jag försöker tro det bästa. Jag vill tro det bästa. Men efter allt som ändå har varit så är det svårt ibland. Speciellt när det känns som att något döljs från mig. Jag vill inte vara den som är den, men nu är jag det. Och jag hatar mig själv för det.

Orokänslan ligger och skaver. Den sliter i mitt inre. Får mig att vilja göra saker som jag vet att jag kommer ångra sen. Därför håller jag mig själv i nackkragen så hårt jag kan.

And the cracks began to show.

Jag känner mig lite lurad. Det var ingen som sa att det skulle vara såhär. Ingen som någonsin berättade att det skulle vara så svårt. Samtidigt är det ju väldigt lätt, när jag inte får magvärk på att tänka på allt det jobbiga. Hatar när inget blir som man planerat. Hatar att jag är så långt bort men ändå så nära. Jag hatar att jag gör allt svårare än vad det egentligen är. Den här månaden blev inte som jag hade planerat. Hade tänkt köpa nya byxor eftersom att jag är i stort behov utav det. Hade även tänkt köpa nytt puder då jag även är i behov utav det. Välkommen till världen med dagens största I-landsproblem någonsin. Men jag bryr mig inte om att det är I-landsproblem för att för mig är det jobbiga problem. Visst, självklart har jag hellre mat på bordet. Men har jag inga byxor så kan jag faktiskt inte åka till affären och handla heller. Börjar bli fet igen också. Därför skulle jag faktiskt kunna klara mig utan mat. Jag har gjort det förr liksom. Men ändå så blir allt så jobbigt. Jag hatar pengar. Hatar allt som har med ekonomi att göra minsann. Det värsta är att jag fattar inte vart pengarna tar vägen. Det mesta är väl på mat, tågresor och öl. Knappt öl, men fortfarande öl. Och snart fyller jag 20 också. Och då blir tåg dyrare, även buss. Men inte får jag mer pengar för det. Kommer fortfarande ligga på minus varje månad. Om än mer minus. Det roliga är ju att det finns så mycket att dra ner på. Men man vill ju fortfarande ha kul, right? Usch. Och så känner jag mig lite ledsen och besviken. Innan man frågar om någon vill följa med på något så kan man ju kolla hur det ser ut runt omkring. Eller? Det hade jag gjort i alla fall. Hade ju faktiskt varit fantastiskt kul att hänga på. Men inte då. Det var inte min tur nu. Kommer nog aldrig någonsin bli det heller. Så istället, den 25e, så tänker jag ha en egen fest, med egen musik. Men just det, mina andra vänner kommer ju inte heller vara hemma. För de drar ju också dit. Skitliv. Tänker inte vara med längre. Tänker inte ens fylla år längre, är inte ett dugg pepp på det. Festar väl någon annanstans i världen då. Kanske kollar vad fröknarna M och M gör. Kan bli kul liksom.

Loving you, was crazy shit.

Det känns bra nu. Någorlunda i alla fall. Det enda som rör till det just nu är den nya medicinen. Jag gillar den inte riktigt. Den gör mig lynnig och lätt irriterad. Jag vet ju att det bara är nu till en början. Men det är ändå jobbigt. Har fått tillbaka mina ticks grejer också. Inte riktigt okej. Eller så har de varit där hela tiden utan att jag tänkt på det, bara att jag märker dem igen. Men det är okej. Ska bli utredd nu också. För Borderline- personlighetsstörning och ADHD. Det känns bra att det tog mig på allvar uppe i den stora byggnaden. Samtidigt så är jag mer rädd nu än innan. Lite rädd för vad allt kommer innebära. Jag vet att jag inte är diagnosen, jag HAR den. Det är skillnad. Eller ja, om det nu visar att jag har diagnoserna vill säga. Men ni förstår hur jag menar. Får se om jag kommer ha råd att genomföra allt. Det kostar ju en del liksom.. Hatar't! Men, vill man blir frisk så kostar det väl helt enkelt. Får bara hoppas på att jag inte blir sjuk i något annat som innebär lasarettbesök. För då skiter jag i det. Orkar inte slänga ut massa pengar på sånt. Har inte råd.

Snart ska jag ställa mig och laga mat åt min man. Den mannen som jag älskar och vill vara med. Den jag vill ha som min sista pojkvän. Han som får mig glad.